Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg

Ture Nerman- Brandtal mot nazismen

Förord av Per Leander

Boken innehåller ett urval av tidigare opublicerade föredrag om, och brandtal mot, nazismen.

Ture Nerman föddes 1886 i en medelklassfamilj i Norrköping. Ture drogs tidigt till arbetarrörelsen och anslöt sig till det socialdemokratiska ungdomsförbundet 1908. Han var främst engagerad i fråga om militarismen och stödde precis som den svenska arbetarrörelsen Norges krav på självständighet

Han deltog tillsammans med Hjalmar Branting och Zeth Höglund i Socialistiska Internationalens extrainkallade kongress 1912 inför hotet om ett storkrig. Där beslöt man att hålla arbetarklassen utanför ett kommande krig. När internationalen sprack 1914 och de olika ländernas sektioner slöt upp bakom sina borgerliga regeringar beskrev Ture att det blev hans livs största chock men han vägrade lära om. Tillsammans med Zeth Höglund reste han 1915 till Zimmerwald i Schweiz där en liten grupp socialister träffade Lenin och beslöt förespråka revolutionär kamp mot kriget och förespråka vapenvägran vid händelse av krig.

När Branting slöt borgfred med högern och tillsammans med liberalerna drev kravet på allmän och lika rösträtt ledde det till att vänsteroppositionen inom partiet uteslöts 1917 och i det nybildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti blev Ture Nerman Chefredaktör för partitidningen ”Folkets Dagblad/Politiken”. När bolsjevikerna tog makten i Ryssland anslöt sig Vänsterpartiet till den Kommunistiska Internationalen och bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP)

Ture Nerman stannade till en början kvar i partiet men efter utrensningar ledda av Stalin inom Kommunistiska Internationalen lämnade Ture Nerman, Karl Kilbom och flera andra partiet och bildade ett nytt oberoende kommunistiskt parti som antog namnet Socialistiska Partiet (SP). Ture Nerman och hans partikamrater menade att arbetarrörelsens splittrade partier måste enas för att sätta stopp för fascisterna och avskaffa den krisande kapitalismen. Den sovjetiska inställningen var dock att socialdemokratin var huvudfiende och skulle motarbetas. Ture Nerman reste till Spanien för att rapportera om inbördeskriget i Folkets Dagblad och upplevde gatustrider som bröt ut mellan stalinisterna och folkfrontens anhängare i Barcelona.1 maj1939 begärde Ture Nerman återinträde i det Socialdemokratiska Partiet som under1930-talet blivit ”statsbärande” genomfört viktiga sociala och ekonomiska reformer som förbättrat arbetarklassens situation och lade grunden för välfärdsstaten.

Sveriges undfallenhet för Nazityskland kom dock att drabba Ture Nerman som vid krigsutbrottet bildat förbundet ”Kämpande Demokrati” som tog avstånd från alla former av diktatur. Hans lilla tidning ”Trots Allt” hade skrivit kritiskt om Hitler och han dömdes till 3 mån fängelse  för ”smädelse av statsöverhuvud för nation med vilken Sverige har goda förbindelser”.  Tidningen drabbades även av transportförbud. Ture ingick i Tisdagsklubben, en hemlig antinazistisk motståndsrörelse som huvudsakligen bestod av kulturpersonligheter som ägnade sig åt opinionsbildning.

Redan 1933 lade Ture Nerman fram en motion som riksdagsman för SP om att Sverige borde erbjuda asyl för judar och politiska flyktingar från Nazityskland. En majoritet av riksdagensborgare och socialdemokrater röstade ned förslaget. Ture Nerman kritiska hållning gentemot Per Albin Hansson under kriget satte säkerligen stopp för en möjlig framtida karriär inom socialdemokratin. Han förblev dock socialdemokrat resten av sitt liv. Under kalla kriget kom han att alltmer ta ställning för USA som han menade var den kraft som kunde försvara den västerländska demokratin mot stalinism och maoism som tagit sina grepp om halva Europa och stora delar av Asien Han avled 1969.

Arbetarrörelsens  Minnesbibliotek                                                              Nils Erik Samuelsson

Herman Lindholm – en pionjär inom arbetarrörelsen i Göteborg

Av Arne Hasselgren

Liseberg är nog det begrepp som de allra flesta förknippar med Göteborg oavsett ålder och social bakgrund.

Att tillkomsten av nöjesfältet främst kan tillskrivas Herman Lindholm, en facklig agitator från Malmö, är nog emellertid för de allra flesta en ”okänd kunskap”

Herman som var organiserad i Träarbetarfacket blev hösten 1899 tillsatt som förtroendeman i Göteborg av förbundet för att försöka organisera och samordna det fackliga arbetet bland de olika träarbetaryrkena.

Det var en uppgift som var svår både på grund av bristande intresse, säsongsvariationerna bland träarbetarna och ibland till och med motstånd både från byggmästarna och dess anställda, och efter endast ett år uteslöts  avdelningen i Göteborg ur förbundet på grund av bristande betalning.

Herman hade även engagerat sig i det socialdemokratiska partiets lokala verksamhet i Västsverige och blev ordförande 1900 i Arbetarekommunen som även var ansvarigt för att samordna den lokala fackliga kampen. För att stärka den fackliga verksamheten bildades ett fackutskott.

Förutom att leda det politiska och fackliga arbetet kom även Herman att som ordförande i Arbetarkommunen att bli ansvarig dess bibliotek. Förutom uppdraget som ordförande för Arbetarkommunen blev han styrelseledamot i den liberala Arbetarföreningen 1904.

Den politiska makten var dock förbehållen de välsituerade i samhället dels genom den graderade rösträttsskalan och delsgenom att även juridiska personer (företag) hade kommunal rösträtt som utestängde arbetarklassen från inflytande trots mobilisering.

De liberala krafterna inom det politiska etablissemanget insåg dock att en utestängning av folkflertalet från politiskt inflytande och förordade att Herman Lindholm skulle väljas ini Stadsfullmäktige vid ett fyllnadsval i dec 1906

Storstrejkens konsekvenser för socialdemokraterna var att ekonomin drabbades och Hermans ställning inom partiet kom även att ifrågasättas sedan han som ledamot av Arbetarföreningens styrelse fick ”klä skott” för att Hinke Bergegren nekats hyra lokal. Resultatet för Herman blev att han saknades på listan på kandidater till arbetarkommunens styrelse.

Genom att Herman valdes in i Göteborgs stadsfullmäktige 1906 blev det ett genombrott för Socialdemokratin inom stadens politiska ledning.

Den första frågan för Herman Lindholm som politiker var den katastrofala bostadssituationen för arbetarklassen i Göteborg som var ett resultat av den kraftiga befolkningstillväxten som började under andra halvan av 1800-talet på grund av industrialiseringens utveckling

Trångboddhet, fattigdom och usla bostäder bidrog till den ohälsa som kännetecknade arbetarstadsdelarna.  För att bekämpa tuberkulosen som var en vanlig sjukdom inom arbetarklassen byggdes särskilda sjukhus och sanatorier   

Förutom de ”landshövdingehus” som byggdes i olika arbetarstadsdelar av privata byggmästare motionerade Herman tillsammans med partikamrater om att bygga bostäder med kommunalt stöd i Bagaregården, Landala och Majorna.  Detta var starten på det första kommunala bostadsbolaget- AB Framtiden som startades 1915.

Som uppföljning av detta föreslog Herman Lindholm året efter byggandet av särskilda pensionärsbostäder som alternativ till fattigvårdsanläggningen på egendomen Gibraltar. Resultatet blev 2 fastigheter i Bagaregården respektive Kungsladugård med en egen förvaltning som stodklar 1921Däremot var Herman Lindholm negativ till de flerrumslägenheter som började planeras på 40-talet då han befarade att det skulle innebära dubbelarbete för kvinnorna.

Förutom den akuta bostadssituationen kom Herman att engagera sig inom 2 områden med vitt skilda syften. Det var dels göteborgarnas behov av förströelse och rekreation, dels det förväntade framtida behovet av civil flygtrafik.

När det gäller det behovet av och förströelse och rekreation för göteborgarna kom firandet av stadens 300-årsjubileet att bli möjlighet för Herman Lindholm att komplettera den kommersiella delen med uppförandet av ett nöjesfält på Landeriet Lisebergs egendom. Detta kom att bli ett särskilt omhuldat område för Herman där han satt i ledningen till sin pensionering 1942. Hans insats för Liseberg uppmärksammades i samband med 100-årsfirandet av nöjesfältet då ett torg i anslutning till den södra entrén fick hans namn.

Det andra området som engagerade Herman var arbetarklassens behov frisk luft som motvikt mot de dåliga bostadsvillkoren som rådde. Det i kombination med att kunna bidra till hushållsekonomin gjorde att han redan 1905 började driva frågan om odlingslotter och koloniträdgårdar. Även inom detta område kom Herman med sin föreningserfarenhet att bli engagerad i styrelsearbetet.

När det gäller det mera långsiktiga arbetet för att åstadkomma en lämplig plats för en kommande ”flyghamn” fanns det tveksamhet, men med stöd av näringslivet lyckades Herman Lindholm och staden att med statens tillstånd expropriera ett lämpligt område i grannkommunen Torslanda och lagom till 300-årsjubieet inviga flygfältet.

Genom besluten om Liseberg och Torslanda har Herman Lindholm för alltid kommit att skriva in sig i Göteborgs historia. Många är de göteborgare och besökare som genom åren kunnat utnyttja Hermans insats för Göteborgs utveckling.

Arbetarrörelsens minnesbibliotek i Göteborg                                           Nils Erik Samuelsson

Torsten Henrikson -Stadsbyggaren
av Lars Wenander

Om någon enskild person skall personifiera framväxten av det moderna Göteborg under rekordåren 1950-och 60-talen är nog Torsten Henrikson den man först kommer att tänka på.

Torstens far Carl arbetade som sågverksarbetare och familjen bodde i Torpa.  De drabbades ekonomiskt genom arbetslöshet och socialt genom att hustrun avled och fadern blev ensam med fem barn. Den enda möjligheten som då stod till buds för en ensamstående fader var att gifta om sig om inte barn skulle tas ifrån honom. Hans andra hustru hette Augusta och hade en son. Tillsammans fick de två söner Torsten född 1906 samt Erik

Torsten växte upp tillsammans med 7 syskon i en liten 2- rumslägenhet. Omständigheterna i hemmet var små men där förekom högläsning av litteratur samt andaktstunder på söndagarna. Han upplevde skolan som ett måste och såg som 13-åring fram mot att bidra till familjens försörjning. Hans första anställning var på ett sågverksföretag.

Han drabbades av spanska sjukan 1918. Han var förutom att han tidigt blev engagerad i att företräda sina arbetskamrater gentemot företaget aktiv   i både musiklivet och idrottsrörelsen. Han kom genom det fackliga deltagandet även att bli politiskt intresserad och blev medlem i den socialdemokratiska ungdomsklubben Aktiv och som dess ordförande från 1929 kom han att bygga upp ungdomsrörelsen i västra Sverige.

1932 deltog han i Viskadalens Vinterkurs där han träffade sin blivande hustru Ester. Efter andrakammarvalet hösten som blev en stor framgång för partiet blev Torsten riksdagsman. I konflikten inom Arbetarrörelsen i Göteborg 1933 kom Torsten att ansluta sig till den fackligt förankrade delen som leddes av Albin Ström och som uteslutits ur partiet på grund ifrågasatt lojalitet lokalt mot partiet. Torsten kom i riksdagen 1932 där han anslöt sig till partiet Socialisterna.

Det blev endast 1 mandatperiod för Torsten men han motionerade bl a om att sänka rösträttsåldern till 21 år. Efter valet 1936 att återvände Torsten till Göteborgspolitiken för alltid. Torsten lämnade Vänstersocialisterna 1937 efter interna konflikter och återvände till Socialdemokratiska partiet.

Han började på SKF samma år och stannade där till 1944. Han utsågs till studieorganisatör och startade informationsbladet ”Vi på Kulan” innan kommunalpolitiken och hyresgästfrågorna blev hans intresseområde .

Hans samhällsengagemang kom främst att inriktas på bostadsområdet där målet var att bygga bostäder främst i samhällets regi och med modern standard.

Allmännyttan kom att dominera produktionen och tillkomsten av ”miljonprogrammet” kom att bli kulmen på den politik som Torsten personifierade.

I början av 1960-talet genomfördes på Torstens initiativ tillsammans med advokatbyrå och mäklare uppköp av mark i Angered och Bergum för att klara stadens marktillgång inför en förväntad tillväxt med planer på en stadsdel i öster med minst 250 000 innevånare. Utvecklingen uteblev i den omfattning som planerats delvis beroende på lågkonjunkturen i början av 1970-talet.

Förutom bostadsbyggande var Torsten även tillskyndare av de två älvförbindelserna, Valhallabadet, Nya Ullevi och Landvetter flygplats.

Torsten hade dessutom ett stort engagemang kring frågor om natur och miljö. På hans initiativ tillkom Västkuststiftelsen och Göta Älvs Vattenvårdsförbund samt att Delsjöområdet blev naturskyddsområde.

Han hade en lång rad av uppdrag inom partiet och kommunalpolitiken och fungerade ofta som ordförande.

Boken avslutas med att partikamrater och lokala meningsmotståndare intervjuas om sina kontakter och erfarenheter av samarbetet med Torsten.   

För Arbetarrörelsens minnesbibliotek

Nils Erik Samuelsson

Folkets Hus i Göteborg – en särskild historia
Arne Hasselgren

En presentation

Inom arbetarrörelsen uppstod tidigt ett behov av att kunna hålla sina möten i egna lokaler. På landsbygden löstes det oftast genom att man byggde en egen lokal för sin mötesverksamhet.

I Göteborg dominerades föreningslivet av borgerliga initiativ att skapa bildningsverksamhet för arbetarklassen vilket innebar att företrädare för arbetarklassen var utestängda från inflytande i ledningen.

Arne beskriver i sin bok hur arbetarklassen i Göteborg mötte detta motstånd på två sätt, dels genom att försöka hitta lämplig lokal för sin mötesverksamhet, dels genom att förändra inriktningen av den borgerliga bildningsverksamheten. Ett ”Folkets Hus” startades 1898 genom inköp av en fastighet på hörnet Bergsgatan/Skanstorget. Lokalen kom att rymma både möteslokal och kaféverksamhet men blev snart för liten för den växande arbetarrörelsen i Göteborg.

En person som genom sitt föreningsengagemang lyckades lösa bägge uppgifterna var Herman Lindholm, som både var ordförande i Folkets Hus-föreningen och samtidigt kassör i Arbetarföreningen. Det var en ”win-win”-lösning. Folkets Hus fick tillgång till möteslokaler och Arbetarföreningen fick säkra hyresgäster i sin nya fastighet.

”Äktenskapet” varade i 40 år men hela tiden fanns krafter inom arbetarrörelsen som ville bli herrar ett eget hus.  En möjlighet till lösning uppstod efter att de stora möbellagren vid norra sidan av Järntorget härjats av en brand 1935. ”Skilsmässan” var inte helt friktionsfri. Herman Lindholm var motståndare till en nytt Folkets Hus utan arbetarföreningens medverkan.  ”Byggnadsföreningen Folkets hus i Göteborg upa” med företrädare för arbetarrörelsen bildades 1941.  Tomtfrågan var även den ett problem då även andra intressenter fanns. Tack vare medverkan från tunga socialdemokratiska kommunfullmäktigeledamöter, med stöd av kommunisterna, kunde tomtfrågan lösas 1944.

Andra problem som man ställdes inför i samband med byggstarten 1948 av ”höghuset- föreningshuset” var regler om arbetstillstånd samt bristen på byggnadsmaterial, men tack vare initiativ från fackföreningsföreträdare kunde arbetet genomföras och Folkets Hus med möteslokaler, restaurang och teater kunde invigas våren 1952.

Under byggnationen av Folkets hus kom frågan upp om att komplettera verksamheten med en biograf samt danslokal. Precis som teater hade varit en viktig del av arbetarrörelsens kulturutbud inom Folkets hus riksorganisation (FHR) ansågs filmen som ett kulturuttryck.  Detta blev den tredje etappen i ”Folkets Hus-projektet”. Invigningen av biografen Draken och danslokalen Vågen skedde 1956.

När fastigheterna väl var byggda gällde det att fylla dem med verksamhet. De fackliga organisationerna kom att förlägga sina expeditioner till höghuset och mötesverksamheten bedrevs i ”låghuset”.  På tredje våningen av mötesbyggnaden kom att inrättas ett studiehem för ABF-verksamhet.  GAF – Göteborgs Arbetares Folkhögskola – som startades 1920 på initiativ av Ernst Wigforss kom nu att få tillgång till lämpliga lokaler för sina kvällsstudier. Dessutom kom Folkets Hus att under ett antal år låta kommunen bedriva realskola i lokalerna.

Biografen kom från börja att drivas av privata Cosmoramabolaget men dansverksamheten blev en del av Folkets Hus-föreningens egna verksamheter.

Verksamheten under de första 20 åren kännetecknades av en positiv utveckling.

Men Folkets Hus blev precis som andra verksamheter med fasta kostnader för sin verksamhet lidande av de ökade kostnaderna för sin lokaluthyrning. Till det kom krav på bättre tillgänglighet och upprustning av lokalerna. För att klara finansiering av investeringarna togs ett utlandslån som tyvärr ledde till en valutaförlust på grund av den svenska valutakrisen 1992.  Tack vare att den svenska reporäntan sjönk i slutet av 1990-talet kunde Folkets Hus år 2000 redovisa ett överskott.

Ett annat hot mot Folkets Hus-föreningen som Arne redovisar är det krav som LO och SAP framställde om en rekonstruktion av föreningen. För att möta hotet utsåg styrelsen en ”framtidsgrupp”. Den resulterade i ökad långtidsuthyrning av både danslokalen och möteslokalerna för att få långsiktiga intäkter samt att erbjuda lämpliga lokaler för fackliga expeditioner. Som ett resultat av dessa åtgärder kunde ekonomin räddas.

Efter att den ekonomiska situationen räddats uppstod frågan om huruvida Arne som socialdemokratisk ordförande nominerad av partiet till Folkets Hus styrelse hade partiets förtroende. Efter två årsmöten våren 2008 där föreningens stadgar kom att tillämpas. Vid konstitueringen omvaldes Arne som ordförande på 2 år.

En annan fråga som Folkets Hus-föreningen kom att ställas inför var upplåtelsen av lokaler till högerextrema rörelser. Arne beskriver på ett utförligt sätt hur de olika nazistiska partierna i Sverige utvecklas under mellankrigstiden. 1983 blir Folkets Hus indraget i nazisternas verksamhet genom att Nordiska rikspartiet genom en bulvan-förening hyrt lokal för en filmvisning. Den gången kunde en massiv folksamling förhindra mötets genomförande. 2014 uppstod en liknande situation när Sverigedemokraterna ville hyra lokal för en allmän föreläsning. Efter protester omprövade styrelsen sitt beslut om att hyra ut lokal till organisationen.  Vilka regler som gällerför uthyrning är oklart men Arne menar att vägran att hyra ut till Sverigedemokraterna är ”ett moraliskt ansvarstagande helt i linje med arbetarrörelsens värderingar”.

Ett kapitel ägnar Arne åt att i ord och bild skildra konsten i Folkets Hus lokaler.  All konstnärlig utsmyckning i de olika lokalerna är utförda av Göteborgskonstnärer.

I det sista kapitlet tar Arne upp Folkets Hus och framtiden. De gamla planerna på ett hotell i anslutning till Folkets Hus har genomförts och den tidigare rollen som lokalförvaltare har minskat. Vilken roll som Folkets Hus skall ha i framtiden beror på om de nya intressenterna vill och kan förvalta Folkets Hus tradition och för att citera Arnes framtidsförhoppning ”att ge platsför människor att mötas”.

Nils Erik Samuelsson, Arbetarrörelsens minnesbibliotek