TITEL: Nackspärrarnas rike – en tidsresa och scener från Psykiatriska kliniken
FÖRFATTARE: Roland Janson
UTGIVEN: 2010
TRYCKERI: Lindelöws bokförlag, Göteborg
PLACERING I BIBLIOTEKET: Hylla 1

Först av allt – titeln är satt av Roland därför att han, som han själv formulerar det, under en stor del av sitt liv enbart tittade uppåt ovan molnen där en inbillad parnass haft sin fiktiva adress.

Boken är gedigen Göteborgiana – såväl arbetarnas liv som teaterlivet i Göteborg är mycket intressant att läsa. Fram till Roland var 35 fanns det inget i hans liv som pekade på att han skulle spela teater eller skriva dramatik. Just hans liv före 35 kan så här i efterhand konstateras ha varit en stor tillgång både för honom själv som skådespelare och manusförfattare samt för hela Sveriges kulturliv. Finns det någon motsvarande av motsvarande kaliber till Roland Janson bland dagens generation av skådespelare och dramatiker – är det ens möjligt att det kommer att komma fram någon av hans like? Roland hade ingen teaterutbildning, han hade bara varit på teatern några gånger innan han blev skådespelare. Han var alkoholiserad, sliten till sitt yttre och tandgarnityret var det illa ställt med.

Berättelsen om livet före skådespelarkarriären är givetvis mycket läsvärd och det som jag vill fokusera på i min recension av boken. Han kom från Redbergslid, fadern kommunist, i alla fall till slutet av 1960-talet, medan modern var lutheran och socialdemokrat. Föräldrarna inpräntade arbetsmoral i Roland. Hur tungt det än var på morgonen skulle man gå till jobbet. Politisk klassmedvetenhet och arbetsmoral – det var nog en ganska vanlig kombination i många arbetarhem vid denna tid.

Han arbetade under livet före teatern som vaktmästare på ett ungkarlshotell, var rockslusk på krogen ibland, var vicevärd och var på SKF i elva år. På SKF fanns det ett bokombud för Folket i Bild och Tidens förlag. Det fanns säkert arbetare som struntade i bokläsande även vid denna tid före gigantutbudet av TV-sändningar dygnet runt, Internetsurfande och Netflix. Men hos Roland fanns givetvis potentialen för bokläsande och argumenten från bokombudet om Roland ville vara ”pompom” i huvudet eller inte tog givetvis skruv på honom, men det gjorde det nog inte hos alla.

Vanliga arbetare på yttersta vänsterkanten fanns, men frågan är om inte akademikerungdomen dominerade 68-vågen. Roland gick i Vietnamdemonstrationer i skjorta och slips enligt den gamla traditionen att en arbetarkille klädde upp sig för högtid. Det var inte en känd tradition bland alla inom yttersta vänstern och Roland såg skum ut enligt några.

Som många göteborgsgrabbar spelade Roland fotboll och på slutet av den karriären var det fotboll med politisk knorr. Han var medlem i KPML(r) till 34 års ålder. De startade ett fotbollslag 1972 – Proletärens FF. Roland blev tränare och förutom oklanderligt uppträdande på planen gällde träningsfilosofin: ”Orka, orka, orka”. Precis det som är A och O för ett idrottslag. Var man väl tränade kunde man i slutet av säsongen slå de flesta lag. Det gav två raka seriesegrar.

Men så kom den stora vändningen i Rolands liv. Roland arbetade i bussgarage med att städa och tanka bussar. Lasse Strömstedt hade muckat från kåken och var från 1971 bland annat författare. 1976 skulle han göra en TV-film ”Det löser sig” – en av de bästa svenska produktioner jag har sett. Lasse såg Roland som lagledare på en fotbollsmatch. Han hade en roll kvar att besätta i filmen – en råsälle till rollfigur. Tidigare fängelsekunder Lasse träffat klarade inte kameran. Men Lasse bedömde att Roland skulle klara rollen. Roland själv beskriver sig som ett ”apfejs” och att han såg ut som en kåkfarare även om han inte hade varit det. Roland klarade rollen elegant och visste hur man röjde ett TV-rum när så krävdes. Sedan blev det en ny film 1978 med ”Lyftet”. Under denna tid arbetade Roland på bussgaraget och fick ta tjänstledigt för inspelningarna.

Sedan kom del två i den personliga vändningen – Lennart Hjulström på Folkteatern i Göteborg värvade Roland. Det måste sägas att det var en oerhört stor historisk – och vågad – kulturgärning. Vågad även för Roland, som sade upp sig från det trygga jobbet på bussgaraget för en personlig satsning han inte hade en aning om var den skulle ta vägen.

Många kommer nog ihåg Roland som argsint direktör i Sällskapsresan, bilhandlare i Profitörerna, polisman i en Hasseldeckare, skum affärsman i Hem till byn – lite typiska roller för honom. Men starkast är hans roller i socialrealistiska skildringar. En TV-pjäs som fastnat i mitt minne anknyter till Rolands gamla jobb i bussgaraget. Han och Sten Ljunggren har de enda två rollerna. Roland spelar en arbetare som arbetat som övervakare och blivit bränd av alla svikna löften – men övervakarens viktiga roll att försöka ta hand om de arbetargrabbar som har hamnat snett är tydlig i dramat.

Det är i oktober 2020 ett år sedan Roland Janson gick bort. Det är viktigt att kommande generationer läser hans självbiografi – må de vara göteborgare, skådespelare, vänsterfolk eller vem som helst. Boken är också ett politiskt manifest med råd till vänstern. Roland gick med i Gamlestadens S-förening i Göteborg ungefär samtidigt som han blev skådespelare. Om han verkligen skulle passa in bland dagens socialdemokrater i den nya yrkespolitikergenerationen undrar jag. I boken är han mycket vänstersinnad. Men var och en får bedöma hans politiska åsikter och vad dagens politiskt aktiva kan lära sig av den när de läser boken.

Jan Å Johansson