Nancy Erikssons liv är en resa från fattigsverige med klassamhälle och en patriarkal syn på kvinnor till dagens samhälle med jämställdhet och där social bakgrund inte avgör individens möjligheter.

Nancy föddes utom äktenskapet av Hulda Bondesson som reste till Köpenhamn för att föda sitt barn. Det var inte helt ovanligt för ogifta kvinnor att ta sig över Sundet för att föda. Vår främsta barnboksförfattare gjorde på samma sätt.

Genom en annons i Sydsvenska Dagbladet fick Hulda kontakt med ”en barnkär familj” från Malmö som adopterade Nancy. Föräldrarna var statare som flyttat in till Malmö i hopp om ett bättre liv. Nancys barndom tillbringade hon i skuggan av Marieholms yllefabrik där föräldrarna arbetade som gårdskarl respektive sömmerska. Nancy kom att gå på den kommunala mellanskolan. Efter realexamen kom Nancy att gå i en privat flickskola vars skolavgift, 375 kronor per år plus alla böcker, föräldrarna betalade genom egna uppoffringar och extra arbete.

Efter sin examen gick Nancy en sjuksköterskeutbildning i Lund som var relativ låg och man bodde i lasarettets elevhem. Nancys första politiska ställningstagande var att hon gick med i Svenska Clartéförbundet och prenumererade på deras tidning Clarté. Hon blev medveten om att även inom sjukhusvärlden rådde klassamhällets villkor. Efter sin examen som laboratoriesköterska fick hon arbete på Jönköpings lasarett.

1931 gick hon in i ungdomsrörelsen och blev då även partimedlem. I Jönköping träffade hon Torsten Bengtsson som var anställd på fängelset och som hon kom att vara gift med i fyrtiofem år, till hans död.

1936 när hon flyttade till Stockholm var hon övertygad om att socialismen ”höll på att födas”. Hon gick med i Kvinnoklubben, där man bl a studerade ”kvinnor, arbete och löner” för det var viktigt även för kvinnorna att lära sig ett yrke. Hon beskriver 2 tillfällen då synen på kvinnorollen i samhället vållade konflikt inom föreningen.

En annan konflikt inom partiet som Nancy skildrar i sin bok är konflikten inom partiet mellan ledningen företrädd av Per-Albin och Zäta Höglund under 1930-och1940-talet, främst inom Stockholms Arbetarekommun.

1946 blev hon medlem i kyrkomötet där hennes första insats blev att få bort kapitlet ”barnakvinnors kyrkogång”, om kyrkotagning, i kyrkohandboken.

Nancy kom att bli riksdagsledamot för Stockholm 1949. Det viktigaste arbetet för Nancy i riksdagen var engagemanget för den lagstadgade tjänstepensionen – ATP. Förutom det nästan tioåriga arbetet med möten, och debatter som hon skildrar finns 2 tillfällen som jag tycker måste beröras.

Torsten Nilsson hade på en fråga från en timmerkörare med egen häst om han fick pension som löntagare svarat att ”ja ett vet jag, hästen får ingen pension”.

Den andra handlar om hur Folkpartiet efter beslutet om lagstadgad tjänstepension isolerade Ture Königsson därför att han inte ville riskera att frågan skulle avgöras av lottning. Han beslöt därför att avstå från att ta ställning i den avgörande omröstningen.

(Köningssons ställningstagande kallas med ett vetenskapligt begrepp för korstryck, nämligen att man ställs inför 2 motsatta värderingar. I Königssons fall en bakgrund i en lågkyrklig tradition och hans roll att som kollektivanställd inom Metallindustrin avstå från att ta ställning i sakfrågan.)

Andra frågor som Nancy engagerade sig i under sin riksdagstid var kampen mot ett svenskt atomvapen där hon precis som kvinnoförbundet kom i konflikt med många manliga partikamrater.

Den sista stora striden som Nancy engagerade sig i var kampen mot utbyggnad av Vindelälven där hon ”blev utsatt för ett besvärligt tryck” från båda sidor inom partiet i Vindelälvsfrågan.

När frågan slutligen avgjordes i riksdagen kunde hon liksom Palme konstatera att ”naturvårdsintressen för första gången hävdat sig mor de rent ekonomiska”.

2025-05-05 Arbetarrörelsens Minnesbibliotek, Nils Erik Samuelsson