Månadens märke augusti 2022

SSU Sjöholmen 3–4 Aug. 1940. Skånes röda ungdomsdagar fick en ny och rymlig campingplats i Sjöholmen, belägen strax intill Ringsjöstranden. Ett strålande sommarväder, vacker inramning och god organisation satte stil och prägel på årets ungdomsdagar. En speciell affisch med parollen: ”Ungdomen under fanorna” hade komponerats och sänts till klubbarna för att användas i propaganda för såväl lägret som i agitationskampanjen. Uppslutningen var god med hänsyn till rådande kommunikationssvårigheter. Programmet gick i god stil. Partisekreterare Torsten Nilsson höll, för sista gången som ungdomsförbundets ordförande, talet vid lördagens lägerbål och chefredaktör Allan Vougt talade vid söndagens stora politiska möte. God stämning och friskt humör präglade distriktets ungdomsdagar i en allvarsfylld tid.

Källa:

  • Arbetarrörelsens förstamajförenings samlarrapport 92 skriven av Olavi Laurila.

PLACERING I BIBLIOTEKET: Pappersmärkes-tavlan.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Albin Ström – Minnesstund 60 år efter hans bortgång

Carl T. Ek, Roger Ström och Magnus Johansson vid Albin Ströms grav. (Foto: Mikael Enström)

Den 22 juli 2022 var det 60 år sedan Albin Ström gick ur tiden. En krets av demokratiska socialister och familjemedlemmar samlades för att minnas Göteborgs kanske mest färgstarke arbetarledare.

För många inom den yngre generation är kanske inte Albin Ström så välkänd, men under 1920- till 50-talen så var Albin Ström en självklarhet inom Arbetarrörelsen i Göteborg. Han höll till exempel närmare 40 Första maj-tal.

Albin Ström bytte parti ett antal gånger, och slutligen så blev han ledare för Vänstersocialistiska partiet. Men han skall ihågkommas som mångårig ordförande för Göteborgs fackliga centralförsamling (ordförande för LO-distriktet benämns motsvarande uppdrag idag närmast), sekreterare för arbetarkommunen i Göteborg, stadsfullmäktigeledamot och riksdagsman men framför allt som engagerad inom hyresgäströrelsen och för hans stora engagemang inom och för hjälpkassorna för arbetslösa och hyresgäster.

Vid minnesstunden så lades först ner en bukett med röda rosor på Albins Ströms grav. Carl T. Ek höll först ett anförande som främst sökte lyfta och peka på Albin Ströms stora sociala engagemang, och därefter så läste Mikael Enström upp ett anförande från Johan Lönnroth (se nedan, och som inte kunde närvara av familjeskäl). Därefter fick de närvarande förmånen att få höra Roger Ström berätta om sina minnen av sin farfar Albin Ström.

Carl T. Ek

Johan Lönnroths minnesord:

”I dagens offentliga Sverige är Albin Ström i stort sett helt okänd. Detta trots att han anförde en partifraktion av socialdemokratin – de så kallade strömmarna – som tidvis hade majoritet bland medlemmarna i rikets andra stad. Han var den ledande i kampen för att förbättra villkoren för de fattiga och arbetslösa under krisen i början av 30-talet. Han bekämpade fastighetsspekulation och hyresocker och var drivande i hyresgäströrelsen. Han deltog i den proletära bildningsrörelsen och kämpade för att stadens parker och naturområden skulle vårdas, bland annat i styrelsen för Keillers park. Han tog initiativet till en pensionärsförening här i Göteborg som numera erkänns som ursprunget till båda dagens stora pensionärsorganisationer. Han gav mer eller mindre på egen hand ut en tidning som levde i nära 30 år. Och han startade ett politiskt parti – Vänstersocialisterna – som ställde upp i samtliga val på 1940- och 1950-talen.

Varför är han då idag så relativt okänd? Det korta svaret är att historien alltid skrivs av segrarna. Och Albin kunde aldrig underordna sig makten. Han mopsade sig mot lärarna i skolan, mot Branting och Per Albin Hansson när de gick åt höger, mot kommunisterna när det Socialdemokratiska Vänsterpartiet blev SKP, mot regeringen när den genomdrev resultatet av kohandeln 1933 och mot Nils Flyg när han drev det Socialistiska Partiet mot nazismen. Han smädade Hitler, Stalin, kapitalistsvin, borgarbrackor, sosse- och kommunistpampar. I motsats till Torgny Segerstedt satt han på Härlanda för att ha sagt samma saker som den store frihetsmonumenterade tidningsmannen, om än uttryckt på grövre språk.

Albin Ström kämpade hela livet för jämlikhet och mot alla former – kapitalets eller statens – av förtryck. Det är rimligt att hans minne äntligen hedras av den stad han tjänade i hela sitt liv.”

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens märke juli 2022

IUSY Wien (1 – 10 juli) 1952

Det är 70 år sedan SSU:arna samlades i Köpenhamn för att resa till Wien; det var 1 650 svenskar som skulle delta i IUSY-lägret samt 200 danskar, 100 finnar och 100 norrmän. Extra tåg var insatt och resan tog en dag och två nätter och resan genom Tyskland möttes av flera sönderbombade städer och nödbostäder. När tåget kom till Westbahnhof i Wien möttes de av en kraftig blåsorkester. Spårvagnar, bussar och bilar hjälpte deltagarna till Hörndwald – ett hörn av välbekanta Wienerwald – som skulle bli deltagarnas hem under IUSY-lägret och temat för lägret var fred.

Lägret var indelat i olika zoner med namn från kända socialister som Agust Bebel [1], Victor Adler [2], Hjalmar Branting [3], Jean Juares [4], Anna Kéthly [5] m.fl. I två dagar strömmade unga socialister från alla världsdelar och 35 nationer till Hörndwald. Det restes tält och deltagarna bekantade sig med varandra och pustade i 35 gradig värme och inom tältområdet fanns det en konsumbutik där deltagarna kunde handla. Deltagarna fick frukost och middag och en dag serverades det ris till köttet, det var en helt ny upplevelse för SSU:arna.

Det hade börjat skymma på kvällen den 2 juli, när deltagarna samlades framför I:et med jordgloben, Ungdomsinternationalens symbol. IUSY:s ordförande Peter Strasser förklarade lägret öppnat och i samma ögonblick som ”Internationalen” bröt fram på allas läppar, slog röda lågor högt mot skyn från ett stor bål.

Under lägerdagarna bekantade sig deltagarna med Wien; en av dagarna var SSU:arna på en kyrkogård med begravda socialdemokrater i Wien som blivit skjutna – arkebuserade under 1930–talet. SSUs förbundsordförande Frans Nilsson höll tal och la ner en stor krans på kyrkogården.

I Wien fanns många sevärdheter, bl.a. Schönbrunns vackra barockslott med Tiergarten, Praten med Riesenrad, operahuset och Stephansdomen som båda hade skadats under andra världskriget. Wien var vid den här tiden ockuperat av ryssar och indelat i zoner. IUSY-lägret var beläget i både den franska och brittiska zonen. Dessutom fanns en Internationell zon i centrala Wien, samt en amerikansk och runt staden den ryska zonen.

Lägret avslutade med en uppmarsch då hela Wien mötte upp och kantade gatorna när 30 000 lägerdeltagare med facklor, fanor, sång och musik marscherade och ropen ”Freundschaft” (vänskap) ekade mellan husen. Demonstrationståget gick från Schwarzenbergplatz fram till en upplyst rådhusfasad där Wienfilharmonikerna med dansare tog emot tåget. IUSY-lägret i Wien blev en ungdomens demonstration för fred och frihet mot kapitalism och kommunism.

Not;

1. August Bebel (1840 – 1913) var en tysk socialdemokratisk politiker och en av grundarna av Tysklands Socialdemokratiska parti (SPD).

2. Victor Adler (1852 – 1918) var österrikisk socialdemokratisk 

politiker. Han introducerade den socialistiska rörelsen i Österrike och grundade 1889 Sozialdemokratische Partei Österreichs (SPÖ).

3. Hjalmar Branting (1860 – 1925) var svensk socialdemokratisk politiker och tidningsman. Han var partiledare för Socialdemokraterna från 1907 samt blev 1920 Sveriges första socialdemokratiska statsminister.

4. Jean Jaurès (1859 – 1914) var en av de första socialdemokraterna, som blev ledare 1902 för det franska socialistpartiet.

5. Anna Kéthly (1889 – 1976) var ungersk socialdemokratisk politiker och blev år 1922 Ungerns andra kvinnliga parlamentsledamot.

Källor:

Arbetarrörelsens Första majförenings (AFMF) samlarrapport 614. Texten skriven av en av deltagarna vid lägret och medlem nr 24 i AFMF.

Sixten Thelianders minnen från resan.

Wikipedia

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens historielektion juni 2022

Albin Ström – Göteborgs egen Tito

Albin Ström föddes år 1892 i Ånimskog, i dåvarande Älvsborgs län. Som ung kom han till Göteborg och arbetade först som sjöman för att efter en tid på SKF fortsätta sin bana som byggnads- och gruvarbetare. Tidigt blev Ström politiskt intresserad och medlem i SSU och SAP. I samband med partisplittringen år 1917 anslöt han sig till Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti, men återvände till SAP år 1923 där han kom att verka som sekreterare för arbetarkommunen och som en mycket omtyckt ordförande för Göteborgs fackliga centralförsamling.

Efter en kort period i Göteborgs stadsfullmäktige blev han år 1928 invald som ledamot av Andra kammaren för Göteborg, där han kvarstannade till år 1936. De två sista åren som knuten till Socialistiska partiet, efter att han år 1934 uteslutits ur SAP anklagad för ”illojalitet” efter att han informerat fackföreningsfolket i Göteborg om att han haft en avvikande mening mot majoriteten i Grov- och Fabriksarbetarförbundets förbundsstyrelse i frågan om understödet till de strejkande arbetarna i den pågående byggnadskonflikten. Styrelsen ville kraftigt sänka understödet, något som Ström motsatte sig.

År 1940 hade nazistinflueringen i Socialistiska partiet gått för lång så tillsammans med en stor del av Göteborgs socialistiska arbetarkommun och flera andra partiavdelningar bildade han Vänstersocialistiska Partiet, vars partiledare han skulle vara fram till sin död. I den rollen och för den ideologiska linje som han förde så kom Ström att kallas för ”Göteborgs Tito.”

Tillsammans med Torsten Henrikson startade Ström veckotidningen Arbetarposten år 1934, och vars redaktör han var från år 1938 (då han övertog ledningen från Henrikson) framtill tidningens nedläggning år 1961. I Arbetarposten kom Ström att tydligt visa sitt sociala patos, och ett tydligt exempel på detta var när man från GP-håll drev frågan om byggandet av Nya Ullevi så skrev han mycket klargörande att ”Fotbollen går före de sjuka”. Ord som även idag borde kalla många beslutsfattare till eftertanke.

Albin Ström avled 70 år gammal 1962 på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Ströms politiska hemmaarena var under många år Heden, där han samlade stora åhörarskaror och aldrig skrädde orden mot orättvisor och begränsande av de demokratiska värdena. I en tid då profit och arvoden samlar sig i stora högar för en del politiker visade Albin Ström på en annan väg. Han avstod stora delar av sina arvoderingar till de arbetslösas understöds- och hyreshjälpskassor. Som ytterligare förebild för dagen politiker kan han tjäna genom att han är den ende svenske riksdagsmannen och göteborgske stadsfullmäktigeledamoten som aldrig svek ett enda av sina vallöften, och därmed kom visa på de sanna demokratiska värdena.

Carl T. Ek

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens märke juni 2022

Folkfesten 5 juni 1905 – 1916 och 5 juni 1917 – 1929 i Danmark

Danmarks grundlovsdag (Svenska; konstitutionsdagen) är ett årligt firande av införandet av den första danska konstitutionen den 5 juni 1849.

Varje år firas dagen med att olika politiker håller tal runt om i landet, då dagen ofta också ses som ett firande av den danska demokratin. Talen handlar ofta om både grundläggande demokratiska principer samt aktuella politiska problem.

Arbetarrörelsens Minnesbiblioteket i Göteborg kom över ett danskt fotoalbum med inklistrade kartongmärken, den 15 december 2019 till sin samling av danska märken från arbetarrörelsen. I fotoalbumet var det inskrivet årtal vid märkena utan årtal i fotoalbumet. Text på märkena är bl.a. Folkfesten Grundlov, Frihed lighed  broderskab. Kartongmärkena är från; 1905, 1909, 1910, 1911, 1912, 1913, 1914, 1915, 1916, 1917, 1918, 1920, 1921, 1922, 1923, 1924, 1929, 1919?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens historielektion maj 2022

Ett stycke hantverkshistoria

I samband med 1846 års hantverksordning upphörde de gamla skråna i Sverige och därmed även i Göteborg. Precis som på andra orter bildades strax efter en hantverksförening. Dessa borgerliga sammanslutningar kan räknas som skrånas efterföljare och den göteborgska föreningen kom att spela en viktig roll i det sena 1800-talets samhällsutveckling, precis som skråna tidigare gjort.

Hantverkets ursprung kan man söka i människans behov av redskap och förbrukningsartiklar och andra nyttoting och hör till dess allra äldsta formen av kulturyttring. För att få en riktig bild av vilken roll Göteborgs Handtverks- och Industriförening spelade inom den göteborgska samhällspolitiken under dessa historias första halvsekel måste vi först se på de tidigare skrånas verksamhet. I Sverige kan man först se att en självständig och medveten hantverkarklass uppstått under 1300-talet. Att detta hade skett genom påverkan från främst Danmark och Tyskland kan man på goda grunder antaga. Av betydelse hade också de tidigmedeltida stadsbildningarna varit. Hantverkandet övergick då från att varit en bisyssla i hemmet till att övertagas av självständiga och professionella utövare i städerna och de större orterna

Hantverkskårerna kom så småningom att få stor betydelse i samhället och utgjorde tillsammans med köpmän av olika slag borgarståndets kärna. Ett så kallat skrå fanns för varje yrkesgrupp, vilkas verksamhet om fattade tre huvudområden; att skydda den egna kårens privilegier, att upprätthålla utbildningen inom den egna branschen och borga för dess kvalitet samt verka för nyrekrytering vid behov samt att upprätthålla ett socialt skyddsnät för dess medlemmar. Det senare i form av bland annat änke- och begravningskassor och nödhjälpskassor, men även en tidig form av invalid- och arbetslöshetsförsäkring fanns flera fall. Även om det egna sociala skyddsnätet skilde sig från skrå till skrå, från stad till stad och från en tid till en annan så fanns alltid dess egna medlemmar skydd mot nöd av olika slag på skrånas program. Många gamla skråföreskrifter vittnar om det stora behovet av ömsesidig hjälp.

Bland hantverkarnas privilegier fanns att hantverk endast fick utövas i städerna och för att kunna utöva sitt yrke lagligt krävdes burskap för mästarna, dessa var också de enda som fick anställa gesäller och ta lärlingar. Detta burskap innebar att innehavaren hade rätt att utnyttja borgareförmåner men också skyldigheten att betala sammanskottsavgiften, en föregångare till dagens kommunalskatt. För att vinna burskap var hantverkarna tvingade att inför stadens magistrat bevisa att de behärskade sitt hantverk väl och visa prov på detta. Vinnandet av burskap gick ofta hand i hand med att gesällen erövrade ett mästarebrev, för vilket krävdes minst tre års anmärkningsfri tjänst som gesäll och uppvisandet av mästarstycke för oväldige mästare. Innehavet av bur- och mästarskap gav hantverkaren under 17- och 1800-talen också rätt att klä sig i så kallad borgaruniform, vilken bars vid bland annat högtider. Senare, under 1800-talet, skärptes kravet för mästarskap till att också innefatta krav på att de skulle vara skriv- och läskunniga men också behärska de fyra enkla räknesätten. Tidigare hade detta varit ett mycket svårt krav att upprätthålla, då tid för att skaffa sig boklig bildning sällan fanns, inte ens för de mest välbeställda hantverksmästarna. Livet för de allra flesta hantverkare innebar en hård tillvaro inom de flesta branscher.

Bristerna inom den bokliga bildningen bland Göteborgs hantverkare sökte man under flera omgångar råda bot på. Det mest betydande av dessa var det förslag som restes den 26 maj 1814 av assessorn och boktryckaren D Löwegren. Han menade att man borde bilda en aftonskola för de göteborgska hantverkslärlingarna, som under några timmar per vecka skulle få undervisning i de mer nödvändiga kunskapsämnena, som man kallade det. Löwegren satte därför ut en annons i Göteborgstidningen Aftonbladet för att undersöka hur stor intresset för en skola för lärlingarna vara och för att sammankalla ett möte där frågan skulle behandlas. Intresset visade sig vara mycket stort, inte bara bland hantverksmästarna utan också bland den övriga borgerligheten. Den Göteborgska borgerligheten insamlade därför tämligen fort de nödvändiga medlen för att skolan skulle kunna öppnas. Ett betydande bidrag lämnades av dr. Pehr Dubb personligen som särskilt förtjänas att omnämnas.

 Vid det välbesökta mötet presenterade Löwegren ett reglemente för skolan samt en kostnadsberäkning för 25 elever under ett års tid. Vid mötet beslutade man att tillsätta en kommitté på sju personer vilken skulle se över Löwegrens plan och reglemente. Till denna kommitté invaldes; kommercerådet Ekman, ordförande, kommercerådet Sam:l Arvidsson, skomakaremästare Frenning, koppareslagaremästaren H Wohlfart, klensmedsmästaren Hellmuth, domprosten Hummel och assessor Löwegren, som också tog på sig att vara kommitténs sekreterare. Vid sitt första sammanträde beslutade man att även gesäller vilka saknade annan undervisning skulle kunna få plats på skolan på samma villkor som lärlingarna och att skolstyrelsen skulle bestå av tio personer, plus sekreteraren, av vilka minst hälften skulle vara hantverksmästare. Som sökande skulle endast antagas göteborgska lärlingar och gesäller vilka av allmänt kända för ett anständigt och skötsamt uppförande och som var hos skråansluten mästare inskriven respektive anställd.

Kommittén hade sitt sista sammanträde den 16 augusti samma år och kort tid efter valdes den första skolstyrelsens som kom att bestå av kommercerådet Ekman, ordförande, kommercerådet Sam:l Arvidsson, vice ordförande, och övriga ledamöter blev kyrkoherden Hellander, domprosten Hummel, stadsmäklaren Jacob Minton, juveleraren Holmer, kopparslagaremästaren Wolhfart, klensmedsmästaren Hellmuth, skomakaremästarna Frenning och Åkerblom, same Löwegren som sekreterare. Styrelsen beslöt vid sitt första sammanträde att undervisningen skulle bestå av kristendom, skrivning, räkning, fäderneslandets historia, geografi, rättstavning och ritning. Vid samma sammanträde utsågs också skolans lärare; Johan Agrell, överlärare vid stadens barnhus, till underlärare, Anders Ekman, lärare vid Willinska fattigfriskolan och som ritlärare J L Simonsson.

Skolan öppnades i Gymnasiehuset i hörnan vid Vall- och Västra Hamngatorna den 15 januari 1815 och den 10 juli samma år valdes tolv hantverksmästare vilka växelvis i par skulle ombesörja att ordningen vid undervisningen upprätthölls. Den 15 april 1816 hade skolan sin första avslutning i närvaro av prominenta medborgare som biskop Wingård och dr. Dubb. Man utdelade till de flitigaste och mest begåvade eleverna bland skolans över hundra premier som Nya Testamenten och andra lämpliga böcker, som man uttryckte det i skolstyrelsens protokoll, men också medaljer, diplom och planscher. Detta premieutdelande fortsatte så länge skolan var verksam.

Skolan blomstrade under åren fram tills 1865, men förde där efter en mer och mer tynande tillvaro fram tills 1882 då den stängdes. Under skolans femtioåriga blomstringstid utexaminerade men närmare 4 000 elever och höjde där med allmänbildningen bland Göteborgs hantverkare avsevärt. Orsakerna till skolans svårigheter efter 1865 kan spåras till bland annat konkurrensen från Slöjdföreningens skola, vilken öppnades 1846, och senare även den allmänna folkskolan vilken förmedlade till stor del samma kunskaper, men också till bekymmer med att finna lämpliga undervisningslokaler. Om skolan kan också nämnas att bland andra var domprostarna Thomander och Wieselgren under perioder var skolstyrelsens ordförande.

De svenska hantverkarna hämmades överlag under skråtiden av tämligen stränga förordningar, vilka i flera avseende var hårdare än många kontinentala motsvarigheter. Detta gällde särskilt i förhållande till deras arbetstagare, men även gesäller och lärlingar löd under stränga bestämmelser vilka var upprättade av både myndigheterna så väl som av skråna själva. Särskilt svårt hade de hantverkare vilka verkade utanför skråsystemet och stod därför utan möjlighet till att vinna burskap. Dessa så kallade bönhasar blev ofta utsatta för hänsynslösa förföljelser från både myndigheternas sida som av de skråanslutna hantverkarna. De enda accepterade icke skråanslutna hantverkarna var de så kallade fri gesällerna som ofta befanns sig ute på så kallade gesällvandringar, men dess fick endast ta upp anställning hos skråansluten mästare och alltså inte sätta upp egen rörelse och ta sig egna kunder. Dessa fria eller vandrande gesäller löd under hårda förningsregler vilka var gemensamma för stora delar av Europa. Lämnade de en ort och en mästare utan att fullgjort sitt arbete och sina förpliktelser blev han som det kallades på dåtiden halvtyska svenska nackgeskrefwen, det vill säga brev sänder ut till alla de orter han tänktes kunna besöka. Detta kunde leda till att han nekades inträde i gesällaget och infördes i skråets Schwartzbuch, han blev med andra ord svartlistad och utestängdes från yrket.

Hantverksskråna fick i Sverige sina första törnar under reformationstiden då de blev utsatt för åtskilliga angrepp på grund sina privilegier, men mycket berodde på ren avundsjuka. Men detta vara ett tydligt tecken på att en ny samhällsordning var under framväxt. De katolska inslagen i skrånas dagordning, såsom att de alla hade sina ”egna” skyddshelgon på vilkas dagar de många gånger samlades till årsfester och många skrån hade sina egna kapell vilka de ogärna gav upp. Men hantverkarna visste att försvara sig och detta gjorde de främst genom att vissa att endast moraliskt oklanderliga hantverkare fick vara medlemmar i skråna. Man visade att de, skråna, garanterade att kunder inte blev lurade och fick betala skäliga priser, liksom garanterade man medlemmarnas yrkesskicklighet. Näringsfrihet som vi idag känner det var alltså ett helt okänt begrepp.

Det skulle dröja ända till 1809 som han från lagstiftarnas sida lättade något på bestämmelserna, vilka då var 1720 års skråordning, för drivandet av borgerliga näringar och först genom 1846 års hantverksordning upphörde skråväsendet i Sverige. Genom denna reform så förskrevs det att fabriks- och hantverksföreningar skulle bildas vilka skulle omfatta alla hantverksskrån och i alla städer, vilka också skulle ha viss officiell prägel. I den nya ordningen kunde man läsa följande; envar svensk medborgare står det fritt att såsom försörjningsmedel med egna händer till avsalu åstadkomma handtverksarbeten eller andra tillverkningar. Något direkt krav på medlemskap i de nya föreningarna fanns dock inte, men de utfärdare gesäll- och mästarbrev vilket gav dem ett visst inflytande över hantverksbranscherna. 1846 års hantverksordning stadgade också att gesällen skulle förutom att uppvisa ett mästarprov och kunna läsa, skriva och behärska de fyra enkla räknesätten fullgott. Han skulle dessutom ställa borgen för sex års skatter och erlägga burskapspenning, vilken i Göteborg vid denna tid var 18 riksdaler riksgäld och en frivillig avgift till hantverksföreningens nödhjälpskassa.

Göteborgs Handtverksförening verkade mellan åren 1847 och 1865 och dess sista fullmäktige var snickaremästaren C J Sahlin, ordförande, skomakaremästaren L J Wedelin, vice ordförande, juvelerare W Lyon, kassaförvaltare. Övriga fullmäktige var mur- och byggmästare G Ullgren, sadelmakaremästaren N P Holmberg, kopparslagaremästaren H Pettersson, bleckslagaremästaren G Eklund, skräddaremästaren A F Monthell, smedmästaren P Rasmussen, målaremästaren N O Winqvist, svarfvaremästaren A Hinricsson och hattmakaremästaren F R Angresius. Föreningens sekreterare var stadsnotarie P Gabrielsson.

I Göteborgs Borgarematrikel, vilken omfattar åren 1677 till 1864 och finns bevarad på Landsarkivet i Göteborg, finner man att de siste mästarna och borgarna i Göteborg var målaren A J Netterblad, bagaren C G Larsson, slaktarna Bengt Nilsson, Alexander Qvirist och Johan B Svensson samt byggmästarna A Månsson-Malmsten och J A Ullgren. Vad som är intressant att notera är alltså att Göteborgs siste borgare var alla hantverkare.  De första borgarna som noteras i samma matrikel var slaktaren Christoffer (efternamn saknas) och bagaren Lars Ambjörnsson, båda skrivna som mästare och borgare på dess första sida vilken är daterad den 27 september 1677. Kanske kan detta vara ett tecken på att Göteborgs hantverkare haft en större betydelse i stadens borgerliga liv och utveckling än många historiker velat göra gällande, då dessa till stor del fokuserat på handeln och sjöfarten.

Den 18 juni 1864 utfärdades en ny näringsordning i Sverige och i samband med den upphörde många av de gamla hantverksföreningarna. Det fanns en lagstadgad föreningsfrihet vilken gav olika yrkesutövare rätten att bilda sammanslutningar för att tillvarataga angelägenheter som rörde dem själv och dess yrken och branscher. De tidigare hantverksföreningarnas medel skulle också enligt det nya regelverket komma äldre hantverksmästare till del varför det behövdes nya organisationer som förvaltade dessa. Det var just dessa anledningar som föranledde att Göteborgs Handtverks- och Industriförening bildades år 1866. När exakt föreningen bildades under detta år är inte känt men det förberedande arbetet tog redan under början av detta år. Det äldsta bevarade protokollet är daterat den 24 september 1866 och behandlar ett styrelseval, troligen det första och att denna nyvalda styrelse ersätta en interimsstyrelse.

Göteborgs Handtverks- och Industriförenings första styrelse bestod av nio personer, nämligen; sadelmakaremästaren N P Holmberg, målaremästaren C J Ahlin, kopparslagaremästaren Hans Pettersson, målaremästaren O B Bolm, tunnbindaremästaren C W Olsson, målaremästaren P A Strandman, smedmästaren O Guldbrandsen, konditorn M Rubenson och snickaremästaren D T Löfmarck.

Vid ett av föreningens allra tidigare sammanträden, den 30 oktober 1866, lyfte den dåvarande sekreteraren Mauritz Rubenson frågan genom en motion om bildandet av industribank i Göteborg. Förslaget antog och en sjumannakommitté bildades. Vid föreningens sammanträde den 23 november samma år höll redaktören S A Hedlund ett föredrag med titeln Om banker i allmänhet, särskilt med afseende på den beslutande industribanken. Tyvärr saknas idag föredragsmanuskriptet både i föreningens såväl som i Handelstidningens arkiv. Tanken med bildandet av banken var att hantverkare och mindre industriidkare skulle kunna låna rörelse- och investeringskapitel under förmånliga villkor.

Efter Hedlunds föredrag valdes följande till bankkommittén; byggmästaren P J Rapp, ingenjören Sally Meier, grosshandlarna S Warburg och Edvard Heyman junior och bankbokhållare P Malmberg. Kommittén presenterade sitt förslag för föreningen den 28 februari 1868, vilka lades till handlingarna på grund av att det ansågs vara ogenomförbart. Lektor Blomstand och föreningens sekreterare Rubenson åtogs sig dock att insamla information om andra industribankers verksamhet. Tyvärr har huvuddelen av de handlings som berör förslaget kring bildandet av en industribank i Göteborg kommit bort och genom bildandet av folkbanken 1871, till vilkens styrelse de ovannämnda Rapp och Löfmarck valdes, så ansågs en särskild industribank överflödig och frågan var där med inom Göteborgs Handtverks- och Industriförening slutbehandlad.

Som ovan exempel visar tog de göteborgska hantverkarna ett betydande ansvar för staden utveckling och dess roll skall inte underskattas. Deras historia är till stor del fortfarande outforskad, i synnerhet de göteborgska skråna, och det skulle vara en verklig historisk insats om någon tog det på sitt intresse och ansvar att grundligt utforska och skriva den. Särskilt i en tid då de traditionella hantverken börjar uppvärderas hos den breda allmänheten. Då är den historiska återanknytningen av än större värde.

Carl T. Ek

Litteratur

C G Fast, Minnesskrift vid Göteborgs Handtverks- och Industriförenings hundraårsjubileum, 1966

J A Julin, Göteborgs Handtverks- och Industriförening 1866-1916, 1916

G von Schoultz, Svenska Skråsigill.K.G. Cedergrens efterlämnade anteckningar, Nordiska Museets Handlingar: 20, 1944

F Stenström, Per Dubb – och hans livsgärning, 1933

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens märke maj 2022

Första majmärket 1933 Fredrik Sterky (1860-01-11 – 1900-01-11)        

Första majmärket 1933 med Fredrik Sterky såldes i 316 348 exemplar och demonstrationsparollerna detta år var: Mot våld och diktatur. Mot ekonomiskt oförnuft och fåtalsvälde. För demokrati och Frihet.

Fredrik Sterky var en av de första och mest inflytelserika ledarna för arbetarrörelsen i Sverige. Han hade i ännu högre grad än Hjalmar Branting överklassbakgrund och härstammade från en militär- och ämbetsmannasläkt. Han hade i unga år skaffat sig en ansenlig förmögenhet genom lyckade affärer och ett förmånligt äktenskap. Efter en kort studieperiod vid Uppsala universitet gjorde han snabb karriär inom Generalpoststyrelsen och därefter som kontorschef hos Wilhelm Brinck. Sterky var inte bara anställd i dennes firma, han blev även delägare och svärson till Brinck och tog ett rejält kliv uppåt i den sociala hierarkin. Karriären och framtiden tycktes vara utstakad, men Sterky visade sig inte vara någon ordinär representant för borgarklassen och Stockholmssocieteten. Vid mitten av 1880-talet leddes Sterkys intresse för arbetarfrågan och socialismens idéer till ett aktivt medlemskap i den socialdemokratiska arbetarklubben i Stockholm. Han nådde snabbt en framskjuten position i rörelsen. Vid 1880-talets mitt lämnade han det borgerliga livet bakom sig för att helt ägna sig åt arbetarrörelsen.

1885 träffade Sterky, August Palm på en hästspårvagn i Stockholm. De gick och åt frukost på en restaurang där de resonerade om den socialdemokratiska rörelsen och de närmaste agitationsplanerna. Samma år deltog han i förberedelsearbetet inför etableringen av tidningen Social-Demokraten, som började ges ut och Sterky blev tidningens kassör.

1888 gjorde Sterky en agitationsresa till Göteborg, Hälsingborg och Malmö. I Göteborg trotsade han myndigheternas förbud mot att anordna ett demonstrationståg genom staden, genom att han i en tidningsannons meddelade att han i droska skulle åka förbi Järntorget. Tre hundra personer gjorde omedelbart sällskap med droskan och skaran ökades och vid mötesplatsen var omkring femtusen personer närvarande. Mötet hade stor betydelse för rörelsen i Göteborg som arbetade under mycket svåra förhållanden. I Göteborg fanns visserligen en Socialdemokratisk arbetareklubb (bildades den 14 april 1884 och är därmed Sveriges äldsta Socialdemokratiska förening med senare namnbyte till Socialdemokratiska föreningen i Göteborg) och en partitidning Folkets Röst som förde en tynande tillvaro.

1889 reste Sterky till Köpenhamn för att studera den danska arbetarrörelsen på ort och ställe och tog då del av stridigheterna mellan höger och vänster i den danska socialdemokratin, vilket befäste hans ortodoxt marxistiska vänsterposition. I sina regelbundna korrespondenser till Social-Demokraten i Stockholm påtalade han att han inte som många andra trodde att vid ”normalarbetsdagens” införande, i ett slag skulle lösa arbetarklassens sociala och ekonomiska problem. I Sverige fanns vid denna tid många socialdemokrater som trodde att en förkortning av den då gängse tolv- eller tio-timmarsdagen till åtta-timmarsdag med en gång och för all framtid skulle undanröja arbetslöshetsproblemet.

Han fick förtroendet att representera sin danska partiförening vid en skandinavisk arbetarkongress i Kristiania 1890 och under denna kongress blev Sterky närmare bekant med ett av de andra danska ombuden, fackföreningsrepresentanten Anna Jensen (avbildad på Första majmärket 1940 som Anna Sterky). Hon var en kvinna helt i Fredriks smak, hon separerade från sin man och följde sedan med Fredrik till Stockholm 1891. Eftersom Fredriks hustru även fortsättningsvis vägrade skilsmässa levde Anna och Fredrik i ett så kallade samvetsäktenskap, som varade fram till hans död. Fredrik skrev åter in sig som medlem i Socialdemokratiska förbundet.

1892 kallades Sterky till Göteborg där han bland annat startade tidningen Ny Tid och var dess redaktör. Han fick snart göra den erfarenheten att det bara var pengarna som hade strykande åtgång. Tidningens omsättning gick betydligt trögare. Göteborgs tidningspojkar ville till att börja med inte befatta sig med det socialistiska veckobladet. Sterky var emellertid inte den som lät sig nedslås av motgångar. Han tog själv en packe tidningar och ställde sig i hörnet av Husargatan och Haga Nygatan, som ansågs vara ett av stadens bästa försäljningsställen. Där stod miljonärssonen och chefredaktören och utbjöd sin tidning: Köp NY Tid, arbetarnas egen tidning. Efter en timme hade Fredrik sålt 63 exemplar och då föll tidningspojkarna till föga och accepterade tidningen.

Under de sex år som han verkade som redaktör i Göteborg och ordförande i Göteborgs arbetarekommun arbetade han hårt och antalet partimedlemmar ökade. Framgångarna i Gbg beskrivs genomgående i litteraturen som till största del ett resultat av Sterkys omfattande och energiska insatser i tidnings-, parti- och fackföreningsverksamheten.

På grund av överansträngning sökte han 1898 en lugnare sysselsättning med förflyttningen till Malmö, men det medförde inte någon avkoppling från det ansträngande arbetet. Arbetsorganisationerna tog hans krafter i anspråk och han var under en kort period ekonomichef och redaktionell medarbetare för tidningen Arbetet.

Redan efter några månader i Malmö valdes han till ordförande för LO vid den konstituerande kongressen i augusti 1898. Hans ersättning var 300 kr per år, inklusive kostnader för ljus, bränsle och städning. På så sätt blev Anna Sterky LO:s första städerska. På Sterkys förslag antogs senare namnet Landsorganisationen i Sverige.

Sterkys liv blev kort men intensivt och han avled i sviterna av en lunginflammation på sin 40-årsdag. Sjukdomen hade förvärrats av att han led av diabetes och även försvagats av en alltför hård arbetsbelastning. Sterky avled den 11 januari 1900 bara drygt en vecka efter att Axel Danielsson hade begravts i Malmö. Han hade planerat ett tal vid vännens begravning att frambära Landsorganisationen sista hälsning men krafterna svek honom så han fick avstå från detta.

På kort tid hade arbetarrörelsen förlorat två av sina mest framträdande ledargestalter och vid Fredriks begravning följdes processionen av 15 000 personer och närmare 40 000 stockholmare kantade gatorna längs vägen från kyrkan till graven.

Hjalmar Brantings tal vid graven:

Farväl Fredrik Sterky!

Tack för Din livsgärning, för Ditt rika hjärta, för din stora insats i arbetarnas frihetskamp.

Tack för Din varma personlighet och var viss om att Ditt minne skall hedras på bästa sätt, så som Du velat, med fortsättning på ditt verk.

Farväl Fredrik Sterky.  Må jorden vila lätt över Dig.

Källor:

  • Banerförare Hjalmar Branting o Fredrik Sterky, Katalog och Tidskriftstryck 1949.
  • Svenskt biografiskt lexikons databas.
  • Wikipedia.
  • Förkämpar & Paroller av Jesper Eneroth, Tankesmedjan Tiden 2019.

NOT: Socialdemokratiska föreningen i Göteborgs syften angavs vid starten 1884 vara:

  1. Att söka sammankalla arbetarne inom skilda yrken, för att göra dem förtrogna med deras betryckta och i politiskt hänseende omyndiga ställning, samt att upplysa dem om andra länders arbetareförhållanden och arbetarerörelser.
  2. Att genom diskussioner och föredrag i vetenskapliga och politiska ämnen söka höja medlemmarnes bildning till en fri och oberoende ståndpunkt.
  3. Att då under nuvarande samhällstillstånd arbetarne blott hafva skyldigheter men inga rättigheter, söka upplysa dem om deras naturliga rättigheter, samt de medel de böra — i likhet med andra länders arbetare — begagna för att ernå dessa rättigheter.
  4. Att med alla lagliga medel söka motarbeta det despotiska och demoraliserande klass- och kapitalherraväldet.

PLACERING I BIBLIOTEKET: Socialdemokraternas Första majmärkes-tavla.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Arbetarrörelsens Minnesbibliotek firar 25 år

Lördagen den 23 april 2022 kunde medlemmar och vänner till Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg samlas, två år försenat, för att fira dess första tjugofem år. Det var välfyllt program och trevlig samvaro som det bjöds på.

Under Minnesbibliotekets ordförande Sören Björkmans förnämliga ledning hade närmare sextio medlemmar och vänner till Arbetarrörelsens Minnesbiblioteks i Göteborg samlats till en jubileumsfest i Arbetarrörelsens folkhögskolas lokaler vid Järntorget för att uppmärksamma det första kvartseklet.

Som först ut bland talarna stod Arne Hasselgren, fd ombudsman på ABF Göteborg, som var delaktig i Minnesbibliotekets bildande år 1995 och som berättade om bakgrunden och den första tiden. Vi fick bland annat höra om initiativtagaren Sigfrid Oscarsson och hans besök vid Marx Memorial Library i London och hur det besöket gav honom inspirationen till att verka för ett motsvarande minnesbibliotek i Göteborg. Som grundare till Minnesbiblioteket kom ABF, LO och Göteborgs Arbetareförening att stå, och som tidiga involverade fanns Guldheden-Landala socialdemokratiska förening och Centrum för Arbetarkultur vid Göteborgs universitet. Precis som vid Marx Memorial Library i London så skulle Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg drivas av ideella krafter och byggas upp av gåvor, och denna ordning har man varit trogen.

De närvarande fick därefter lyssna till Maria Voyvodova, fd kulturkommunalråd i Göteborg och numera gruppledare för Socialdemokraterna i kulturnämnden, som talade om Minnesbibliotekets roll i framtiden som kulturbärare inom Arbetarrörelsens och den viktiga roll som det har för svensk Arbetarrörelses framtid.

Underhållningen för dagen stod Rasmus Andersson och Maria Hörnelius för. Rasmus Andersson bjöd på ett eget musikprogram, och även en musikalisk frågelek kallad ”28 små tecken – till Arbetarrörelsens Minnesbibliotek” där det i texten gömts ett antal kända författare och boktitlar som skulle listas ut vilka de var. Det var tydligt att det var uppskattat av de närvarande. Maria Hörnelius, regissör och skådespelerska vid Göteborgs stadsteater, berättade på ett stålande vis om sitt samarbete och sin vänskap med Kent Andersson och läste också texter av honom. Det hela var mycket inlevelsefullt och det blev många skratt.

Det bjöds på dagen till ära på en ordentlig och välsmakande buffé, med en mängd kallskuret och annat gott, som det märktes var synnerligen uppskattad av samtliga. Vid avslutningen överlämnades en gästbok som gåva till Minnesbiblioteket från Frölunda socialdemokratiska förening, och de närvarande blev de första att inviga denna.

Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg ser med tillförsikt på framtiden, och önskar väl mött år 2045 när det skall firas det första halvseklet. Dagens väl genomförda program var ett samarrangemang mellan Arbetarrörelsens Minnesbibliotek, Göteborgs Arbetareförening, ABF och LO. Det hade utlovats en innehållsrik och spännande eftermiddag, och det levdes det verkligen upp till.

Carl T. Ek

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens historielektion april 2022

Mäster Palm i Göteborg

Då August Palm år 1881 återvänt till Sverige efter många år i Tyskland och Danmark inledde
han omedelbart arbetet med att sprida de socialistiska lärorna, som han hade lärt känna under
sina år i Tyskland.
Första mötet höll han i Malmö den 6 november 1881 (vilket ofta ses som socialismens
födelsedag i Sverige), vilka följdes av en serie möten i Stockholm där han sökte vinna
Stockholms Fackliga Centralkommitté för marxismen och ge den en fungerande ordning med
stadgar och program. Stockholms Fackliga Centralkommitté dominerades vid tiden helt av
liberala arbetare och hantverkare. I Göteborg infann sig Palm tidigt året där på, med samma
plan i sitt bagage.


I Göteborgs Handel- och Sjöfartstidning den 4 januari år 1882 fanns en annons insatt av Palm
där man kunde läsa att han kl. 4 följande eftermiddag på schweizeriet Concert du Boulevard
vid Södra Allégatan skulle hålla ett socialdemokratiskt föredrag, och att han tog 25 öre i
inträde (inträdet var anmärkningsvärt högt med tanke på att en arbetare i Göteborg vid tiden
tjänade endast 15–20 öre i timmen och få hade mycket över då bostadshyran och maten var
betald). Palm skriver själv om händelsen: ”Till Göteborg reste jag strax på nyåret 1882 och
tog genast itu med arbetet. Här hade jag turen att utan stort besvär erhålla lokal. Å ”Konsert
Boulevard”, som sedan frälsningsarmén lade vantarna på, höll jag det första mötet. Fullt hus
och god stämning.”


Palm vill nå Göteborgs arbetare med sitt budskap, men troligen var det mycket får bland
åhörarna. De arbetare vilka hade råd med tidning var inte många, därför är det troligt att de
flesta deltagarna var just göteborgsliberaler som var nyfikna på vad den socialistiska
arbetarrörelsen hade att förmedla, och säkert en hel del tidningsfolk, intellektuella,
hantverkare och mindre butiksinnehavare.
Bland journalisterna, notisskrivarna och de intellektuella var Palm redan ett känt namn.
Stockholmstidningarna hade några veckor tidigare skrivit mycket om hans möten där. Hans
republikanska utomhusmöte vid LillJans annandag jul året innan (vid mötet fungerade den
kände socialistiske skribenten och LO:s förste ordförande Fredrik Sterky, chefredaktör för
Ny Tid i Göteborg 1892–98 och även den andre ordföranden för Göteborgs arbetarkommun
som mötesordförande) hade även lockat till sig den förre överståthållaren och senare
statsministern den konservative riksdagsledamoten Gillis Bildt, och det var naturligtvis
tidningarna inte sena att skriva om.


De socialdemokratiska mötena i Göteborg fortsatte Palm under de två efterföljande veckorna i
en tidigare metodistkyrka i Pustervik, som han enligt egen beskrivning hyrt av ”en snål
gammal gubbe”. Palm beskriver själv i Ur en agitators liv att vid dessa möten infann sig
”motståndare, särskilt allt vad Göteborg ägde av liberala koryféer”. Han omnämner särskilt
”f.d. sockerbagaren Maurits Rubenson, Göteborgs handelstidnings ”flygande”, skolläraren
Törngren, smedförmannen Samuelsson, konsul Kraft, redaktör Bellander m.fl.”, men också
adjunkt Hallgren, skribent för tidningen Förposten, som Palm menade stod för de mest
negativa skriverierna och kritiken mot den socialistiska arbetarrörelsen.
De mest kritiska rösterna kom självfallet från det konservativa lägret, huvudsakligen från dess
främsta organ i Göteborg, nämligen Göteborg-Posten. I en anda typisk för GP ägnade dess
skribenter sig åt att i sina spalter främst åt att söka dra ett löjets skimmer över skräddaren från
Skåne, och till och med använde sig av ren lyteskomik över att Palm var låghalt. Göteborgs
liberala språkrör, Handelstidningen, till skillnad från GP, var betydligt mer seriösa i sina
referat.


Palm omnämner själv att GHT-redaktören Rubenson var närvarande vid mötet på Concert du
Boulevard men inte att GHT: s blivande huvudredaktör Henrik Hedlund också närvarade,
brorson till den dåvarande huvudredaktören S.A. Hedlund. Det var dock Henrik Hedlund som
skrev referaten i GHT. Anledningarna till att Palm inte omskriver Hedlund kan man bara
spekulera om idag.
Men faktum kvarstår att Hedlund kunde genom sin ställning som framträdande medlem, och
senare ordförande, i Göteborgs Arbetarförening och inblandad i arbetet kring bildandet av
Göteborgs Arbetarinstitut med andra liberala krafter (verksamheten startade år 1883) ses som
en ledande man för den liberala arbetarrörelsen i Göteborg.


I sitt referat i GHT skriver Hedlund att Palm inte förtjänade att förlöjligas, och att hans tal var
”uppriktigt och fyllt med värme”. Vidare skriver Hedlund att det framfördes på en blandning
av skånska, tyska och danska, och konstaterade att det fanns en del ”med verklig udd”. Men
att Hedlund inte sympatiserade med socialismen var tydligt.
Den gemensamma ståndpunkten mellan liberaler och socialister, nämligen rösträttsfrågans
betydelse betonades, och den sociala frågans vikt för samhällsutvecklingen. Hedlund avslutar
med att rekommendera Palm att skaffa en ”värdigare” lokal och att därför kontakta Arbetarföreningen.
Palm följer rådet, men blir av GAF: s styrelse nekade att få hyra deras samlingslokaler vid
Järntorget. Men menar att Palm var en uppviglare som uppmanade till strejker, uppror och
revolution. Henrik Hedlund stod visserligen på Palms sida, men kunde inte tillräckligt sätta
emot den delen av GAF: s styrelse som hade förankringar inom frikyrkligheten och
nykterhetsrörelsen.


Det skulle ta femton år innan förhållandena inom GAF var helt förändrade. För vid ett
årsmöte inom Arbetarföreningen några år in på det nya seklet meddelat Henrik Hedlund att
han inte längre stod till förfogande för omval som ordförande, en socialist skulle väljas i
stället menade han.


Carl T. Ek

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens märke april 2022

J.S.E. Juventudes Socialistas Espanol, startade 1903 i Bilbao.

I början på 1960-talet togs märket fram med en upplaga på 5 000 ex. som bekostades av Göteborgs Socialdemokratiska Spanienkommitté som bildades hösten 1961 på initiativ av SSU Enighet i Masthugget. Märket var en gåva till det Spanska socialdemokratiska ungdomsförbundet J.S.E. (Juventudes Socialistas Espanol).

Huvudparten av märkena sändes till exilhögkvarteret i Toulouse i södra Frankrike. Det brutala förtrycket av arbetarna i Spanien hade upprört en hel värld. Francos seger i inbördeskriget – stödd på tyska och italienska bajonetter var ett allvarligt bakslag för de demokratiska strävandena på 1930-talet.

Vid tiden för kommitténs bildande 1961 pågick desperata strejker vid gruvorna i Asturien i norra Spanien. Inriktningen var klar: i stadgarna stod att kommittén skulle verka för ett demokratiskt socialistiskt Spanien. En paroll löd: Frihet för hela Världen men Spanien först. Alla SSU-klubbar i Göteborgsdistriktet anslöt sig och många andra S-organisationer inom arbetarrörelsen i Västsverige. Sedan bildades det kommittéer i Stockholm och Malmö.

Texten skrevs av Lennart Nyberg 1987 då han var medlem i Arbetarrörelsens Första Maj Förening och Lennart är en av grundarna till märkessamlingen på Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg. PLACERING I BIBLIOTEKET: SSU-tavlan

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar