Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg

Ursprungligen publicerad mars 2018

Barnens Bys Simmarmärke. Märket utdelades till barn som lärde sig simma på kollot i Stora Höga som Hyresgästernas Centralförsamling (HCF) arrangerade på 1930-talet. Hyresgästernas Centralförsamling kämpade inte enbart för bra bostäder till rimliga hyror, utan gjorde även en imponerande insats på det sociala och kulturella området.

 I boken HCF 60 år, Hyresgästernas Centralförsamling i Göteborg 1922 – 1982 av Clarence Johansson står att läsa följande text.

Ture Blomqvist var en idéspruta av stora mått. Bland alla initiativ han på sin tid tog märktes också Hyresgästernas havsbad i Stora Höga, som invigdes 1930.

Denna barnkoloni var ett av de bästa bevisen på hyresgäströrelsens sociala inriktning. Man kämpade för bättre bostäder, men när det nu inte kunde ordnas i en hast utan barnen fick växa upp i en trist och ofta ohälsosam miljö, ja – vad gjorde man då? Jo, såg till så att åtminstone en del av barnen på sommaren kom från den trånga staden ut till sol, bad och frisk luft.

1930 förverkligades alltså planerna. Inte mindre än 1 700 intresserade följde med upp till invigningen den 6 juli. Det ordnades ett extratåg till Stora Höga och sedan promenerade man till det som sedan skulle komma att heta Barnens By.  Och så fick alltså mammor och pappor bekanta sig med den miljö, dit sedan under åren skulle skickas många tusen ungar.

Redan första sommaren kunde det tas emot fyra grupper barn om vardera 30, två pojk- och två flickgrupper. Det markområde som inköptes mätte 7 825 hektar(?) och badstranden var 160 meter lång.

År för år förbättrades anläggningen och bl.a. invigdes en ny byggnad med plats för 50 barn 1944 i närvaro av landshövding Malte Jacobsson, som alltid ägnade hyresgäströrelsen stort intresse.

Den här verksamheten kostade naturligtvis mycket pengar. Socialstyrelsen och Göteborgs stad lämnade bidrag men därutöver förekom ute i föreningarna en omfattande verksamhet för ”Barnen till havet”.

Det är alldeles uppenbart att sommarkolonin i Stora Höga kom att betyda mycket för många barn under många år. Men allting har ett slut. 1962 välkomnades sammanlagt 143 flickor och pojkar av föreståndarinnan Jenny Carlsson. Det året kostade uppehället 249 kr för varje barn, totalt kostade verksamheten 35 638 kr.

Men allting har som sagt sin ände. Här fanns det visserligen fortfarande behov av rekreation för stadsbarnen även om tiderna nu var annorlunda och förhållandena för de vanliga människorna mycket bättre än vid starten 1930. Men i och med att kommunen efter hand engagerade sig mera i projektet ville barnavårdsnämnden också vara med om uttagning. Och då ansåg man i HCF det vara lämpligt att verksamheten av det här slaget också övertogs av kommunen. 1963 avvecklades därför Barnens By.

PLACERING I BIBLIOTEKET: KF tavlan.

Folke Fridell:  Död mans hand

Fridells roman som är självbiografisk utgavs av Folket i Bilds förlag 1946 som nr 61 i en serie av Folkböcker.

 Dessförinnan hade han publicerat artiklar, pamfletter och lyrik med ett vänsterpolitiskt budskap. Död mans hand är hans debut som skönlitterär författare.

Utgångspunkt för bokens titel är upplevelsen av hans fars bortgång när de går hand i hand på en promenad och fadern plötsligt faller död till marken och håller honom i handen. Fadern hade varit korpral och tog sig namnet Bohm, Efter hans avsked från regementet bor familjen en statarbostad  . Sedan modern avlidit har de en hushållerska. Efter faderns dödsfall tas gården över av brodern Sven

Huvudpersonen, David Bohm, börjar sitt arbetsliv på en textilfabrik som lumprivare dvs ta hand om textilavfall som skall matas in den i ordinarie textiltillverkningen.

En parallell handling med livet i textilfabriken är Boms relationer till de kvinnor som finns i hans närhet.  Faderns hushållerska Elna, sin hustru Augusta och sin brors hustru Karin.

Textillumpsrivningen är en arbetsuppgift som kännetecknas av buller och damm och som på grund av detta har sämst status inom företaget. Folke beskriver den förnedring som företagets jakt på de anställdas möjlighet till personlig variation i arbetet samt kontroll av deras toalettbesök. På fabriken finns utöver företagets arbetsledare även tidsstudiemän i vita rockar vars uppgift är att minska all ”improduktiv” tid med hänvisning till konkurrens från utlandet. De kallas av rivarna för ” rovfåglar”.

Fridell skildrar 2 händelser som får bestående resultat för Bohms arbetsliv i riveriet.

Bohms son Urban som tvingats avbryta sina gymnasiestudier och som trots löften från företagsledningen om anställning på kontoret väljer att bli arbetskamrat med sin far i riveriet och blir en trogen kamratvid faderns sida.

Vid ett möte med företagsledningen och fackföreningen framförde Bohm en synpunkt som hade diskuterats bland rivarna, nämligen att ”man borde få vara med och dela och bestämma”. Det hela slutar med att Bohm blir utskrattad och förnedrad av både företagsledning, fackföreningen samt efteråt hånad av yngre arbetskamrater.

Utöver David arbetar även en brorson till honom på fabriken det är Svens son David som även han fått anställning som rivare.

Urban orsakar en ”vild” strejk på fabriken. Han slår en ”vitrock” på käften efter att blivit tidsstuderad under arbetet. Fackföreningen försökte få de strejkande att återgå till arbetet med hot om   

 Konflikten slutade med att Urban avskedades och att strejken avblåstes efter hot från förbundet om uteslutning.

I boken gör ”Rivar-Bohm” en resa till sin bror Sven som blivit en pamp med kommunala uppdrag och byggt en modern villa men som aldrig har tid att vara hemma. Bohm återvänder till Augusta och fabrikslivet där David känner sig hemma. I slutet av boken kommer Fridell in på de förbättringar som skett inom arbetsliv och samhälle men också den fara som Atomtekniken innebär med sin dyrkan av precision och hastighet

Boken avslutas med ett filosofiskt perspektiv på olika livsvillkor:

”Det är värre att leva dödsdömd än att dö efter att ha trott sig leva”

Nils Erik Samuelsson, för Arbetarrörelsens Minnesbibliotek, 220912

Göran Greider: Rudolf Meidner – skärvor ur ett nittonhundratalsliv

Boken är dels en intervjubok där Meidner förmedlar sina minnen till Greider samt kompletterande avsnitt där Greider beskriver den ekonomiska, politiska och sociala verkligheten i Tyskland och i Sverige.

Boken är indelad i 3 avsnitt.

Den första delen- ”Breslau” delen handlar om Meidners uppväxt och ungdom i den tyska nordschlesiska staden Breslau numera den polska staden Vroclav.

Den andra delen ”Makten” handlar om hans arbete med att öka svensk    fackföreningsrörelsens inflytande över kapitalbildningen

Den tredje delen behandlar dels Meidners tid i Berlin innan han emigrerar till Sverige 1933 dels om en gemensam resa med Greider till Berlin från Wroclaw

Meidner slits mellan de två identiteterna i sitt liv:  att vara jude eller att vara tysk. En annan identitetskris som han upplever senare är sin roll i den kapitalistiska produktionsordningen. Detta leder till att han engagerar sig isig inom den socialistiska ungdomsrörelsen ”Gruppe sozialisticher Schüler”

Detta innebär att han utöver spänningen mellan att var tysk eller jude även kom att engagera sig för samhällsförändringen av Tyskland till en socialistisk stat trots sin småborgerliga bakgrund. 

 Det leder till enligt Greider att han utvecklar en identitet som sociologer kallar:  att vara en ”marginal man” på svenska ”en gränsvarelse”. Man kommer under olika skeden i sitt liv att identifiera sig och ingå i olika sociala sammanhang

 1945 kom Meidner till LO och var först på dess utredningsavdelning. Och under 35 år kom han arbeta inom den centrala fackföreningsrörelsen i Sverige. Det som främst kom att uppta hans tid var att tillsammans med sina medarbetare ta fram ett förslag på hur man skulle kunna förena solidarisk lönepolitik med att öka det kollektiva ägandet av så att det skulle komma hela samhället till godo. Bakgrunden var ett beslut på 1971 års LO-kongress om att utreda frågan om den solidariska lönepolitiken och kollektiv kapitalbildning. Bakom utredningsuppdraget var motioner från Metall och Pappers om problemet med att makten över det kapital som allt snabbare ackumuleras genom de höga vinsterna i vissa branscher genom effekterna av den solidariska lönepolitiken. Till sin hjälp får Meidner Anna Hedborg en socialdemokratisk ekonom från Handelshögskolan som arbetat under Sträng.

Under utredningens gång arbetar Meidner med 2 alternativa modeller: det ”lilla” innebar att sparandet skulle vara knutet till individuellt sparande och det ”stora” som innebar kollektivt sparande.  

Under arbetet med förslag till kollektiv kapitalbildningen gjorde de en  resa till Tyskland och Österrike där man på sina respektive kongresser tagit beslut om löntagarfonder men bestämt avrådde de svenska besökarna från att gå vidare med sitt förslag.

På återresan till Sverige bestämde Meidner och Hedborg  för att välja det ”stora”  alternativet.  På en reklamaffisch för individuellt sparande såg de en glädjestrålande  arbetsklädd fackföreningsmedlem som just tagit emot ett aktiebrev. På en fråga från Hedborg : ”Ä r det så här du vill ha det? ”Svarade Meidner :” Nej så där får det inte vara”

I boken ”Löntagarfonder” beskriver de hur man skulle kunna förena problemet med  solidarisk lönepolitik med de övervinster som uppstår i de vinstrika Företagen.

Förslaget om Ekonomisk demokrati ”Löntagarfonder” innebär i korthet följande:

Man skall upprätta övergripande fonder som ej skall vara knutna till företagen utan skulle förvaltas gemensamt och erbjuda ”obligatoriska riktade löntagaremissioner” till företagen: Därigenom skulle en maktförskjutning mellan kapital och arbete äga rum inom varje företag Dessutom skulle central utjämningsfond skapas där avkastningen från samtliga aktier samlades ihop.

Det slutliga förslaget till fonder som blev resultatet av partiets bearbetning  och riksdagsbehandlingen 1983 hade i stort sett lite med Meidners ursprungliga förslag  att göra.  

 Hösten 1932 reste Meidner som 18-åring till Berlin för att studera. Berlin var vid denna tid nedgånget med oerhört tiggeri, krigsinvalider och prostitution.   Staden hade vuxit till traditionslös industristad med alla tänkbara kulturella experiment. Han umgicks med släktingar men politik diskuterades knappt. Staden hade en stor judisk befolkning och politiskt var staden röd. Meidner bor tillsammans Pusch, en kamrat från Breslau och de upplever hur nazisterna och fackföreningsrörelsen bekämpade varandra på möten och ute i samhället.  Meidner kom aldrig att gå in i någon organisation i Berlin utan blev en betraktare av hur Weimar-republiken kom att gå under och ersättas av nazistisk diktatur.

 I mars när terminen var slut återvände Meidner hem men bestämmer sig för att lämna landet när en känd våldsverkare blivit utnämnd till polispresident i Breslau 30 mars 1933 lämnar Meidner Tyskland. Nils Erik Samuelsson ;   för Arbetarrörelsens Minnesbibliotek  2026

Thage G. Peterson; Resan till Mars

Min presentation av Thages Memoarbok begränsar sig till hans liv innan han blev en offentlig person i svensk politik.

Titeln på Thages memoarbok kan ha verkat förbryllande när den gavs ut 1999, men idag är det kanske inte en utopi med tanke på de kommande rymdfärderna.

För Thage däremot var det inte tanken på att delta i en rymdresa som föresvävade honom.  Det var i stället tankar om att det nog vore bättre att vara bosatt på Mars än att vara ladugårdsdräng hemma i Berg.

Thage var född 1933 och fick tidigt bidra till familjens försörjning som dräng i 

Hans far var kyrkvaktmästare i Bergs Kyrka och samtidigt som Thage arbetade som lantarbetare fick han hjälpa fadern med att sköta värmepannan i kyrkan hemma i Berg.

Samtidigt ville Thage studera vidare efter folkskolan och Folkhögskola var en möjlighet för underklassens ”begåvningsreserv” att kompensera för den bristande utbildningen som samhället erbjöd. Helst hade han velat komma till Brunnsvik men han ansågs för att bli antagen. stället blev han antagen till Glimslövs Folkhögskolas Vinterkurs söder om Växjö. Kravet var dock att man skulle ha med egna sängkläder I Thages hem saknades både extra täcke och medel att köpa för. Tack vare ett lån från en granne och en gårdfarihandlare kunde problemet lösas och Thage åkte till Glimslöv som hans första steg på väg mot samhällsengagemang

Han sökte som elev till Viskadalens Folkhögskola men skrev i sin ansökan 1952 men skrev i sin ansökan att han inte hade möjlighet att betala terminsavgiften utan bad om uppskov. Den dåvarande Rektorn Björn Sterner löste problemet genom att Thage som hjälpt sin pappa med  uppvärmningen i sin hemkyrka blev vikarie för Olle som pannskötare. Viskadalen. För Thage blev året på Viskadalen ett år som betoningen av rättvisa och lika värde.  1988 vid skolans 60-års jubileum tog Thage upp dessa värden som präglat honom.

Efter ” lumpen” som malaj åkte Thage hem och började söka anställning på olika kommunalkontor efter folkhögskoletiden. Hans första jobb blev på kontoret i Nottebäck där han förutom att skriva hälsovårdsnämndens protokoll också betala ut skottpengar för råkben och rävöron. Nästa steg i hans yrkeskarriär blev jobbet som kommunalkamrer i Ärla i nuvarande Eskilstuna. Här fick han i uppdrag att skälla ut dåvarande partisekreteraren Sven Aspling för införandet av sockerskatten för att finansiera 1958 års försvarsuppgörelse

Hans politiska skolning började i hemmet och när han var 12 år gick han med i SSU och vid 28 års ålder blev han invald i organisationens VU och kom att ingå i partiets jordbruksutredning efter brytningen med Bondeförbundet 1957.

1958 fick Thage anställning i Folket-hus-rörelsen  för att bygga upp organisationens ekonomi och revisionsverksamhet. Det som talade för hans favör var att han förutom att han var smålänning även var socialdemokrat och nykterist. Den fösta bostaden i Stockholm var ett rum hos en greve på Strandvägen Dock blev han vräkt när greven upptäckte att hans hade Socialdemokratiska tidningar.  Thage fick genom HSB i Nacka en liten lägenhet med litet rum och kokskåp och kom sedan att bli kommunen trogen. Arbetet inom folketshus-rörelsen innebar att hjälpa till med att stötta olika folkets-hus-föreningar med sanering av deras ekonomi.

1967 blev han Vd för folketshusrörelsens riksorganisation (FHR) och fick i uppdrag att rädda organisationens framtida ekonomi och inriktning. Det svåraste var att få LO med på finansieringen. Som ett led i utvecklingen av verksamheten startades ”Bio Kontrast” för att lansera kvalitetsfilm i föreningarna samt organisering av dans som en fritidsaktivitet

1970 väljs Thage in i Riksdagen och hade därmed nått det mål som hans lärare på Viskadalen Erland Jonsson satt upp som finaste man kan bli ”vald av folket att få förtroende – inget går upp mot det”

1971 blir Thage utsedd till statssekreterare i Palmes statsrådsberedning. Därmed tråder Thage fram i det politiska rampljuset och han blir från och med nu en offentlig person.

För Arbetarrörelsens Minnesbiblioteket Nils Erik Samuelsson   260501