TITEL: Den röda våren 1918

FÖRFATTARE: Kjersti Bosdotter, Lars Ekdahl m.fl

UTGIVEN: 2018

TRYCKERI:

PLACERING I BIBLIOTEKET: Hylla nr 8

Det finländska samhället är mycket likt det svenska. Men några stora skillnader måste man förstå: närheten till Ryssland och de tre krigen; inbördeskriget 1918, vinterkriget 1939–40 och fortsättningskriget 1941–44. Inbördeskriget är också grundläggande för förståelsen av nordisk socialdemokratis och arbetarrörelses syn på reform eller revolution. Angelägen och efterlängtad är därför årsboken för Arbetarnas kulturhistoriska sällskap 2018, den 350-sidiga antologin ”Den röda våren 1918. Finska inbördeskriget i nordisk samhällsutveckling” (red. Kjersti Bosdotter m.fl.).

En del av boken kan kallas grundkurs, till exempel ett utförligt kalendarium och fylliga biografier över röda ledare som Kuusinen, Sirola och Oskari Tokoi, världens första socialdemokratiska statsminister. Inbördeskriget var en följd av väldiga klassklyftor och det ryska imperiets sammanbrott 1917. Finland kom att stå utan statsapparat med våldsmonopol. I kapplöpningen om den formerade sig röda garden och vita skyddskårer. I januari 1918 utbröt öppet klasskrig. I april var allt över i praktiken. Den vita sidan segrade tack vare sina militärt skickliga jägarförband, finländska soldater som tränats i den tyska armén under världskriget. I slutskedet sattes också tiotusen tyska soldater in. Sedan vidtog repression; 13 000 röda dog i fångläger, främst av svält och sjukdom.

Men antologin är också fördjupningskurs, exempelvis kapitlen om svensk, dansk och norsk socialdemokrati. Många fördömde de rödas krig; socialismen måste röstas fram i demokratisk ordning. I Norge tog dock den revolutionära falangen över Arbeiderpartiet och anslöt sig till Komintern efter slutsatsen att det finska nederlaget visade att revolution inte kan genomföras isolerat i ett litet land. Svensk socialdemokrati under Brantings ledning slöt upp bakom den egna regeringens neutralitetslinje. Man sände en egen medlingsdelegation till Helsingfors, ett hopplöst företag. I ett mycket intressant kapitel visar Lars Ekdahl hur partisekreteraren Gustav Möller i sin rapportering visserligen markerade avstånd från det röda våldet men också såg det som självförsvar. Möller var reformist men tvetydig, skriver Ekdahl. Ja, så är nog också våldets roll i historien.

Olle Josephson