Månadens bok januari 2021

Göran Greider recenserar Rasmus Landströms bok Arbetarlitteraturens återkomst

Rättvis attack mot en halvblind kritikerkår

Rasmus Landströms bok är en intelligent kartläggning av samhällskritisk litteratur

När jag slår ihop Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst är min spontana känsla – ilska. Rentav ursinne. Jag dänger den faktiskt i golvet på rummet på det sjukhus där jag ligger inne för att tömma lungorna på vätska. 

Den historia han berättar, från tidiga arbetarförfattare som Maria Sandel ända till våra dagars motsvarigheter – han ser en formlig våg skölja fram – utgör den starkaste litterära tradition vi har i detta lilla land. Men under långa årtionden har den närapå förträngts i all sin bredd och komplexitet på kultursidorna.

Landström är en försiktig polemiker, han gnäller inte det minsta över läget men det han gör här utmanar faktiskt i grunden de länge förhärskande litterära normerna. 

Han gör det via en flitig dialog med den omfattande forskning som gjorts förr och nu kring den alltid lika svårdefinierade termen arbetarlitteratur – men också genom överraskande nyläsningar av klassiker som Ivar Los Godnatt jord, Susanna Alakoskis Svinalängorna eller Johan Jönsons klasshatiska böcker. På ett ställe talar han om denna vittspretande litteratur som bestående av stjärnor – men utan stjärnbilder.

Han har rätt. Tongivande kritiker – vare sig de heter Jonas ThenteÅsa Beckman eller Jens Liljestrand – styrs helt enkelt av ett sedan åttiotalet nedärvt litterärt paradigm som gör dem blinda och döva för både något så krasst men reellt som arbetsmarknadens påverkan på litteraturen – och för den strida ström av ofta kommersiellt framgångsrik arbetarskildring som sedan nittiotalet trätt fram i svensk litteratur, där en Elsie Johansson eller en Kjell Johansson sålt i massupplagor och arbetaröden ofta skildrats i högvis med deckare.

Eller de många arbetslivsskildringar som kommit sedan ungefär Kristian Lundbergs Yarden; jag tänker på allt från Emil Boss poetiska analyser av arbetsprocessen på Systembolaget, Jenny Wrangborgs sånger från restaurangvärlden, Elise Karlssons roman Linjen om den svävande makten över kontorsanställda, Helene Rådbergs omsorgspoesi eller Daria Bogdanskas sprakande serieroman om löneslavar i Malmös restaurangvärld.

Oftast handlar det om klass, men litteraturkritikerna har, menar Landström, långt lättare att analysera marginalisering och etnicitet än exploatering och klass. Men att uppnå acceptans av olikheter är något annat än att avskaffa olikheter – klassorättvisor – grundade i ekonomiska förhållanden. ”Det sista arbetarklassen behöver är att samhället erkänner dess ’särart’”, noterar han syrligt i en släng mot ytlig identitetspolitik när kulturellt och ekonomisk förtryck förväxlas.

Landström häpnar över att kritikerkåren så sällan sett denna arbetarlitteraturens återkomst. Men han rör sig med subtila instrument, hämtade från litteraturvetare som Beata Agrell och Magnus Nilsson, när han skriver om böcker som befinner sig till synes en bit bort från traditionen men som tveklöst rör sig i begreppets gravitationsfält. 

Det är lyckat. Henrik Bromanders märkliga romaner om explosiva kroppsbyggare och allehanda galningar hamnar då mitt i en lång arbetarlitterär tradition. 

Och med Landströms blick ser man hur otillräcklig kritiken ofta är. Ta till exempel den oerhört nedlåtande och korkade anmälan Karin Smirnoffs debut om hemtjänstkvinnan Jana fick i DN – bortsett från ett snobbigt förakt mot bokens grymt stökiga realism var det uppenbart att förståelsen av en lång och spretig arbetarlitterär tradition totalt saknades.

Överallt skulle det där gravitationsfältet behöva uppfattas. Elena Ferrante är således lika mycket en skildrare av napoletansk arbetarklass som en feministisk författare men det nämns sanslöst nog knappt aldrig. Édouard Louis Vem mördade min far blir direkt igenkännbar som en meteorit i det där gravitationsfältet. Och ta Måns Wadensjö, vars romaner brinner när de närmar sig samma fält: den totala resignation inför litteraturens marginalisering han nyligen uttryckt är nog också en effekt av att arbetarlitteraturens alla frågor degraderats av kritikerna.

Myter om den klassiska arbetarlitteraturen krossas också av en osentimental Landström. Det var inte arbetare som läste Harry eller Moa Martinson på trettiotalet. Det var den borgerlighet som insåg att författare ur deras egna skikt inte hade något att säga. 

Senare skulle det ändra sig när Folket i Bild bar ut böckerna på arbetsplatserna. Landström ser till och med Dan Anderssons särart, vilket är sällsynt.

Vad finns att invända mot teserna i Arbetarlitteraturens återkomst? Svar: att de fokuserar så hårt på den del av arbetarklassen som har det allra sämst. Behovsanställda, gigarbetare, migrantarbetare. 

Därmed missar han en stor fråga: var skildras den stora grupp i en brett definierad arbetarklass som lever hyggliga liv, hyser klasskänslor inför nedrustningar och vd-löner men inte omedelbart hotas av att kastas ut i hemlöshet eller misär? 

Att den arbetarklassen ständigt glöms bort är nog åtminstone en delförklaring till överströmningen av LO-medlemmar till högerpopulismen: när vanligt folk inte speglas i medier och i litteratur eller karikeras som lantisar eller ömkas nedlåtande som ”globaliseringens förlorare”, ja då revolterar de blint. 

Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier, titeln på en Katalysrapport häromåret, är ett recept på högerpopulism.

Rasmus Landströms bok är en hyperintelligent och subtil kartläggning av en bred ström av samhällskritisk litteratur och en skoningslös anklagelseakt mot en trött och halvblind kritikerkår som visserligen urskiljer enstaka stjärnor på det litterära himlavalvet men är oförmögen att pussla ihop dem till stjärnbilder.

Jag plockar upp hans bok från sjuksalens golv, tittar ut i korridoren där dagens mångkulturella arbetarklass vankar i natten utan att någon i vare sig Babel eller Kulturradion berättat att deras arbetargalax finns skildrad i mycket av den samtida litteraturen.

Göran Greider

Tidigare publicerad i Aftonbladet, 20 november 2020

Återgiven med tillstånd av författaren

Publicerat i Månadens bok | Lämna en kommentar

Månadens märke januari 2021

Finlands Socialdemokratiska Parti (SDP)

Finska: Suomen Sosialidemokraattinen Puolue, (SDP)

1929 gjorde dekorationskonstnären Eric O.W Ehrström loggan till SDPs partimärke som godkändes av partistyrelsen och kongressen 1930. Märket finns (2019) att köpa via partikansliet i Finland och även i 18 karat guld för 230 € och i stämplat silver för 38 €.

1899 bildades Finlands arbetarparti, vid den tredje arbetarföreningskongressen i Åbo. Närvarande var Hjalmar Branting som sålunda kom att stå fadder vid skapandet av Finlands första arbetarparti, som visserligen ännu inte vid denna tidpunkt betecknade sig som socialdemokratiskt.

1903 gjordes en namnändring till Finlands Socialdemokratiska Parti (finska: Suomen Sosialidemokraattinen Puolue) vid kongressen i Forssa och partiet började kalla sig för socialdemokratiskt.

Källa: Finlands Svenska Arbetarförbund 1899 – 1949 av Fritiof Sundqvist och Partisymboler som politisk kommunikation, politiska symboler och partiemblem i Norden av Lars Westerlund. PLACERING I BIBLIOTEKET: Finlandstavlan.

Publicerat i Månadens märke, Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens bok december 2020

Röster om Sören Mannheimer

© 2020 Göteborgs Arbetareförening ochA-Script Förlag ISBN 978-91-87171-24-6

Guldgruva om en epok

[201210] Vad skulle Sören Mannheimer ha sagt, är min omedelbara tanke när jag just hör om de s-politiska planerna att låta Stora Teatern i Göteborg tas över av Stadsteatern. Drar genast parallell till vad jag samtidigt läser i en pinfärsk bok om den kulturradikale mångsysslande s-politikern och juristen Sören Mannheimer och det kapitel som redogör för hur han en gång satte p för planerna på att slå ihop Folkteatern med Stadsteatern.

Sören Mannheimer, advokaten som blev en hängiven socialdemokrat och folkbildningsivrare, under många år under 1970-80-talen Göteborgs ledande politiker, stundom kallad Göteborgs svar på Olof Palme, dog 2016. Nu har hans hustru Kerstin Mannheimer lyckats samla 30-talet röster för att spegla hans person och livsgärning i en bok. Resultatet har inte bara blivit, vad man kunnat vänta, en hyllningsbok utan också en bok som speglar en dynamisk period i Göteborgs historia med varvsdöden som den stora vattendelaren i en stad som på kort tid fick ställa om från industristad till utbildningsdito. Där sågs Sören Mannheimer som ett fynd för arbetarrörelsen, med sin juristutbildning och sina erfarenheter som advokat, därtill med en förmåga att se både längre och högre, som vissa uttrycker det, och med hemvist både i styrelserum, bland annat Volvos, och som facklig förhandlare, LO. Med politikerkollegan Leif Blomqvists ord var han ”en unik kombination av socialdemokratisk politiker och affärsjurist. Han såg ofta möjligheterna när andra såg problem”.

I de många berättelserna, de flesta föredömligt korta och välskrivna, några som valt att bli intervjuade, framträder allt från en älskad far, bror och vän till ideologen, partimedlemmen, kommunpolitikern, styrelsekollegan, problemlösaren, samordnaren, förhandlaren, kulturradikalen, ja röster från i stort sett alla roller som Sören Mannheimer uppburit under sitt 82-åriga liv. Men också om de uppdrag han tackat nej till och det gällde åtminstone tre erbjudanden om ministerposter i Olof Palmes regering, vilket framgår av korta minnesbilder av Kjell-Olof Feldt och Thage G Pettersson. Nej, Sören Mannheimer vägrade överge Göteborg, det står klart. Under många år var han ordförande i Folkteaterns styrelse och den som i samarbete med arkitekten Hasse Fridell moderniserade teatern till vad den är idag med bibehållen folklig förankring, något som skildras med humor och distans av skådespelaren Kim Lantz. Var det någon gång som jag stötte på Sören Mannheimer så var det när Folkteatern hade premiär. På senare år sågs han också i publiken på bio eller jazzkonserter i Ljungskile, där han också hade förankring. (Sagt i förbifarten, då det inte framkommer i boken.)

Kulturen är ju nu för all del inte bokens huvudämne, men Sören Mannheimers kulturella kompass noteras i många av berättelserna, som i diskussionerna kring nytt operahus, där han förordade behovet av förortsteatrar, samt när en arbetsgrupp bildades för att ro konstprojektet Röda Sten iland, och han engagerade sig i tanken att skapa en konsthall av det förfallna pannhuset väster om Klippan i stället för att riva och bygga kontor. Det är Per Hållén i Röda Stens styrelse som berättar om Sören Mannheimers betydelse för förverkligandet av det projektet.

Frågan är om det inte ligger nära till hands att undra om Sören Mannheimer var den siste politiker i Göteborg som uppträtt som genuin försvarare och utvecklare av den svenska folkbildningstraditionen.

Boken skildrar med andra ord en händelserik epok under senare delen av 1900-talet i Göteborgs såväl fackliga som industriella och kulturella historia, med stor spännvidd vad gäller minnesbilder och berättarförmåga. Allt med en oerhörd respekt, en beundran och uppskattning, som inte går att ta miste på.  I många avseenden är boken en guldgruva för den som vill påminnas om eller stifta bekantskap med en så avgörande epok i Göteborgs  historia.

Ett örnperspektiv på den perioden åläggs med särskild tyngd i en ”Efterskrift” av den tidigare LO-utredaren, författaren och hedersdoktorn Örjan Nyström, som med ”några breda penseldrag” beskriver Sören Mannheimers tid och hans vånda över att politiker inte alltid får tid att tänka och därför kanske inte, som Nyström metaforiskt beskriver det, är ”medvetna om att kulisserna är på väg att möbleras om för en annan pjäs än den de trott sig delta i”. Det blir ett avslut som manar till eftertanke inför den utveckling vi nu upplever och de motkrafter som kan krävas i ”en mediavärld full av lögner och vetenskapsförakt”.

  • Britt Nordberg

Källa: alba.nu  https://www.alba.nu/sidor/37251

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens märke december 2020

Brunnsviks Folkhögskola.

  • 1906 bildades Brunnsviks Folkhögskola, en av Sveriges äldsta folkhögskolor och historiskt förknippad med den svenska arbetarrörel­sen. Skolan har varit hem för många inom kultur och politik som Dan Andersson, Karl Östman, Birger Vikström, Arne Geijerfl.
  • 1912 bildades ABF på skolan efter initiativ från skolans lärare Rickard Sandler.
  • 1929 bildades en LO-skola på Brunnsvik, Sveriges första och möjligen världens äldsta.
  • 1931 Utges ett 25 års jubileumsmärke, Brunnsviks Folkhögskola 1906 – 1931
  • 1956 Utges ett 50 års jubileumsmärke, Brunnsviks Folkhögskola 1906 – 1956
  • 1995 upphörde LO-skolorna och de fackliga utbildningarna bedrivs i folkhög­skolans regi.
  • 2013 den 5 juni var den sista schemalagda skoldagen vid dessa anrika folkhögskole­lokaler i Brunnsvik, när skolan flyttade till Borlänge.
  • 2018 öppnar skolan återigen verksamhet och även Sveriges största folkhögskolebibliotek, bokstugan.

PLACERING I BIBLIOTEKET: ABF-tavlan.

Publicerat i Månadens märke | Lämna en kommentar

Månadens bok – november 2020

Länsberg

TITEL: Restaurant Intim

FÖRFATTARE: Olle Länsberg

UTGIVEN: 1954

Förlag: Folket i Bild (FiB)

PLACERING I BIBLIOTEKET: Skönlitteratur (Hc)

Den unge sjömannen Alf har mönstrat av och tittar avundsjukt på en vaktmästare som bugar sig för gästerna. Alf ser ett drömjobb framför sig. Rena vackra kläder istället för ett saltstänkt blåställ, en mysig restaurang istället för en rostig skorv. Snart söker han jobb på Restaurant Intim. Men för den som söker arbete är entréns svängdörrar låsta, och han måste leta sig fram till personalingången och passerar då ”en av de ruffigaste bakgårdar han någonsin sett”. En slaktad kalvkropp på en järnvåg, soptunnor, tomflaskor och en gårdskarl som krossar is. Alf kommer snart märka att jobbet visst inte var lika lätt och bekvämt som han trodde.
”På en kort stund blev allt ett kokande inferno. Han bar och sprang och sprang och bar, han kände svetten strömma över hela kroppen, han slet som en slav men ändå räckte han inte till överallt. Alla ropade på honom, alla behövde hjälp men han hade ju bara två händer.”

Restaurant Intim är Olle Länsbergs debutroman. Den kom ut 1945, när Länsberg bara vara 23 år gammal, och är baserad på hans erfarenheter som smörgåsnisse på den klassiska göteborgskrogen Lorensberg. Boken har kommit ut i åtskilliga upplagor och sålt i hundratusentals exemplar, och filmatiserades 1950.
Som smörgåsnisse dukar han fram och av, tömmer askfat och bär disk. Det är ett yrke som inte är lika vanligt idag. Nu för tiden blir man för det mesta servitör eller servitris direkt. Och där Restaurant Intim är en kokande smältdegel av människor ser dagens restauranger annorlunda ut: personal har ersatts med halvfabrikat, potatis kommer färdigskalad, ugnarna har en helt annan kapacitet. I många äldre kök behöver man verkligen inte trängas idag. Men annat är sig likt: stressen och hetsen, alkoholproblemen, den höga personalomsättningen och en arbetsstyrka som ofta är lite halvgalen.
”Visst var det besvärligt ibland, men trots skvaller och skäll fanns det en sammanhållning och hjälpsamhet som han inte känt någon annanstans. Och så var alla människor. Visst kunde de vara fula i munnen, och inte var det några söndagsskolbarn, men det var heller ingen som gjorde sej bättre än han var. Man fick vara sej själv, toleransen var stor.”
Och även om det är Alf vi får följa mest är det något av en kollektivroman där Länsberg leder oss mellan olika karaktärer och yrkesgrupper. Det är den alkoholiserade hovmästaren, den unga kallskänkan, den homosexuelle servitören och den vrålande köksmästaren. Något av stereotyper inom branschen men Länsberg gjuter liv i dem med sin kärleksfulla penna. Karaktärerna och branschbeskrivningen är bokens styrka. Själva berättelsen ligger inte i fokus, det liknar snarare en novellsamling där allt utspelar sig på samma plats och med samma karaktärer.

Olle Länsberg är i det närmaste bortglömd idag, men för att vara en första bok av en ung författare är Restaurant Intim en imponerande arbetsplatsroman som är väl värd att plocka upp.

Henrik Johansson, tidigare publicerat i Facebookgruppen Arbetarlitteratur.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens märke november 2020

SSEF Svenska Sjömans- och Eldareförbundet, första märket silver stämplad G7 = 1909.

1900 bildades Sjömans- och eldareförbundet med anslutning till Transportarbetareförbundet. Organisationsarbetet gick knaggligt och förbundet nästan utraderades efter storstrejken  Transportarbetareförbundet drabbades utomordentligt hårt av strejkens efterverkningar och hade inte kraft att ägna sig åt sjöfolket.

PLACERING I BIBLIOTEKET: Handels-tavlan.

Publicerat i Månadens märke | Lämna en kommentar

Månadens bok – oktober 2020

Nackspärrarnas rike

TITEL: Nackspärrarnas rike – en tidsresa och scener från Psykiatriska kliniken
FÖRFATTARE: Roland Janson
UTGIVEN: 2010
TRYCKERI: Lindelöws bokförlag, Göteborg
PLACERING I BIBLIOTEKET: Hylla 1

Först av allt – titeln är satt av Roland därför att han, som han själv formulerar det, under en stor del av sitt liv enbart tittade uppåt ovan molnen där en inbillad parnass haft sin fiktiva adress.

Boken är gedigen Göteborgiana – såväl arbetarnas liv som teaterlivet i Göteborg är mycket intressant att läsa. Fram till Roland var 35 fanns det inget i hans liv som pekade på att han skulle spela teater eller skriva dramatik. Just hans liv före 35 kan så här i efterhand konstateras ha varit en stor tillgång både för honom själv som skådespelare och manusförfattare samt för hela Sveriges kulturliv. Finns det någon motsvarande av motsvarande kaliber till Roland Janson bland dagens generation av skådespelare och dramatiker – är det ens möjligt att det kommer att komma fram någon av hans like? Roland hade ingen teaterutbildning, han hade bara varit på teatern några gånger innan han blev skådespelare. Han var alkoholiserad, sliten till sitt yttre och tandgarnityret var det illa ställt med.

Berättelsen om livet före skådespelarkarriären är givetvis mycket läsvärd och det som jag vill fokusera på i min recension av boken. Han kom från Redbergslid, fadern kommunist, i alla fall till slutet av 1960-talet, medan modern var lutheran och socialdemokrat. Föräldrarna inpräntade arbetsmoral i Roland. Hur tungt det än var på morgonen skulle man gå till jobbet. Politisk klassmedvetenhet och arbetsmoral – det var nog en ganska vanlig kombination i många arbetarhem vid denna tid.

Han arbetade under livet före teatern som vaktmästare på ett ungkarlshotell, var rockslusk på krogen ibland, var vicevärd och var på SKF i elva år. På SKF fanns det ett bokombud för Folket i Bild och Tidens förlag. Det fanns säkert arbetare som struntade i bokläsande även vid denna tid före gigantutbudet av TV-sändningar dygnet runt, Internetsurfande och Netflix. Men hos Roland fanns givetvis potentialen för bokläsande och argumenten från bokombudet om Roland ville vara ”pompom” i huvudet eller inte tog givetvis skruv på honom, men det gjorde det nog inte hos alla.

Vanliga arbetare på yttersta vänsterkanten fanns, men frågan är om inte akademikerungdomen dominerade 68-vågen. Roland gick i Vietnamdemonstrationer i skjorta och slips enligt den gamla traditionen att en arbetarkille klädde upp sig för högtid. Det var inte en känd tradition bland alla inom yttersta vänstern och Roland såg skum ut enligt några.

Som många göteborgsgrabbar spelade Roland fotboll och på slutet av den karriären var det fotboll med politisk knorr. Han var medlem i KPML(r) till 34 års ålder. De startade ett fotbollslag 1972 – Proletärens FF. Roland blev tränare och förutom oklanderligt uppträdande på planen gällde träningsfilosofin: ”Orka, orka, orka”. Precis det som är A och O för ett idrottslag. Var man väl tränade kunde man i slutet av säsongen slå de flesta lag. Det gav två raka seriesegrar.

Men så kom den stora vändningen i Rolands liv. Roland arbetade i bussgarage med att städa och tanka bussar. Lasse Strömstedt hade muckat från kåken och var från 1971 bland annat författare. 1976 skulle han göra en TV-film ”Det löser sig” – en av de bästa svenska produktioner jag har sett. Lasse såg Roland som lagledare på en fotbollsmatch. Han hade en roll kvar att besätta i filmen – en råsälle till rollfigur. Tidigare fängelsekunder Lasse träffat klarade inte kameran. Men Lasse bedömde att Roland skulle klara rollen. Roland själv beskriver sig som ett ”apfejs” och att han såg ut som en kåkfarare även om han inte hade varit det. Roland klarade rollen elegant och visste hur man röjde ett TV-rum när så krävdes. Sedan blev det en ny film 1978 med ”Lyftet”. Under denna tid arbetade Roland på bussgaraget och fick ta tjänstledigt för inspelningarna.

Sedan kom del två i den personliga vändningen – Lennart Hjulström på Folkteatern i Göteborg värvade Roland. Det måste sägas att det var en oerhört stor historisk – och vågad – kulturgärning. Vågad även för Roland, som sade upp sig från det trygga jobbet på bussgaraget för en personlig satsning han inte hade en aning om var den skulle ta vägen.

Många kommer nog ihåg Roland som argsint direktör i Sällskapsresan, bilhandlare i Profitörerna, polisman i en Hasseldeckare, skum affärsman i Hem till byn – lite typiska roller för honom. Men starkast är hans roller i socialrealistiska skildringar. En TV-pjäs som fastnat i mitt minne anknyter till Rolands gamla jobb i bussgaraget. Han och Sten Ljunggren har de enda två rollerna. Roland spelar en arbetare som arbetat som övervakare och blivit bränd av alla svikna löften – men övervakarens viktiga roll att försöka ta hand om de arbetargrabbar som har hamnat snett är tydlig i dramat.

Det är i oktober 2020 ett år sedan Roland Janson gick bort. Det är viktigt att kommande generationer läser hans självbiografi – må de vara göteborgare, skådespelare, vänsterfolk eller vem som helst. Boken är också ett politiskt manifest med råd till vänstern. Roland gick med i Gamlestadens S-förening i Göteborg ungefär samtidigt som han blev skådespelare. Om han verkligen skulle passa in bland dagens socialdemokrater i den nya yrkespolitikergenerationen undrar jag. I boken är han mycket vänstersinnad. Men var och en får bedöma hans politiska åsikter och vad dagens politiskt aktiva kan lära sig av den när de läser boken.

Jan Å Johansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens märke oktober 2020

”Sagostunden” En Socialdemokratisk ungdomsrörelse grundad 1903 av Karl Gustav Ossiannilsson. I dåtidens samhälle existerade inte fritidsgårdar och liknande för barn och ungdomar; det enda som erbjöds var söndagsskolor, som drevs av kyrkan och till dessa ville den socialistiska arbetarklassen ogärna skicka sina barn. Sagostunderna blev ett alternativ som på kort tid blev mycket populära och samlade barn i hundratal och allt eftersom man fick fram ledare så växte rörelsen. Tidigt väcktes tanken på en barnkoloniverksamhet och för att skaffa pengar, arrangerade man Barnens Dag, första gången 1913. 1944 sammanslogs Sagostunderna med Unga Örnar som hade startat 1930. I Malmö fortsatte särskilda Sagostundsavdelningar till en bit in på 1950-talet (1952 fanns 4 000 medlemmar). I boken ”Första Maj 1890–1990” av Sven Bodin och Carl-Adam Nycop kan man på sidan 62 se en bild på Sagostundsbarnen i Första Majtåget 1915. Detta märke användes bl.a. av Limhamns Sagostunden.

PLACERING I BIBLIOTEKET: SSU-tavlan.

Publicerat i Månadens märke | Lämna en kommentar

Månadens märke september 2020

HP 1962, Helgeandspojkarna bildades 1962 av en grupp socialdemokratiska riksdagsmän. Gruppens uppgift var att stärka motionen och förebygga begynnande ”kalaskulor”. Gruppen träffades varje onsdagsmorgon för lite gymnastik under ledning av Knutte Hallberg på Folksam. Vid föreningens 20-års jubileum 1982 utkom detta märke.

PLACERING I BIBLIOTEKET: SAP-tavlan.

Publicerat i Månadens märke | Lämna en kommentar

Månadens märke augusti 2020

Eskilstunamärket!

Internationalen Frihet Jämlikhet Broderskap, S.G. Fahlström gravör, Eskilstuna. Socialdemokraternas allra första partimärke, det så kallade ”Eskilstuna-märket”. I en annons i tidningen Fram 1908 nr 8 står att läsa följande text: (S.R.17 och S.R.165)

Ett emblem för Socialdemokrater, har graverats av vår partivän S.G. Fahlström i Eskilstuna. Det är en sköld å vilken överst står ”Internationalen” och där under devisen ”Frihet, Jämlikhet, Broderskap”. Den kan lämpligen bäras antingen på rockuppslaget, i kravatten eller urkedjan. Priset är blott 50 öre; om minst 10 stycken rekvireras erhålles 20 % i rabatt. Rekvisitionerna ställas till gravören S.G. Fahlström Eskilstuna. Med detta emblems tillkomst ha vi fått det av många så åtrådda igen känningstecken partivänner emellan. Härmed är också en fråga, som varit föremål för ivrigt motionerande till förbunds- och partikongresser, löst på ett synnerligen tillfredsställande sätt.

Det allra första partimärkets utgivande förefaller utgivet på eget initiativ av partivännen och gravören S.G Fahlström i Eskilstuna. Detta skedde uppenbarligen på hans eget initiativ och utan att han veterligen skulle haft något egentligt uppdrag av de ansvariga partiinstanserna. På märket står inte partinamnet Socialdemokraterna och märket såldes av upphovsmannen Fahlström själv. Impulsen till det Socialdemokratiska ”partiemblemet” kan förmodas ha kommit från en motion som ställdes av Karlskoga arbetarekommun på SAP:s partikongress våren 1908. I denna föreslogs att kongressen skulle fatta beslut om ibruktagande av ett märke (emblem) som partimedlemmarna skulle kunna bära på rockslaget, kravatten eller urkedjan. Partistyrelsen hade då satt sig på tvären med motiveringen att det torde vara högst tvivelaktigt, att bärande av ett partimedlemsmärke skall kunna vara agitatoriskt.

Partistyrelsen föreslog därför att motionen inte skulle föranleda någon åtgärd och fick partikongressen med sig. Några uppgifter om vilken inställning SAP:s partikongress intog till Fahlströms socialdemokratiska ”partimärke” föreligger inte. Inget tyder dock på att hans initiativ skulle ha mottagits såsom oönskat. Även om partiledningen inte hade någon andel i partimärkets tillkomst så motarbetade den veterligen inte heller lanseringen av märket. Inte heller har några närmare uppgifter om hur utbrett och långvarigt bruket av detta emblem blev kunnat påträffas. Troligen har detta partimärke aldrig fått någon större vare sig politisk eller emblematisk betydelse.

Källor:

  • Arbetarrörelsens Förstamajföreningens samlarrapporter nr 17 och 165.
  • Skriften: Partisymboler som politisk kommunikation. Politiska symboler och partemblem i Norden av Lars Westerlund

Källorna finns på Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg.

PLACERING I BIBLIOTEKET: SAP-tavlan.

Publicerat i Månadens märke | Lämna en kommentar