Kaj Björks ”Carle eller vägen åt vänster”

Recension av en bok och beskrivning av ett levnadsöde

Carl Natanael Carlesson – i sin bekantskapskrets ofta kallad ”Carle” – tillhör den tidiga arbetarrörelsens pionjärer som med journalistyrket som sitt främsta vapen engagerade sig i kampen för ett rättvisare Sverige.

Kaj Björks levnadsteckning av Carle ger en uttömmande skildring av de olika strategiska och taktiska ställningstagande som de ledande inom socialdemokratin tvingades fatta samt de motsättningar som fanns mellan de olika företrädarna när det gällde ledarskap och journalistik.  

Carle var född 1865, samma år som den gamla ståndsriksdagen kom att ersättas ett parlament grundat på inkomst och förmögenhet.

Björks bok ger en god beskrivning av den tid som Carle och andra socialdemokratiska opinionsbildare, den tidens influensers med partipressen som socialt medium, verkade under i slutet av 1800-talet.

I boken finns skildringar av de svenska företrädarnas påverkan av de tyska socialdemokraternas debatt – det gällde både om synen på vägval för arbetarklassen och den strid om religionens roll inom arbetarrörelsen som fanns bland de tongivande företrädarna

Bland de ledande socialdemokratiska journalisterna fördes en debatt om hur tidningsutgivningen skulle användas i kampen för samhällsomvandlingen, men ofta mynnade den ut i rena personmotsättningar mellan de inblandade.

Under synonymen ”Spartacus” kom Carle att ingå i den grupp som startade tidningen ”Karbasen”. Den var tänkt att vara en skämttidning med politisk udd mot partiledningens kritiker inom rörelsen, såsom Hinke Berggren men blev ingen framgång utan istället ett dyrbart ”privat skällorgan” för redaktionen.

Vid partisprängningen i februari 1917, där främst ungdomsförbundet utesluts ur partiet, tillhörde Carle de som betonade ungdomsförbundets insatser för partiets genombrott i valet 1911. Tillsammans med C Lindhagen och andra skrev Carle det partiprogram som kom att antas i maj 1917 av det nybildade socialdemokratiska vänsterpartiet och kom att låta sig väljas sig in i det nya partiets ledning.

Bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland var en politisk vändpunkt enligt Björk där Branting gjorde rätt bedömning av den revolutionära regimens karaktär medan Carle alldeles definitivt hamnade fel.

Carle kom att betrakta ”Proletariatets diktatur” som ett nödvändigt temporärt disciplinsystem som skulle avlösas av målet – den sanna demokratin.

Inom ledningen för partiet ledde meningsskiljaktigeter om synen på ut vecklingen i Ryssland till att Carle kom att bli partisekreterare, som en kompromiss mellan C Lindhagen och Z Höglund.

Carle var, enligt samstämmiga uppgifter som Björk återger, både argsint, tankspridd, slarvig och oberäknelig – mindre lämpliga egenskaper hos en partisekreterare i en turbulent period

I juni 1919 samlades partiet till kongress. Utvecklingen i Ryssland under bolsjevikerna bidrog till en stark splittring på kongressen där Carle enligt Björk försvarade bolsjevikernas politik ”med större elegans än vad de själva förmådde”.

Kongressen beslöt med överväldigande majoritet att ansluta partiet till den nya kommunistiska internationalen – Komintern Vid dess andra kongress 1921 i Moskva antogs de beryktade 21 teserna som villkor för medlemskap i Komintern.

Detta ledde till motsättningar inom det svenska partiet och en grupp med bland annat Fabian Månsson bildade ett nytt vänstersocialistiskt parti utan anknytning till Moskva. De som stod kvar i partiet antog beteckningen Sveriges kommunistiska parti.

Carle ådrog sig dock missnöje från Moskva för sin orevolutionära hållning men stannade kvar. Det som kom att avgöra Carles fortsatta medlemskap i SKP var en polemik inom partiet om synen på alkohol samt förbudsfrågan.

Ett framträdande för 400 förbudsmotståndare kom att bli avgörande för hans fortsatta medlemskap i SKP.

Efter utträdet eller uteslutningen – vilket det råder olika uppfattningar om – kom Carle att engagera sig i Clarté som han redan var väl bekant med som en idealistisk socialist-kommunistisk rörelse

Till skillnad från andra av de avhoppade socialdemokraterna, såsom Z Höglund och F Ström, återvände aldrig Carle till moderpartiet men han kom i slutet på 1920-talet att arbeta som fri skribent med inriktning på arbetarrörelsens tidiga skeden.

Han avled i oktober 1929. Vid jordfästningen höll Arthur Engberg tal och kostnaderna delades mellan Socialdemokraten och Partiet.