Folkets Hus i Göteborg – en särskild historia
Arne Hasselgren

En presentation

Inom arbetarrörelsen uppstod tidigt ett behov av att kunna hålla sina möten i egna lokaler. På landsbygden löstes det oftast genom att man byggde en egen lokal för sin mötesverksamhet.

I Göteborg dominerades föreningslivet av borgerliga initiativ att skapa bildningsverksamhet för arbetarklassen vilket innebar att företrädare för arbetarklassen var utestängda från inflytande i ledningen.

Arne beskriver i sin bok hur arbetarklassen i Göteborg mötte detta motstånd på två sätt, dels genom att försöka hitta lämplig lokal för sin mötesverksamhet, dels genom att förändra inriktningen av den borgerliga bildningsverksamheten. Ett ”Folkets Hus” startades 1898 genom inköp av en fastighet på hörnet Bergsgatan/Skanstorget. Lokalen kom att rymma både möteslokal och kaféverksamhet men blev snart för liten för den växande arbetarrörelsen i Göteborg.

En person som genom sitt föreningsengagemang lyckades lösa bägge uppgifterna var Herman Lindholm, som både var ordförande i Folkets Hus-föreningen och samtidigt kassör i Arbetarföreningen. Det var en ”win-win”-lösning. Folkets Hus fick tillgång till möteslokaler och Arbetarföreningen fick säkra hyresgäster i sin nya fastighet.

”Äktenskapet” varade i 40 år men hela tiden fanns krafter inom arbetarrörelsen som ville bli herrar ett eget hus.  En möjlighet till lösning uppstod efter att de stora möbellagren vid norra sidan av Järntorget härjats av en brand 1935. ”Skilsmässan” var inte helt friktionsfri. Herman Lindholm var motståndare till en nytt Folkets Hus utan arbetarföreningens medverkan.  ”Byggnadsföreningen Folkets hus i Göteborg upa” med företrädare för arbetarrörelsen bildades 1941.  Tomtfrågan var även den ett problem då även andra intressenter fanns. Tack vare medverkan från tunga socialdemokratiska kommunfullmäktigeledamöter, med stöd av kommunisterna, kunde tomtfrågan lösas 1944.

Andra problem som man ställdes inför i samband med byggstarten 1948 av ”höghuset- föreningshuset” var regler om arbetstillstånd samt bristen på byggnadsmaterial, men tack vare initiativ från fackföreningsföreträdare kunde arbetet genomföras och Folkets Hus med möteslokaler, restaurang och teater kunde invigas våren 1952.

Under byggnationen av Folkets hus kom frågan upp om att komplettera verksamheten med en biograf samt danslokal. Precis som teater hade varit en viktig del av arbetarrörelsens kulturutbud inom Folkets hus riksorganisation (FHR) ansågs filmen som ett kulturuttryck.  Detta blev den tredje etappen i ”Folkets Hus-projektet”. Invigningen av biografen Draken och danslokalen Vågen skedde 1956.

När fastigheterna väl var byggda gällde det att fylla dem med verksamhet. De fackliga organisationerna kom att förlägga sina expeditioner till höghuset och mötesverksamheten bedrevs i ”låghuset”.  På tredje våningen av mötesbyggnaden kom att inrättas ett studiehem för ABF-verksamhet.  GAF – Göteborgs Arbetares Folkhögskola – som startades 1920 på initiativ av Ernst Wigforss kom nu att få tillgång till lämpliga lokaler för sina kvällsstudier. Dessutom kom Folkets Hus att under ett antal år låta kommunen bedriva realskola i lokalerna.

Biografen kom från börja att drivas av privata Cosmoramabolaget men dansverksamheten blev en del av Folkets Hus-föreningens egna verksamheter.

Verksamheten under de första 20 åren kännetecknades av en positiv utveckling.

Men Folkets Hus blev precis som andra verksamheter med fasta kostnader för sin verksamhet lidande av de ökade kostnaderna för sin lokaluthyrning. Till det kom krav på bättre tillgänglighet och upprustning av lokalerna. För att klara finansiering av investeringarna togs ett utlandslån som tyvärr ledde till en valutaförlust på grund av den svenska valutakrisen 1992.  Tack vare att den svenska reporäntan sjönk i slutet av 1990-talet kunde Folkets Hus år 2000 redovisa ett överskott.

Ett annat hot mot Folkets Hus-föreningen som Arne redovisar är det krav som LO och SAP framställde om en rekonstruktion av föreningen. För att möta hotet utsåg styrelsen en ”framtidsgrupp”. Den resulterade i ökad långtidsuthyrning av både danslokalen och möteslokalerna för att få långsiktiga intäkter samt att erbjuda lämpliga lokaler för fackliga expeditioner. Som ett resultat av dessa åtgärder kunde ekonomin räddas.

Efter att den ekonomiska situationen räddats uppstod frågan om huruvida Arne som socialdemokratisk ordförande nominerad av partiet till Folkets Hus styrelse hade partiets förtroende. Efter två årsmöten våren 2008 där föreningens stadgar kom att tillämpas. Vid konstitueringen omvaldes Arne som ordförande på 2 år.

En annan fråga som Folkets Hus-föreningen kom att ställas inför var upplåtelsen av lokaler till högerextrema rörelser. Arne beskriver på ett utförligt sätt hur de olika nazistiska partierna i Sverige utvecklas under mellankrigstiden. 1983 blir Folkets Hus indraget i nazisternas verksamhet genom att Nordiska rikspartiet genom en bulvan-förening hyrt lokal för en filmvisning. Den gången kunde en massiv folksamling förhindra mötets genomförande. 2014 uppstod en liknande situation när Sverigedemokraterna ville hyra lokal för en allmän föreläsning. Efter protester omprövade styrelsen sitt beslut om att hyra ut lokal till organisationen.  Vilka regler som gällerför uthyrning är oklart men Arne menar att vägran att hyra ut till Sverigedemokraterna är ”ett moraliskt ansvarstagande helt i linje med arbetarrörelsens värderingar”.

Ett kapitel ägnar Arne åt att i ord och bild skildra konsten i Folkets Hus lokaler.  All konstnärlig utsmyckning i de olika lokalerna är utförda av Göteborgskonstnärer.

I det sista kapitlet tar Arne upp Folkets Hus och framtiden. De gamla planerna på ett hotell i anslutning till Folkets Hus har genomförts och den tidigare rollen som lokalförvaltare har minskat. Vilken roll som Folkets Hus skall ha i framtiden beror på om de nya intressenterna vill och kan förvalta Folkets Hus tradition och för att citera Arnes framtidsförhoppning ”att ge platsför människor att mötas”.

Nils Erik Samuelsson, Arbetarrörelsens minnesbibliotek