
Ulla Lindström: Och regeringen satt kvar
Ulla Lindströms första del av sin” politiska” dagbok om regeringsåren på1950-talet betecknades som en pionjärinsats som inte skrev sina minnen för ”mossiga historiker” utan för sin samtid. Med ett mått av öppenhet vill hon ge oss insyn i några av de beslutsprocesser som styr våra öden. Trots kritik ansåg hon att regeringen inte kan förbli ett fridlyst för den insyn som medborgarna har rätt att kräva i ledningen av samhälle och näringsliv.
I andra delen av hennes politiska dagbok ger hon frimodigt oss närbilder av 1960-talets händelser. Nyckelordet i memoarernas andra del är närheten.
Hon strävar inte bara efter information och kommunikation för att minska avstånden mellan styrande och styrda.
Med närhet menar Ulla Lindström något mera. Hon letar efter nya uttrycksmedel, som kan nå fram till 1970-talets människor så att samhällsförändringen inte spårar ut i förändring som ingen längre kan hejda.
Det går att lyfta upp de ofta banala valförkunnelserna till en nivå där de kan uppfattas som avgörande händelser i människors liv vilket Tage Erlander har visat.
Hon skildrar politiska händelseförlopp så osminkat att det inte kan undvikas att de agerandes mänskliga brister ibland framträder bjärtare än vad som är brukligt i den mer nertonade memoargenren. Men det finns en stark underström av förståelse av kollegor och ömsintheten i porträtten av kollegor, ja även av några av oppositionens män som fint balanserar kritiken.
Hennes memoarer är pedagogiskt upplagda.
De består av 2 delar.
Varje år inleds med en kort sammanfattning av de viktigaste händelserna under året både i Sverige och internationellt
Sedan kommer mer utförliga faktatexter varvade med hennes personliga dagboksanteckningar som gör att det för läsaren är lätt att följa hennes arbete i riksdagen och i samhället
Den viktigaste uppgiften i hennes riksdagsarbete var under 1960-talet var att få till stånd en svensk biståndspolitik som skulle innehålla ett 1%- mål. Efter samtal med Tage Erlander kommer de överens om att Ulla lämnar regeringen under våren 1967 i samband med statsverkspropositionen och att målet om 1% i bistånd skall nås 1974.