Borggårdskrisen år 1914 – Bondetåg och Arbetartåg
År 1914 når kampen mellan de kungatrogna konservativa och de liberala och socialdemokratiska förespråkarna av parlamentarismen sitt apex. Fem år tidigare hade allmän rösträtt införts för män till Andra kammaren, men till Första kammaren var det fortfarande inkomstgraderat. Detta ledde till att högern och de konservativa hade Första kammaren helt i sina händer.
Kung Gustav V var stark motståndare till parlamentarismen, och genom högern starka ställning i Första kammaren kunde de konservativa effektivt bromsa en utveckling i den riktningen.
De förändrade rösträttsreglerna stärkte de liberala/frisinnade och socialdemokratiska ställningarna i Andra kammaren, och år 1911 kunde Karl Staff bilda en liberal regering med socialdemokratiskt stöd. Liberalerna drev frågan om sänkta försvarsutgifter för att finansiera sociala reformer. Detta fördjupade ytterligare de konflikter som fanns mellan högern och vänster (liberalerna räknades vid denna tid tillsammans med Socialdemokraterna som den politiska vänstern), vilket ledde till att försvarsfrågan blev de konservativas samlingsfråga.
Drivande i försvarsfrågan var Ungkyrkorörelsen, vilken bland annat hade ärkebiskopen Nathan Söderbloms aktiva stöd, vilken startade helt privat en pansarbåtsinsamling, vid sidan om de politiska konservativa organisationerna vilka hade en egen. Över hela Europa vid denna spreds en konservativ och i mångt aggressiv nationalism, och så även i Sverige. År 1912 gav Sven Hedin ut boken Ett varningsord där han återaktualiserade Ryssland som Sveriges huvudfiende, och beskrev målande vilka fasor som skulle möta svenskarna under en rysk ockupation. Boken såldes i miljonupplaga.
Rysskräcken spred sig och Karl XII blev den store nationalhjälten för de konservativa, som en del i något vilket kan liknas vid en nationalromantisk ”väckelserörelse”. Dess pekade också ut Staff som ”landsförrädare”, vilken i princip inbjöd ryssarna till att ockupera Sverige.
Men den 21 december år 1913 ger dock Staff efter för de konservativa försvarsvännerna och lovar att bygga ut flottan och giva armén mer resurser. Samma dag kom ett upprop från Uppsala till det så kallade Bondetåget. Initiativet tog av hemmansägaren Uno Nyberg och en uppmaning från ”Upplands bönder” utgick till de andra ”landskapens allmoge” att tåga till Stockholm. Kommittéer bildades över hela landet snabbt av de lokala borgerliga partigrupperna för att organisera Bondetåget, som trots namnet hade en mycket blandad sammansättning.
Den 6 januari år 1914 hade 32 000 personer med sympatier för de borgerliga partierna samlats i Stockholm. Man marscherade landskapsvis med fanor och standar, och många deltagare bar folkdräkter, till slottets borggård. Kungen med familj hade samlats på en estrad på den inre borggården, och tågets initiativtagare menade att i orostider som dessa behövde man samlas kring kungen.
Kungens tal som kom att kallas Borggårdstalet var skrivet av Sven Hedin, med stöd av generalstabsofficeren Carl Bennedich, och anses varit ett retoriskt mästerstycke. I talet tog kungen i princip avstånd från regeringen Staff och hävdade den personliga kungamakten. Med uttryck som ”min armé” och ”min flotta” hävdade han också sin rätt att uppträda som överbefälhavare, och krävde att regeringen skulle stödja krigsmaktens ”oeftergivliga krav”.
Några dagar senare svarade Socialdemokraterna med att organisera det så kallade Arbetartåget med mellan 40 000 och 50 000 deltagare för att visa sitt stöd för den liberala regeringen under parollen ”Folkets vilja skall ensam bestämma i Sveriges land!” Med Branting i spetsen tågade man mot Regeringskansliet där Karl Staff med ministrar tog emot, och den socialdemokratiske partiledaren läste upp sitt partis lojalitetsförklaring till regeringen Staff.
Kungens agerande var troligen grundlagsvidrigt, och det planerade syftet att fälla Staffs regering och ersätta den med en ny konservativ högerregering uteblev. Även andrakammarhögerns ledare Arvid Lidman menade att det gått fel till. Situationen blev dock ohållbar för regeringen och man valde att avgå några dagar senare, och en vecka efter utnämndes den konservative men partipolitiskt obundne professorn i historia och juridik Hjalmar Hammarskjöld till statsminister vilken sammanställde en ren ämbetsmannaregering. Hammarskjöld var troligen föreslagen av andrakammarhögerns ledare Arvid Lidman för att undvika att kungen skulle utnämna förstakammarhögerns ledare, den hårdföre reaktionäre Ernst Trygger, till statsminister, vilken i så fall skulle komma att sammanställa en kampministär vilket ofrånkomligen skulle leda till att splittringarna och konflikterna kraftigt skulle öka.
Vid riksdagsvalet som följde året därpå gick liberalerna kraftigt tillbaka, medan högern och Socialdemokraterna stärkte sina positioner, vilket ledde till att Arvid Lindman bildade regering. Den mer moderate Lindman hindrade också att diskussionerna som då fördes inom konservativa kretsar som stod kungen nära (men också den än mer reaktionära drottning Victoria), där ibland Sven Hedin och Carl Bennedich, om att genomföra en statskupp från höger helt kom av sig.
Utkomsten av Borggårdskrisen kunde uppfattas som att kungen och hans närmaste rådgivare, såsom Ernst Trygger och riksmarskalk Ludvig Douglas, hade segrat, men bara några få år efter skulle allmän och lika rösträtt införas och parlamentarismen var genomförd.
Carl T. Ek
Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg 