Månadens bok april 2018

TITEL: Europa 1940

FÖRFATTARE: Ture Nerman

UTGIVEN: 1939

FÖRLAG: Trots Allt!

PLACERING I BIBLIOTEKET: Hylla 5. Socialism – Politiska begrepp och åskådningar

Redan under krigets första år anklagas Ture Nerman för tryckfrihetsbrott. Det är i synnerhet tre artiklar som får myndigheterna att reagera. Tidskriften Trots Allt! har blivit en nagel i ögat på en regering som försöker kryssa mellan en strikt tillämpad neutralitetspolitik och rädslan för vad de mäktiga grannarna, Sovjet och Tyskland, kan tänkas hitta på. Sovjet har då ännu inte gått med i kriget på de allierades sida utan avtalet med Tyskland, den så kallade Ribbentrop- Molotovpakten, står fortfarande fast.

Europa har blivit, vad Zeth Höglund i sitt förord till ”Europa 1940” kallar, ”ett dårhus, byggt på en kyrkogård.” Det enda som, enligt Höglund, ännu kan inge hopp om mänskligheten är socialismens tro ” på människoandens seger över människodjuret. Mitt under mördandet, förräderiet, sammanstörtandet av civilisationen höjer den sitt fältrop: Trots Allt!”

Nerman låter sig heller inte tystas. Han fortsätter envist att ge ut sin tidskrift. Samtidigt som han överklagar ända upp till högsta instans. Trots det utmynnar åtalet i ett tre månaders långt  fängelsestraff, som verkställs  under  julen 1940. Det är mot bakgrund av turerna runt denna rättsprocess Nerman skriver ”Europa 1940”. I detta relativt tunna häfte försöker den åtalade författaren ge ”sin syn på vår tid och demokratins öde.”

Det är alltså i ljuset av rättsprocessen man måste se texten. Den är en 52-sidor lång pamflett, men också en ursinnig protest mot åklagarens anklagelser om att ”artiklarna skulle vara brottsliga och ägnade att sätta Sveriges goda förhållande till Tyskland i fara.” Det är i hög grad en politiskt självständig skrift men också en försvarsinlaga i samma anda som den Nerman försökte men inte fick hålla inför åtalsjuryn. Han ger i sina memoarer en utförlig beskrivning av hur han kom till rätten med ett skrivet anförande under armen men ombads tiga när han väl försökte framföra sina synpunkter.

Nerman är i ”Europa 1940” djupt kritiskt till det svenska agerandet. Enligt hans uppfattning är den svenska undfallenheten inte bara en följd av svärmeri för

Tyskland i allmänhet och nazismen i synnerhet utan främst en reaktion på Stalins politik. En förlamande skräck för en förväntad sovjetisk expansion har spridit sig genom samhället och fått det att förlora sin moraliska kompass.

Politiken genomsyras av ett, i Nermans tycke, oförställt lismande inför Tredje riket. Man låter Berlin inte bara bestämma utrikespolitiken utan även få ett oproportionerligt stort inflytande på den inhemska debatten. Man kryper, och det inför ett Tyskland som redan visat sig vara allt annat än pålitligt.

Hitlertyskland kommer nämligen  aldrig att bli den buffert  mot Sovjet, som vissa drömmar om. Några garantier för att Sverige, trots sin undfallenhet, ska kunna hålla sig utanför kriget finns inte heller. I själva verket är, menar Nerman, denna strategi farlig. Den skymmer inte bara sikten för det hot som Tyskland faktiskt utgör, den tvingar dessutom Sverige till allt större eftergifter.  Resultatet av en sådan politik kan i slutändan bara bli ett, nationen förlorar sin självständighet. Den riskerar att förvandlas till en tysk lydstat.

Istället borde Sverige mer explicit ta ställning för ett fritt Europa. Inte ge vika utan även fortsättningsvis hävda både sitt oberoende och den  på arbetarrörelsens grundade humanismen. Eller som Nerman själv skriver:

”I dessa tider, då barbariet utifrån söker fullständigt kväva all kritik utanför sina gränser och det fria ordet hotas även i de små länderna, måste arbetarrörelsen som den frihetens försvarare den alltid ha varit göra sin stämma hörd och bryta den fega undfallenhet som eljes oundvikligt röjer vägen för våldet utifrån.”

Avslutningsvis vill jag ta upp en i sammanhanget lustig detalj. Jag har inte citerat fel. Nerman skriver faktiskt ”eljes”. Detta är en följd av en helt egenkomponerad stavningsreform. Så blir till exempel värld värd, Sverige blir Svärge och eljest bli som sagt eljes. Som om författaren tyckte att han även på denna nivå måste poängtera närhet till Sveriges kulturella särart genom att förenkla sin stavning. En sorts bakvänd nationalism med syfte att försvara det egna språkets oberoende inför det hotande barbariet.

Åsa Fröberg

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s