Per Albin Hansson-märkena, Arbetarpartiet och valblommanmed texten Per Albin igen.
Märket Arbetarpartiet är troligen från valet 1940; på valaffischerna till detta val fanns exakt samma bild av Per Albin.
Märket Per Albin igen;1936 avslog riksdagen den socialdemokratiska regeringens förslag om förbättrade folkpensioner. Regeringen avgick den 19 juni och efterträddes av den s.k. semesterregeringen eller sommarregeringen, under Axel Pehrsson-Bramstorp (Bondeförbundet).
Höstens andrakammarval blev en stor framgång för Socialdemokraterna och den 28 september tillträder Per Albins nya regering, nu i koalition med Bondeförbundet. Valkampanjens stora slogan var Per Albin igen. Källa; Arbetarrörelsens Första Majförenings samlarrapport 129 av Olavi Laurila.
Wikipedia, Regeringen Pehrsson-Bramstorp PLACERING I BIBLIOTEKET: Pappersmärkestavlan
Hans Peterson, som mest är känd som författare av barn- och ungdomsböcker, har skrivit en historisk roman om tidningsmannen Pehr Erikssons tid i Göteborg.
Efter att blivit av med arbetet i Stockholm flyttar Pehr i september 1854 tillsammans med sin gravida hustru till Göteborg. De bosätter sig tillsammans med den nyfödda dottern i Haga.
Han får arbete som journalist och skildrar konflikterna mellan stuveriarbetarna och redarkapitalet, samt skriver om fackföreningar och den nystartade Socialdemokratiska föreningen.
Först skriver han i en tidning ägt av redarintressen, sedan som delägare i tidningen ”Göteborg”. I tidningen skildrar han den framgångsrika strejken bland färgeriarbetarna, som ledde till att fabrikörerna gick samman för att möta de anställdas krav. Sveriges första ”lockout” som leder till ett nederlag för de anställda, och att ”Göteborg”, som stött arbetarna, lades ner.
Våren 1886 Pehr fick jobb på ”Nyaste Förposten” som stöddes av Arbetarföreningen. I boken skildrar Hans Petersson det stora inflytande som bl a Dickson hade över den göteborgska politiken och i tidningen fick han inte skriva om facklig-politiska ämnen.
Tillbakagången för arbetarrörelsen i Göteborg gör att Pehrs pessimism även drabbar hustrun Lina och dottern Tua.
Tillsammans med Heurlin och Kjellman startar Pehr 1887 ”Folkets Röst” som skall vara en lokal tidning med inriktning på arbetarrörelsens situation. I boken skildras hur de tre tvistar om inriktningen på tidningen men till Pehrs stöd kommer Fredrik Sterky.
Den s k munkorgslagen som förbjöd smädelse av kronan och riksdagen låg till grund för att Pehr i dec 1889 dömdes till 1 års fängelse. Upprop från hustrun Lina om bidrag samt insamlingar bidrog till att klara familjens försörjning. Men tidningen lades ned beroende på de tidigare motsättningarna om tidningens inriktning
1:a maj 1890, som var den internatnationella arbetarrörelsens första gemensamma högtidsdag, fick Pehr bara uppleva via hörseln där han stod vid fönstret i cellen på Centralfängelset och följde demonstrationen ifrån Drottningtorget fram till Heden.
Efter fängelset erbjöds Pehr att regelbundet medverka i ”Social-demokraten” och ”Arbetet”. I Göteborg bidrog Pehr till att en ”sammanslutning av Göteborgs och förstädernas fackliga, politiska och andra föreningar som bygga på klasskampens grund” bildades. År 1890 bildades Göteborgs Arbetarekommun.
Samtidigt som arbetarekommunen instiftades blev Pehr erbjuden jobb som fast medarbetare på ”Social-demokraten” som blivande redaktionssekreterare. Inom någon vecka hade de packat sina tillhörigheter och efter avskedsfest hyllningar och hurrarop steg Pehr och familjen ombord på tåget och lämnade Göteborg bakom sig.
Arbetarrörelsen i Göteborg glömde inte bort det arbete som Pehr Eriksson gjort och i dessa yttersta dagar har Pehr givit namn åt torget vid Haga Nygata.
De danska märkena Socialdemokratiet 1871 – 1946, märket utgavs vid 75 års-jubileet 1946, och Första majmärket TH Stauning 1 maj 1952
1871 bildades Socialdemokratieti Danmark och 1924 blev Socialdemokratiet Danmarks största parti med 36,6 procent av rösterna. Partiet bildade Danmarks första socialdemokratiska regering under statsminister Thorvald Stauning (1873 – 1942).
1873 föddes Stauning i ett fattigt arbetarhem i Köpenhamn.
1883 började han arbeta vid sidan av sin skolgång.
1887–90 utbildade sig Stauning till cigarrsorterare.
1890 blev han medlem i Socialdemokraterna.
1896–1908 var han ombudsman för Cigarrsorterarnas fackförening.
1898–1908 Redaktör för fackföreningstidningen Samarbejdet
1899 blev han partikassör.
1906 valdes han in i parlamentet.
1910 valdes han till partiordförande.
1916–20 var han minister utan portfölj (kontrollminister) i regeringen Zahle.
1924–26 blev han stats- och socialminister i den första socialdemokratiska regeringen.
1929 bildade han en regering igen och förblev statsminister i en socialdemokratisk regering fram till 1940.
1935 års val gjorde socialdemokraterna sitt bästa val någonsin under parollen ”Stauning eller kaos” och fick över 46 procent av rösterna.
1940 efter den tyska ockupationen av Danmark bildade Stauning en samarbetsregering tillsammans med de radikala, konservativa folkpartiet och folkpartiet. Han förblev premiärminister fram till sin död i maj 1942; han hade då varit regeringschef i nästan 16 år, den längsta perioden för någon dansk statsminister under 1900-talet.
1952 års Första majmärke var första året som Första majmärket i Danmark inte var av kartong. Detta år såldes 165 000 Första majmärken för en krona styck.
Källa:
Text om Thorvald Stauning av Arbejdermuseet i Köpenhamn
Hälsoåret 1958 arrangerade Folksam tillsammans med LO, TCO och Rikskorpen en landsomfattande hälsokampanj – HÄLSOÅRET. Kampanjen kom att belysa hälsans stora betydelse för individ och samhälle. Hälsoåret 1958 ville också slå ett slag för den moderna rehabiliteringen – d.v.s. återanpassning av funktionshindradetill normalt arbets- och samhällsliv.
Hälsoårets ledande paroller var: Din egen hälsas smed och Bygg hälsa på fritid.
Parollerna syftade främst på det ena ledet i målsättningen för hälsoåret, d.v.s. det som gäller de personliga förutsättningarna att genom lämplig motion, kost, sömn o.s.v. öka reservkraften och medverkan till bättre hälsa.
Det andra ledet i kampanjen var en målmedveten strävan att skapa ökat allmänt intresse och en större förståelse i vidare kretsar för den moderna rehabiliteringstanken.
År 1914 når kampen mellan de kungatrogna konservativa och de liberala och socialdemokratiska förespråkarna av parlamentarismen sitt apex. Fem år tidigare hade allmän rösträtt införts för män till Andra kammaren, men till Första kammaren var det fortfarande inkomstgraderat. Detta ledde till att högern och de konservativa hade Första kammaren helt i sina händer.
Kung Gustav V var stark motståndare till parlamentarismen, och genom högern starka ställning i Första kammaren kunde de konservativa effektivt bromsa en utveckling i den riktningen.
De förändrade rösträttsreglerna stärkte de liberala/frisinnade och socialdemokratiska ställningarna i Andra kammaren, och år 1911 kunde Karl Staff bilda en liberal regering med socialdemokratiskt stöd. Liberalerna drev frågan om sänkta försvarsutgifter för att finansiera sociala reformer. Detta fördjupade ytterligare de konflikter som fanns mellan högern och vänster (liberalerna räknades vid denna tid tillsammans med Socialdemokraterna som den politiska vänstern), vilket ledde till att försvarsfrågan blev de konservativas samlingsfråga.
Drivande i försvarsfrågan var Ungkyrkorörelsen, vilken bland annat hade ärkebiskopen Nathan Söderbloms aktiva stöd, vilken startade helt privat en pansarbåtsinsamling, vid sidan om de politiska konservativa organisationerna vilka hade en egen. Över hela Europa vid denna spreds en konservativ och i mångt aggressiv nationalism, och så även i Sverige. År 1912 gav Sven Hedin ut boken Ett varningsord där han återaktualiserade Ryssland som Sveriges huvudfiende, och beskrev målande vilka fasor som skulle möta svenskarna under en rysk ockupation. Boken såldes i miljonupplaga.
Rysskräcken spred sig och Karl XII blev den store nationalhjälten för de konservativa, som en del i något vilket kan liknas vid en nationalromantisk ”väckelserörelse”. Dess pekade också ut Staff som ”landsförrädare”, vilken i princip inbjöd ryssarna till att ockupera Sverige.
Men den 21 december år 1913 ger dock Staff efter för de konservativa försvarsvännerna och lovar att bygga ut flottan och giva armén mer resurser. Samma dag kom ett upprop från Uppsala till det så kallade Bondetåget. Initiativet tog av hemmansägaren Uno Nyberg och en uppmaning från ”Upplands bönder” utgick till de andra ”landskapens allmoge” att tåga till Stockholm. Kommittéer bildades över hela landet snabbt av de lokala borgerliga partigrupperna för att organisera Bondetåget, som trots namnet hade en mycket blandad sammansättning.
Den 6 januari år 1914 hade 32 000 personer med sympatier för de borgerliga partierna samlats i Stockholm. Man marscherade landskapsvis med fanor och standar, och många deltagare bar folkdräkter, till slottets borggård. Kungen med familj hade samlats på en estrad på den inre borggården, och tågets initiativtagare menade att i orostider som dessa behövde man samlas kring kungen.
Kungens tal som kom att kallas Borggårdstalet var skrivet av Sven Hedin, med stöd av generalstabsofficeren Carl Bennedich, och anses varit ett retoriskt mästerstycke. I talet tog kungen i princip avstånd från regeringen Staff och hävdade den personliga kungamakten. Med uttryck som ”min armé” och ”min flotta” hävdade han också sin rätt att uppträda som överbefälhavare, och krävde att regeringen skulle stödja krigsmaktens ”oeftergivliga krav”.
Några dagar senare svarade Socialdemokraterna med att organisera det så kallade Arbetartåget med mellan 40 000 och 50 000 deltagare för att visa sitt stöd för den liberala regeringen under parollen ”Folkets vilja skall ensam bestämma i Sveriges land!” Med Branting i spetsen tågade man mot Regeringskansliet där Karl Staff med ministrar tog emot, och den socialdemokratiske partiledaren läste upp sitt partis lojalitetsförklaring till regeringen Staff.
Kungens agerande var troligen grundlagsvidrigt, och det planerade syftet att fälla Staffs regering och ersätta den med en ny konservativ högerregering uteblev. Även andrakammarhögerns ledare Arvid Lidman menade att det gått fel till. Situationen blev dock ohållbar för regeringen och man valde att avgå några dagar senare, och en vecka efter utnämndes den konservative men partipolitiskt obundne professorn i historia och juridik Hjalmar Hammarskjöld till statsminister vilken sammanställde en ren ämbetsmannaregering. Hammarskjöld var troligen föreslagen av andrakammarhögerns ledare Arvid Lidman för att undvika att kungen skulle utnämna förstakammarhögerns ledare, den hårdföre reaktionäre Ernst Trygger, till statsminister, vilken i så fall skulle komma att sammanställa en kampministär vilket ofrånkomligen skulle leda till att splittringarna och konflikterna kraftigt skulle öka.
Vid riksdagsvalet som följde året därpå gick liberalerna kraftigt tillbaka, medan högern och Socialdemokraterna stärkte sina positioner, vilket ledde till att Arvid Lindman bildade regering. Den mer moderate Lindman hindrade också att diskussionerna som då fördes inom konservativa kretsar som stod kungen nära (men också den än mer reaktionära drottning Victoria), där ibland Sven Hedin och Carl Bennedich, om att genomföra en statskupp från höger helt kom av sig.
Utkomsten av Borggårdskrisen kunde uppfattas som att kungen och hans närmaste rådgivare, såsom Ernst Trygger och riksmarskalk Ludvig Douglas, hade segrat, men bara några få år efter skulle allmän och lika rösträtt införas och parlamentarismen var genomförd.
Det är hans sista, den var nog tänkt att följas av fler men sjukdom och död satte stopp för det.
Från sin skrivarlya på konstepidemin minns han sin uppväxt.
Han skildrar sina föräldrars bakgrund med en drastisk värme och humor i ett Göteborg präglat av de stora klassklyftor som var en del av samhället kring förra sekelskiftet.
Precis som många andra arbetarfamiljer börjar Lars föräldrar Göteborg sitt familjeliv i en omodern landshövdingelägenhet. I deras fall i Majorna.
Det saknas inte tillfällen till samvaro och förströelse.
I början på 1940-talet förändras familjens situation genom omständigheter i samhället.
De flyttar till en modern lägenhet i de så kallade ”solgårdarna” men samtidigt blir fadern inkallad till ett arbetskompani.
För Lars framstår uppväxten i barnrikehusen som en social lärotid full av upptåg och äventyr. Det gäller att hålla ihop inom gruppen samt undvika att bli utsatt för trakasserier från andra.
Det är även här som han får sina första kontakter och erfarenheter av det motsatta könet precis som alla andra grabbar.
Mot sin fars vilja fick Lars studera på Praktiska Mellanskolan. Vad motståndet kan bero på är inte Lars klar över, klasshat mot överheten eller rädsla för att sonen skall överglänsa fadern.
Han beskriver på ett tydligt och drastiskt sätt de klassklyftor som råder i samhället både gäller språk och materiella villkor.
Hans inställning till gruppmobbning avtar och han börjar istället tråna boxning.
Efter realexamen får Lars jobb på SOAB i Mölndal. Hans jobb var att rengöra den utrustning som användes i processerna.
Det är här som han kommer i kontakt med kulturföreningen ”Paravan” genom sin arbetskamrat KA Hägglund/Kacke som är författare.
Lars dras in i föreningen och här möter han bland annat Kent Andersson, Bengt Anderberg, Evert Lundström och Peter Weiss. Hans farsa är tveksam till hans engagemang i föreningen för han vill inte ha ” en latoxe till konstnär drällande här hemma”.
En annan bekantskap som Lars gör vid den här tiden är en jämnårig grabb hemma i Sandarna. Bernt bor visserligen inte i solgårdarna men blir en viktig kamrat i Lars tonårsliv och som precis som Lars älskar han dans och de blir Jazzdiggare.
Intresset för musiken gör att Lars köper en basfiol på avbetalning och börjar så smått bli medlem i olika lokala band och som ledde till att han träffade sin första hustru. Han hyr en omodern lägenhet i Haga och efter en uppgörelse med farsan lämnar han hemmet men ger mamman matpengar efter varje löning.
Vid ett tillfälle då Lars tror att lägenheten är tom överraskar han sin farsa som sitter och eldar upp sin kommunistiska partibok efter att fått vetskap om Stalintidens terror samt Sovjets invasion i Ungern efter revolten.
Lars försonas med sin farsa och femtioett år senare sitter han i sin skrivarlya och tänker på Peter Weiss roman ”Motståndets estetik” och för ett inre monolog med författaren om motivet bakom bokens tillkomst samt sin egen situation.
Kontingentmärken användes för att visa att bäraren av märket var medlem i fackföreningen och hade betalat sin medlemsavgift.
Olika förslag finns på vad bokstäverna RPF står för; det kan vara Restaurangpersonalens förening eller Restaurangpersonalföreningen? Märkena finns i fem grundfärger: röd, grön, vit, svart och blå och på några av grundfärgerna finns det färgvarianter.
1928 omnämndes i Östersund det blå märket och 1934 det svarta märket. Cirkulär gick ut som vädjade om stöd i organisationsarbetet. Genom att tillse att anställd personal på hotell, restauranger, kaféer och automater i sitt arbete bar märket och att endast dessa erhöll dricks, som var den huvudsakliga inkomsten, stöddes organisationen och dess syften.
RPF 1954: märket kan vara ett kontingentmärke? I samlarrapport 540 är även märkena, RPF 1953, RPF 1959 och RPF 1963 avbildade och även RPF 1955 finns.
KAF kontingentmärke (vitt) finns i samma fem grundfärger som RPF:s kontingentmärken: röd, grön, vit, svart och blå och på några av grundfärgerna finns det färgvarianter.
Inom Sveriges Hotell- och Restaurang-Personals Förbund fanns avdelning 48 som var kafépersonalens fackförening. Vem som har ut gett KAF-märket är det ingen som vet men det var inom Hotell-facket.
Initialerna KAF kan ha tagits från Kafé- & Automatpersonals Fackförening?
1917 bildades Stockholms Kafé & Automatpersonals fackförening, som fanns ett par år.
1920 återuppstod fackföreningen som Kafé- & Automatpersonals Fackföreningen och uppgick något år senare i Sveriges hotell- och restaurangpersonalsförbund.
Eller kan det vara så att KAF står för kaféer och automater?
Källa:
Serverat! Hotell- och Restauranganställdas förbund 75 år, en Jubileumsutställning 1993
Arbetarrörelsens Första majföreningens samlarrapport 540
Det kan i vissa fall äga sin riktighet men i fallet med boken om Bengt Hedlund stämmer det förvisso icke.
Trots sin ringa storlek till det yttre är dess budskap ett betydelsefullt dokument i Göteborgs arbetarrörelses historia.
Då Bengt var 3 år flyttade med sina föräldrar till Göteborg strax efter 1:a världskriget.
Anledningen för dem liksom för många andra var förhoppningen att få ett drägligare liv.
Med ett vetenskapligt namn kallas detta för ”pull-effect”, det vill säga att människor flyttar för att kunna få en bättre livssituation. Det var samma sociala krafter i början av förra seklet som vi idag ser i strävan att ta sig till Europa.
Lika lite som det idag är någon garanti genom migration var för Bengt familj som hamnade i nödbostäder i Majorna.
I Göteborg var en av de stora arbetsmagneterna efter världskriget SKF och dit kom Bengt 1937 och han blev tidigt engagerad i det fackliga arbetet och fick därigenom en möjlighet till en bred utbildning både fackligt men även samhällspolitiskt.
Bengts fackliga engagemang på ”Kulan” kom mycket att handla om sociala frågor kopplade till anställningen och han blev genom den facklig-politiska samverkan med det socialdemokratiska partiet tidigt engagerad i lokalpolitiken i Göteborg.
Bengt kom aktivt delta i genomförandet av Socialdemokratins Efterkrigsprogram som presenterades 1944. Dess tyngdpunkt var att genomföra den ” Sociala Demokratin”, det vill säga trygghet vid sjukdom, arbetslöshet och ålderdom.
!950-talet och 1960-talet i Sverige präglades av stor satsning på att bygga ut den kommunala sektorn under ledning av den socialdemokratiska regeringen
Bengt kom mycket att personifiera genomförandet av samhällsomvandlingen i Göteborg. Först som ombudsman på arbetarekommunen och senare stadssekreterare (kommunalråd) för Göteborgs stad.
Förutom de olika sektorer som idag är kommunala områden hade under Bengts tid kommunen ansvar för sjukvården som tog stort utrymme i den kommunala verksamheten.
Författaren ger en god inblick i hur det politiska uppdraget kom att ta Bengts tid i anspråk även vid köksbordet.
Två områden i hans politiska arbete som jag särskilt vill framhålla är engagemanget inom det sociala området; inrättandet av den kommunala färdtjänsten samt avskaffandet av det sociala klädförrådet.
Att engagemanget hos Bengt krävde sin tribut framgår med all tydlighet av boken och han avlider en fredag eftermiddag på hemväg från ett möte med sjukvårdsförvaltningen bara 64 år gammal.
Bengt var en engagerad samhällsmedborgare som kämpade för det gemensammas bästa.
Riksdagsmannen och borgmästaren Carl Lindhagen inlämnade år 1912 den första republikmotionen i Riksdagen, med instämmande av flera ledande socialdemokrater. I Riksdagen möttes den av stort missnöje, från höger till vänster. Högern vägrade den remiss, och liberalerna vägrade den realbehandling i Konstitutionsutskottet. Till och med ledande socialdemokrater som Hjalmar Branting visade öppet sitt missnöje med den, bland annat genom att göra en protokollsanteckning om att han och ett stort antal andra socialdemokratiska ledamöter avstod från att deltaga i omröstningen.
Resultatet blev som väntat. Huvudvoteringen i Andra kammaren den 24 maj år 1912 utföll med 118 röster för avslag och endast 12 ledamöter stödde den. Bortsett från Lindhagen och hans sju medmotionärer stöddes den endast av ytterligare fyra ledamöter.
Två år senare lämnar Lindhagen in en andra republikmotion i Riksdagen. Även den möts av samma missnöje och behandling som hans första. År 1919 behandlas republikfrågan återigen i Riksdagen efter att tio vänstersocialister inlämnat en motion med Ivar Vennerström som huvudmotionär. Förslaget var att en folkomröstning i frågan om statsskicket skulle genomföras. Även denna gång gick Branting och andra ledande socialdemokrater emot i frågan.
Vid Sveriges Hotell- och Restaurangpersonal Förbunds 25-års jubileum 1943 instiftades ett 18 karats guldmärke som tilldelades medlemmar med 25 årigt medlemskap; det avbildade märket är stämplat B9 = 1952.
Förbundets hederstecken (Stora guldmärket)
Vid namnändringen 1961 till HRF, Hotell och restauranganställdas förbund, byttes troligen loggan på guldmärket; det avbildade märket är stämplat S9 = 1968.
Ur förbundsstyrelsens protokoll nr 6 1988; Det gamla guldmärket (35 års medlemskap/15 aktiva år) bibehålls och kallas fortsättningsvis för Stora guldmärket.
Stora guldmärket delas ut vid kongress/förbundsmöte och framställs vartefter; förbundet tillskriver alltid medlemmen och bjuder in medlemmen för att motta sin guldnål i 18 karatsguld.
Förbundets hederstecken (Lilla guldmärket)
1988 reviderades reglerna avseende förbundets guldnål. Reglerna var föråldrade – 35 års medlemskap varav 15 år som aktiv medlem var orättvist mot de många kvinnor i medlemskåren som hade svårt att uppnå 35 års medlemskap på grund av att de stannade hemma under vissa perioder för att ta hand om barn. Förbundsstyrelsen beslöt att införa en ny typ av guldmärke att utdelas till medlemmar som uppnått 25 års medlemskap.
Lilla guldnålen utdelas vid årsmötet och finns i lager, förbundet tillskriver alltid medlemmen och bjuder in medlemmen för att motta sin guldnål.
Källa:
Serverat! Hotell- och Restauranganställdas förbund 75 år, en Jubileumsutställning 1993
Arbetarrörelsens Första majförenings samlarrapport 502, om förbundsstyrelsens protokoll nr 6 1988
Hotell- och restaurangfacket avd. 01 Väst, mejl-information om uppfyllnadskraven för att erhålla hederstecknet
Kampen bakom svängdörrarna (sidan 100) av Lennart Jarnhammar
Wikipedia: Hotell- och restaurangfacket PLACERING I BIBLIOTEKET: HRF-tavlan
Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg 