Ernst Wigforss- Har vi råd att arbeta

En presentation

Inför valrörelsen 1932 skrev den dåvarande socialdemokratiske riksdagspolitikern en politisk pamflett mot den rådande synen på arbetslösheten och den ekonomiska krisen bland den tidens rådande ekonomer.

Ernst skrev den som ett inlägg i inför valet 1932 och den gavs ut av SSU inför valet 1983 som ett inlägg i den då radande politiska striden om samhällets ansvar för sysselsättningen. Tyvärr har den lika hög aktualitet i dagens debatt om synen på statens roll när det gäller sysselsättning och ekonomisk utveckling.

Har vi råd att arbeta?

Arbetslösheten innebär lidande och försakelse för de arbetslösa och deras familjer. Hela samhället förlorar på att naturtillgångar ligga outnyttjade och att produktiva anläggningar inte tas i bruk

Kan någonting då vara rimligare än att söka utvägar för att skaffa arbete åt de arbetslösa. Sunda förnuftet synes säga nej och socialdemokraterna har yrkat på ökade anslag till allmänna arbeten.

Mot förslagen för att bereda de arbetslösa arbete ställer de borgerliga partierna sitt krav på sparsamhet av de offentliga utgifterna. Arbetslösheten innebär inte bara uppoffringar för de arbetslösa och deras familjer.  Hela samhällets förluster genom den ekonomiska krisen och man mäter kanske dessa förluster bäst genom att arbetslöshetens omfattning.

Kan någonting då vara rimligare än att söka utvägar för att arbete åt de arbetslösa? Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten.

De enskilda företagarna vill inskränka sin verksamhet och anse det inte lönande att anställa arbetskraft  i  samma utsträckning som förut?

Men det måste enligt borgerliguppfattning ske i mycket ringa omfattning, ty samhällets tillgångar äro begränsade.

Socialdemokraterna ha bekämpat dessa inskränkningar i samhällets verksamhet. Att spara har aldrig för tänkande människor varit detsamma som att undvika utgifter, att låta bli att använda sina inkomster.

Arbete åt de arbetslösa är ett krav i hela samhällets intresse. Det gäller närmast lönearbetarna,  men det är långt ifrån något ensidigt industriarbetarintresse. Så länge de offentliga arbetarna hålla sig inom de hittills vanliga områdena, skulle de omedelbart öka arbetstillfällena för arbetslösa utanför den egentliga industrin, inte minst på landsbygden. Men det betyder också ökad efterfrågan på jordbrukets produkter.

Mot alla mer eller mindre dunkla påståenden om brist på kapital hänvisa socialdemokraterna till det påtagliga faktum att fasta anläggningar finnas i överflöd, att råvarorna vänta på att bli tagna i bruk. Då man vill avvisa offentliga arbeten såsom icke lönande, räcker det inte med att hänvisa till att enskilda företagare föredrar att låta arbetskraften gå sysslolös. Men för ”samhället” är arbetarnas livsuppehälle en sådan fast kostnad som inte faller bort under arbetslösheten. Försåvitt nämligen vi hålla oss till så pass civiliserade samhällen, att den arbetslöse och hans familj inte lämnas att svälta ihjäl, då deras egna besparingar tagit slut.

Produktionen är till människornas skull. Produktionsverktygen är människornas verktyg att bygga den materiella grunden för sitt liv. Men i våra moderna samhällen möter vi bilden av en produktionsmekanism som behärskar människorna i stället för att behärskas av dem. Ingenting kastar ett mera skärande ljus över oförnuftet i denna ordning, än de svar, som de arbetslösa massorna få, då av produktionsmedlens ägare och kapitalets förvaltare begära arbete och bröd. Vi äro för fattiga för att hålla produktionen i gång, vi har råd att låta er arbeta. Den ekonomiska ordningen följer sina egna lagar, som vi inte våga rubba, och den tillåter inte alla människor att med arbetet försörja sig.

Den kontroll över det ekonomiska livet, som härför kräves, den makt över produktionsmedlen, över kapitalet och kapitalets förvaltning som är nödvändig för att låta människorna arbeta den blir det medborgarnas uppgift att lägga i samhällets händer

Arbetarrörelsens minnesbibliotek

Nils Erik Samuelsson