Han växte upp i ett stilla bondesamhälle väster om Göta älv som var präglat årstidernas rytm.
Pappan som var folkskollärare var även ortskorrespondent för flera västsvenska tidningar och kommunalt engagerad i sociala frågor och liberal men gick högerut när liberalerna gick med Socialdemokraterna vid slutet av första världskriget
1916 började han på läroverk i Göteborg. I samband med en strejk i hamnen var många gymnasister strejkbrytare nattetid och Per gjorde sitt första offentliga framträdande i skolans aula där han menade att strejkbryteriet inte var något oförargligt äventyr.
Under sina studier i Lund som Per kommer i kontakt med den materialistiska historieskrivningen och med marxismen. Detta kom till uttryck i hans uppsatser om ”landskapslagarna” och ” Sveriges historia” samt i hans bok om ”stadsindustrins arbetare före 1800-talet”
Medlemskapet i SAP i början av 1930-talet var av idealistiska skäl och han deltog i det lokala partiarbetet. Han beskriver hur arbetarrörelsen i Europa var sönderslagen medan Sverige kunde hållas utanför. Vid en fråga från partiet om man skulle utse en akademiker på vallistan så föreslog han Tage Erlander Han tror att den positiva utvecklingen av svensk ekonomi under slutet av perioden är en kombination av offensiv socialdemokratisk politik och den allmänna rustningsindustrin. Per blev genom sina Marx-studier medveten om hur den nationalekonomiska teorin byggde på värderingar och inte på objektiv vetenskap
Parallellt med sina studier ägnade Per sig åt tidningsskriverier först i HT senare i den socialdemokratiska Aftontidningen.
Per kom till Socialdepartementet hösten 1942 som sakkunnig. Det var ett stort departementet med både sociala områden och polismyndigheten. Per beskriver hur Socialdepartementet som ansvarigt för arbetsmarknaden kom att fungera som en informell planhushållning genom samverkan med näringslivet. Han nämner hur lite uppskattning som Möller fick för sitt arbete. Han och Wigforss tillhörde inte Per Albins sällskapskrets. Han beskriver Möllers sätt att ta sig an vanliga människors problem.
Han berättar om hur de svenska barackerna efter Torne älv kom att bli bostäder år danskar på Bornholm. Tillsammans med Möller förändrade han den centrala byråkratin inom statsförvaltningen. Under sin tid i departementet samarbetade han illegalt med den norska motståndsrörelsen. Efter kriget kom socialpolitiken att få mer utrymme i statens finanser, och frågan om ett reformerat pensionssystem diskuterades. Per hade velat starta en socialdemokratisk tidning men fick inget gehör från vare sig SAP eller LO.
1950 accepterade han erbjudandet om att bli landshövding Bohuslän efter både från både socialdemokrater och borgerliga politiker. var Det första som Per gjorde som landshövding var att initiera förbättring av vägnätet i länet. Under sina resor för att orientera sig i länet kom Per i kontakt med både tvehågsna och progressiva kommunpolitiker. Han såg Även att Bohusläns djupa fjordar var lämpliga som industriorter. Han drev frågan om att göra Stenungssund till centralort i södra delen av länet. Trots att det bidrog till utvecklingen av samhället fanns det motstånd främst från naturvårdare som ansåg att Nyström ställt en ”slaskhink på ett salsgolv” I norra delen av Bohuslän blev Brofjorden tänkt att bli ett annat industricentrum.
Han redogör också för Uddevallavarvets uppgång och fall under Thordéns ledning. Resultatet blev att varvet blev statligt och Thordén fick ge namn åt en stiftelse för välgörande ändamål inom länet. Han berättar också sina möten Josef Anér som blev chef på Varvet.
Under sin tid som landshövding initierade han reformering av landstingen och de kommunala myndigheternas uppgift inom den kommunala förvaltningen.
Dessutom berättar Per om sitt umgänge med näringslivsrepresentanter och den göteborgska societeten
När Per gick i pension 1971 började han som kulturjournalist och skrev bland annat historiska orienteringar för teatrarna i deras programbladen, samt en essä om den brittiska författaren och feministen Mary Wollstonecraft som gjorde en resa genom Bohuslän i mitten av 1790-talet och som skildrade de villkor som underklassens kvinnor levde under.
Det är svårt att ge full rättvisa åt ett så omfångsrikt liv som Per Nyströms, men det är en bra bok om man vill förstå förändringen inom Göteborg och Bohuslän under 1900-talet.
Sista delen av boken är en sammanfattning av Pers liv som precis som titeln på boken kan sammanfattas med orden ” jag har speglat århundradet”.
För Arbetarrörelsens Minnesbibliotek Nils Erik Samuelsson
Det Norske Arbeidarparti (DNA) bildades 1887 och anslöts i sin helhet till Komintern, den kommunistiska internationalen, något som var unikt bland de socialdemokratiska partierna.
Partiet splittrades 1921 vid tillkomsten av Norges Socialdemokratiske Arbeiderparti (NSA) och 1923 på frågan om ställningstagandet till den kommunistiska internationalen sa man nej vilket ledde till tillkomsten av utbrytarpartiet Norges Kommunistiska Parti (NKP).
1927 gick det dåvarande DNA, NSA och avhoppare från NKP samman till Det Forenede norske Arbeiderparti. År 1928 tillträdde den första socialdemokratiska regeringen, som bara höll i två veckor. Efter en hård och lång intern strid under 1930-talet hade reformisterna vunnit över de revolutionärt inriktade och återtagit namnet DNA.
2011 ändrades namnet för att stämma överens med den benämning som används i dagligt tal: Arbeiderpartiet(bokmål) ellerArbeidarpartiet (nynorska).
Märke 1-2 Det Norske Arbeiderparti.
Märke 3 (rad två) Det Norske Arbeiderparti med guldkrans utdelas vid 40 års medlemskap.
Märke 4 Det Norske Arbeiderparti med silverkrans utdelas vid 30 års medlemskap.
Märke 5 Det Norske Arbeiderparti med bronskrans utdelas vid 20 års medlemskap.
Märke 6 Det Norske Arbeiderpartiet 1887-1937.
Märke 7 (rad tre) Arbeiderpartiet, märket användes på 1940 talet.
Märke 8 Arbeiderpartiet, märket användes i valet 1961 och 1965.
Märke 9 Arbeiderpartiet.
Märke 10 Arbeiderpartiet, märket användes 1972 och samma symbol finns på Första Majmärket 1977.
Märke 11-14 (rad fyra) Arbeiderpartiet.
Märke 15 Arbeiderpartiet 1887-1997.
Märke 16 Arbeiderpartiet märket utkom 2003.
Källor: Wikipedia, Arbeidarpartiet, Jens-Otto Havdal Melhus i Norge, medlem i Arbetarrörelsens Minnesbibliotek.
Seko:s logotyp består av tre kraftiga röda streck, hopflätade i en knut med tydliga avstånd sinsemellan, sinnrikt och starkt förenade. De bildar nio in- och utgångar ur logotypen, symboliserande de nio branscher som bygger Seko..
1970 bildades Statsanställdas förbund (SF) genom en sammanslutning av åtta förbund inom Statstjärnarekartellen.
Civilförvaltningens personalförbund.
Försvarsverkens civila personals förbund.
Kraftverkens personalförbund.
Svenska järnvägsmannaförbundet.
Svenska postförbundet.
Svenska teleförbundet.
Svenska vårdpersonalförbundet.
Svenska vägarbetareförbundet.
Dessutom överfördes de statligt anställda inom Svenska elektrikerförbundet och Försäkringsfunktionärernas förbund.
1995 ändrar Statsanställdas förbund (SF) namnet till SEKO för att många verksamheter bolagiserats, vilket lett till att många medlemmar inte längre är anställda av Staten. Det nya förbundsemblemet förklarade man så här: “Den stiliserade knuten står för styrka och gemenskap och knyter ihop våra åtta branscher”.
1996 uppgick Sjöfolksförbundet i SEKO och blev den nionde branschen.
Branscherna år 2010, fackförbunden som bildade SF 1970.
Civil personal inom försvaret, t.ex. inom administration, kök, förråd, verkstäder och underhållsarbetare inom försvaret.
Post: Svenska postförbundet [5] (1886-1970).
Brevbärare, kontor, sortering, transport, distribution m.fl.
Tele: Svenska teleförbundet [6] [7] (1901–1970) och Växelstationsföreståndarnas riksförbund [8] (1936–1962).
Anställda inom tele, IT och kompletterande verksamhet, callcenter/kundtjänst, installation och service.
Trafik: Svenska järnvägsmannaförbundet [9] (1899–1970), Sveriges Lokomotivmannaförbund [10] (1908–1940) och Sveriges lokomotivmannaförbund och eldareförbund [11]
Väg och ban: Svenska vägarbetareförbundet [14] (1949–1970).
Väg- och järnvägsarbetare, beläggnings- och bergarbetare, maskinförare, färjefolk, tågtrafikledning m.fl.
Sjöfolk: Svenska sjöfolksförbundet [15] (1932–1995), Svenska sjömansunionen [16] (1914-1932), Svenska eldareunionen [17] (1914–32), Sveriges sjöfarande kvinnors förening [18] (1928-1932), och Svenska sjömans-och eldareförbundet? [19] (1900–?).
1925 namnändrades förbundet till Centralförvaltningens personalförening.
1935 namnändrades föreningen till Civilförvaltningens personalförbund.
1970 uppgick förbundet i det nybildade Statsanställdas förbund.
Not 2 Kraftverkens personalförbund.
1921 bildades Statens vattenfallsverks tjänstemannaförbund.
1948 namnändrades förbundet till Vattenfallsverkens personalförbund.
1963 namnändrades förbundet till Kraftverkens personalförbund.
1970 uppgick förbundet i det nybildade Statsanställdas förbund.
Not 3 Vattenfallsverkens personalförbund.
1921 bildades Statens vattenfallsverks tjänstemannaförbund.
1948 namnändrades förbundet till Vattenfallsverkens personalförbund.
1963 namnändrades förbundet till Kraftverkens personalförbund.
1970 uppgick förbundet i det nybildade Statsanställdas förbund.
Not 4 Försvarsverkens civila personalförbund.
1917 bildades Arméns civila personals förbund.
1920 namnändrades förbundet till Försvarsverkens civila personals förbund.
1970 uppgick förbundet i det nybildade Statsanställdas förbund.
Not 5 Svenska postförbundet.
1886 bildades Sveriges postvaktbetjänteförening.
1905 namnändrades föreningen till Svenska postbetjänteföreningen.
1908 namnändrades föreningen till Svenska postmannaförbundet.
1962 namnändrades förbundet till Svenska postförbundet.
1970 uppgick förbundet i det nybildade Statsanställdas förbund.
Not 6 Svenska teleförbundet.
1901 bildades Sveriges rikstelefon- och telegrafarbetareförbund.
1902 namnändrades förbundet till Telegraf- och rikstelefonarbetareförbundet.
1912 namnändrades förbundet till Telegraf- och telefonmannaförbundet.
1955 namnändrades förbundet till Svenska teleförbundet.
1970 uppgick förbundet i det nybildade Statsanställdas förbund.
Not 7 Telegraf och telefonmannaförbundet.
1901 bildades Sveriges rikstelefon- och telegrafarbetareförbund.
1902 namnändrades förbundet till Telegraf- och rikstelefonarbetareförbundet.
1912 namnändrades förbundet till Telegraf- och telefonmannaförbundet.
1955 namnändrades förbundet till Svenska teleförbundet.
Not 8 Växelstationsföreståndarnas riksförbund.
1936 bildades Växelstationsföreståndarnas riksförbund efter en omorganisation. Förbundet har haft föregångare i en mer löslig form nu stramade man upp organisationen till en heltäckande riksorganisation. Växelstationsföreståndarna var något så ovanligt som arbetsgivare som åtog sig arbetet på entreprenad av Televerket. Sedan anställdes biträden och avtal slöts mellan ovanstående organisation och Svenska teleförbundet.
1963 lades förbundet ner, eftersom det skedde en automatisering och Televerket behövde inte stationsföreståndarnas tjänster längre.
Not 9 Svenska Järnvägsmannaförbundet.
1899 bildades Svenska järnvägsmannaförbundet.
1940 anslöt sig Svenska konduktörspersonalförbundet.
1941 anslöt sig Sveriges lokomotivmannaförbund.
1970 uppgick förbundet i det nybildade Statsanställdas förbund.
Not 10 Sveriges lokomotivmannaförbund.
1908 bildades Sveriges lokomotivmannaförbund.
1941 uppgick förbundet i Svenska järnvägsmannaförbundet.
Not 11 Sveriges lokomotivmannaförbund och eldareförbund?
1908 bildades Sveriges lokomotivmannaförbund. På Svenska järnvägsmannaförbundets fana avdelningarna 311, 331, 355 och 359 finns märket avbildat.
Not 12 Svenska vårdpersonalförbundet.
1906 bildades Sveriges fångvårdsmannaförbund.
1963 namnändrades förbundet till Svenska vårdpersonalförbundet.
1970 uppgick förbundet i det nybildade Statsanställdas förbund.
Not 13 Sveriges fångvårdsmannaförbund.
1906 bildades Sveriges fångvårdsmannaförbund.
1963 namnändrades förbundet till Svenska vårdpersonalförbundet.
1970 uppgick förbundet i det nybildade Statsanställdas förbund.
Not 14 Svenska vägarbetareförbundet. (Vägarbetareförbundet har aldrig haft något ett eget förbundsmärke)
1914 bildades Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet.
1949 namnändrades förbundet till Svenska vägarbetareförbundet.
1970 uppgick förbundet i det nybildade Statsanställdas förbund.
Not 14, bild Nordiska väg och anläggningsarbetareunionen.
Förbundet var anslutet till Nordiska väg och anläggningsarbetareunionen. Det Nordiska samarbetet bestod av informations- och erfarenhetsutbyten, anordnande av nordiska kurser och konferenser. Även ömsesidigt ekonomiskt stöd, ofta enbart till det Finska förbundet förekom.
Not 15 Svenska sjöfolksförbundet.
1932 bildades Svenska sjöfolksförbundet, på initiativ av LO. Innan var sjöfolket splittrat i fem organisationer.
Svenska sjömansunionen.
Svenska eldareunionen.
Svenska sjöfarande kvinnors förening.
Svenska stewardsföreningen.
Svenska Amerika-liniens intendenturpersonalsförbund.
1996 uppgick förbundet i SEKO och blev SEKO-Sjöfolk och är en avdelning inom SEKO.
Not 16 Svenska sjömans unionen. (däckspersonal)
1914 bildades Svenska sjömansunionen.
1932 uppgick förbundet i det nybildade Svenska sjöfolksförbundet.
Not 17 Svenska eldareunionen (maskinpersonal)
1914 bildades Svenska eldareunionen.
1932 uppgick förbundet i det nybildade Svenska sjöfolksförbundet.
Not 18 Sveriges sjöfarande kvinnors förening.
1928 bildades Sveriges sjöfarande kvinnors förening (SSKF) och hade stöd för sitt arbete från LO. Men det fanns vid denna tid ett motstånd mot att kvinnor skulle vara anställda som sjöfarare. Bland annat genomförde SSKF en blockadaktion mot Sveabolaget som resulterade i bättre arbetsvillkor. Likaså lyckades man efter blockader få till avtal med Kanalflottans Rederiförenings fartyg och med Mälarflottorna.
1932 uppgick förbundet i det ny bildade Sjöfolksförbundet, då hade SSKF cirka 1200 medlemmar. I en medlemsomröstning om anslutning eller inte till Sjöfolksförbundet röstade 457 medlemmar, varav 450 röstade för, fem röstade emot och två avstod. SSKF gav ut ett eget fackorgan med namnet ”Den sjöfarande kvinnan”. Tidningen utkom tio gånger under perioden juli 1929 till juli 1932. Källa: Förbund på sju hav del 2 Med sjömän på parnassen av Yngve Gyllin, Svenska Sjöfolksförbundet 1982.
Not 19 Svenska sjömans-eldareförbundet (märket silverstämplad G7 = 1909).
1900 bildades Sjömans- och eldareförbundet med anslutning till Transportarbetareförbundet. Organisationsarbetet gick knaggligt och förbundet nästan utraderades efter storstrejken 1909. Transportarbetareförbundet drabbades utomordentligt hårt av strejkens efterverkningar och hade inte kraft att ägna sig åt sjöfolket.
Märke 1 första SEKO loggan.
Märke 2 utkom 2016.
Märke 3 Seko:s förtjänstmärke i gulmetall utdelas vid medlemskap i 30 år och 25 år som förtroendevald.
Märke 4 (rad 2), Statsanställdas förbunds första märke 1970.
Märke 5 Statsanställdas förbund, märket utkom till 10 års-jubiléet 1980.
1897 bildades Svenska transportarbetareförbundet på initiativ av Charles Lindley (1865–1957) som var förbundets förste ordförande. Från början kunde det Svenska förbundet ses som en självständig sektion till det Internationella transportarbetarförbundet och därför har, I:et på märket behållits. Märket är ett Sankt Georgskors, en engelsk orden för samhälleliga insatser.
1923 Tredje maskinistförbundet uppgår i Transportarbetareförbundet.
1928 Svenska automobilförareförbundet uppgår i Transportarbetareförbundet.
1972 bröt sig 18 avdelningar ur förbundet och bildade Svenska hamnarbetareförbundet.
Märke 1–3 Svenska transportarbetareförbundet märket utkom 1987.
Märke 4 (rad 2) ITF 1901, märket finns även med årtalen 1899, 1900, 1902, 1903 och med texten Sverige. Märket har en klack på baksidan av märket för att fästas i ett knapphål.
Märke 5 Svenska transportarbetareförbundet hedersmärke i stämplat silver, U9=1970.
Märke 6 Svenska transportarbetareförbundet hedersmärke, utkom 1987. Erhålls efter 30 års medlemskap eller efter 20 år som förtroendevald.
Märke 7 Svenska transportarbetareförbundets förtjänstmärke i stämplat silver G8=1933.
M.C Lyngsie och C.Lindley 1907–1957
Skandinaviska transportarbetarefederationen
Michael Christian Lyngsie (1864–1931) från Danmark och Charles Lindley från Sverige var två giganter inom fackföreningsrörelsen. Märket utkom till 50-årsjubileumet för den Skandinaviska transportarbetarefederationen som firades i Helsingborg 1957.
1920 bildades Nordiska transportarbetareförbundet och ett ömsesidighetsavtal mellan de Nordiska transportarbetareförbunden slöts.
Efter några år bytte organisationen namn till Skandinaviska transportarbetarefederationen.
1980-talet bytte förbundet namn till Nordiska transportarbetarefederationen. Liksom ITF (Internationella Transportarbetarefederationen) har federationen alltsedan sin start genom resolutioner och aktioner kämpat för de demokratiska värdena. Yrkesgruppernas nyckelroll för den internationella ekonomin har inneburit att federationen liksom ITF varit en politisk maktfaktor.
Transportarbetareförbundets kongressmärken
Märke 1 Svenska transportarbetareförbundet 1897 – 1947, utkom på jubileumskongressen 1947.
Märke 2 Svenska transportarbetareförbundet kongress 1982, kopia på märket från 1902 se rapport 473.
Märke 3 ITF 1897–1997. Svenska transportarbetareförbundets 100 års-märke utkom på kongressen i Norrköping 1997.
Märke 4 Svenska transportarbetareförbundet kongress 2002.
Märke 5 (rad 2) Svenska transportarbetareförbundet kongress 2007.
Märke 6 Transport visar vägen, Transports kongressmärke 2012.
Märke 7 Transportarbetareförbundets transportkongress 2017, i Örebro hölls den 34 kongressen och Tommy Wreeth valdes till ordförande för att leda förbundet under de kommande fem åren.
Märke 8 Transportarbetareförbundet 125 år, märket togs fram till Transports kongress 2022.
Arbete och jord ( naturresurser) är enligt marxistisk teori de primära produktivkratrerna.
Genom att producera ett överskott i sitt arbete kan detta omvandlas till den sekundära produktivkraften kapital (t ex Kunskap, Verktyg, Maskiner, Byggnader) som bidrar till att de primära produktivkrafterna kan utnyttjas effektivare.
Vem som kontrollerar överskottet i produktionsprocessen är fundamental för detta överskotts fördelning.
”Arbetskraften är en vara, som dess ägare, lönearbetaren, säljer till kapitalet. Varför säljer han den? För att existera”
Detta är ett av de konstateranden som återfinns i denna skrift av Karl Marx, vars innehåll först publicerades som broschyr i slutet av 1840-talet, i en tid då flertalet europeiska länder skakades av klasskamp och revolutionära rörelser. Arbetarklassen var svagt organisatoriskt utvecklad, den tekniska utvecklingen sågs leda till de ”borgerliga medelklassernas och det så kallade bondeståndets oundvikliga undergång” och då England intog ställningen som kolonialmakt och utsugarnation under 1800-talet.
Konstaterandet att arbetskraften är en vara som dess ägare säljer till kapitalet för att existera, står sig alltjämt.
Däremot är det tveksamt, som Friedrich Engels påpekar i ett förord daterat till 1891, om Marx efter utgivandet av ”Kritiken av den politiska ekonomin” och framför allt ”Kapitalet” utan ändringar skulle ha godkänt hela texten i ”Lönearbete och Kapital”. Vissa satser och formuleringar måste nämligen 1891 och även i dag te sig mindre lyckade eller rent av felaktiga.
”Lönearbete och Kapital” bör därför, menade Engels uppfattas som ett ställningstagande av en författare, som ännu inte nått det andliga utvecklingsskede som följde med det forskningsarbete, vars slutpunkt för Marx egen del blev ”Kapitalet”, som betytt mer än något annat verk för avslöjandet av de motsättningar den kapitalistiska samhälls-och produktionsordningen vilar på.
För Arbetarrörelsens Minnesbibliotek Nils Erik Samuelsson
1949 bildades Byggnadsarbetareförbundet, som ett resultat av en längre tids försök från LO att genomföra sin industriplan, den så kallade industriförbundsprincipen. Man ville sammanföra alla yrkeskategorier inom byggsektorn i ett industriförbund. Byggnads blev inte så stort som planerat, eftersom flera förbund tvekade inför sammanslagningen. Svenska bleck- och plåtslagareförbundet, Svenska elektrikerförbundet, Svenska målareförbundet och Svenska murareförbundet kom därmed att kvarstå som självständiga organisationer. Vid starten 1949 hade Byggnads cirka 108 000 medlemmar. Cirka 42 500 byggnadsträarbetare kom från Svenska Byggnadsträarbetareförbundet, cirka 47 000 grovarbetare från Svenska Grov- och fabriksarbetareförbundet, cirka 13 000 rörarbetare från Svenska Metallindustriarbetareförbundet och cirka 5 500 anläggare och vattenbyggnadsarbetare från Svenska Vägarbetareförbundet. Byggnadsträarbetareförbundet, som hade sitt ursprung i det 1889 bildade Svenska träarbetareförbundet samt Väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet upphörde och uppgick helt i Byggnads.
1961 uppgick Svenska murareförbundet [1] (silver stämplad Y7 = 1925) i Byggnads.
1970 upphörde Svenska Stenindustriarbetareförbundet, då en mindre del (300) överfördes till Byggnads.
2000 uppgick Svenska Bleck- och plåtslagareförbundet [2] i Byggnads.
Källor:
Wikipedia, Byggnadsarbetareförbundet, Arbetarrörelsens Förstamajförenings samlarrapport 29, 198, 282 och 369.
Not 1 Svenska murareförbundet.
1890 bildades Skånes murareförbund.
1892 ändrades namnet till Svenska murareförbundet.
1950 hade förbundet 216 avdelningar med 14 103 medlemmar.
1961 uppgick förbundet i Svenska byggnadsarbetareförbundet.
Not 2 Efter 106 år och 5 månader upphörde Svenska bleck- och plåtslagareförbundet som egen organisation.
Märke 1 Byggnads (runda märke) utkom 2021.
Märke 3 (rad 2) Byggnads, utkom 1993.
Märke 4 Äldsta förbundsnålen, finns även som förtjänstmärke i 18 karat.
1908 bildades Svenska lantarbetareförbundet då de samlades till en kongress i Mjölby på initiativ av LO, representanter för Skånska lantarbetareförbundet, Mellersta Sveriges lantarbetareförbund, Norrlands skogs- och lantarbetareförbund samt ett antal socialdemokratiska partidistrikt.
1909 drabbades förbundet svårt av storstrejkens följder. Medlemsantalet sjönk och förbundet uteslöts ur LO 1911 p.g.a. bristande betalning av medlemsavgifter.
1912 var förbundet konkursmässigt, men styrelsen höll ändå verksamheten igång under första världskriget.
1917 tog LO initiativ till en reorganisation, och en kongress inkallades 1918. Till förtroendeman utsågs Albin Hansson [1].
1920 anslöt sig Smålands lantarbetareförbund och förbundet hade då 15 674 medlemmar.
1921 tillkom Sveriges skogs- och lantarbetareförbund och samma år bröt sig kommunisterna ur och bildade Sveriges skogs- och lantmannaförbund. Det upphörde emellertid efter några månader och medlemmarna återvände.
1923 hade förbundet 5 856 medlemmar. Fackliga strider och lönesänkningar hade lett till tillbakagången av medlemsantalet.
1924 anslöt sig medlemmarna i Svenska trädgårdsarbetareförbundet (märke 2).
1930 tillkom Upplands lantarbetareförbund som hade bildats 1918 och förbundet blev åter medlem i LO.
1934 startades en erkänd arbetslöshetskassa och förbundets medlemsantal hade nu stigit till 16 725.
1938-1944 var den tidigare ombudsmannen Gunnar Sträng [2]ordförande. Medlemsantalet hade 1938 stigit till 38 433 för att sedan stiga ytterligare, så att förbundet uppnådde sitt största medlemsantal 50 130 år 1945. Därefter minskade medlemsantalet år efter år p.g.a. jordbrukets tillbakagång och rationaliseringar.
1945 avskaffades statarsystemet och lantarbetarna fick kontant ersättning som andra arbetare.
1949 upphörde Ladugårdsmännens riksförbund och dess medlemmar tillfördes förbundet.
1950 hade förbundet 810 avdelningar med 44 962 medlemmar.
1971/72 hade förbundet 13 863 medlemmar och kollektivavtal som gällde hos 7 584 arbetsgivare.
1980 hade förbundet 11 126 medlemmar, varav 8 238 män och 2 888 kvinnor.
Att ta del av en folkrörelses minskade inflytande i samhället är inte någon trevlig läsupplevelse.
Att konsumentkooperationen haft en avgörande roll för arbetarklassens möjlighet att få en dräglig tillvaro i det klassamhälle som fanns i början av 1900-talet står utom allt tvivel.
Att konsumentkooperationen precis som de andra folkrörelser som växte fram vid industrikapitalismens genombrott, till skillnad mot samhällets odemokratiska politiska system, tillämpade den demokratiska principen om lika rösträtt för alla medlemmar gör dess samhällsförändrande kraft ännu större.
Sara Kristoffersson ger en gedigen beskrivning av det samhälle där konsumentkooperationen växte fram och förändrade arbetarklassens villkor, oftast i kamp mot privata kapitalintressen inom livsmedelsbranschen. Den bidrog till att erbjuda livsmedel genom de butiker som konsumentföreningarna runt om i landet startade.
Från början var det baslivsmedel såsom margarin men kom senare att även omfatta livsmedelskontroll och utbildning i hushållsekonomi.
Konsumentkooperationen var även tidig med att rationalisera varudistributionen genom standardiserade förpackningar och snabbköpsbutiker.
I och med att kooperationen kom att ta fram husgeråd och inredningsprodukter tillkom butiksformerna Domus och OBS!
Konkurrenterna inom detaljhandeln är inte passiva utan där sker en strukturrationalisering och möter konsumentkooperationen med att bli lika duktiga på att tillhandahålla livsmedel till konkurrenskraftiga priser.
Till skillnad mot den privata handeln har konsumentkooperationen ett demokratiskt ägarinflytande. Detta låg till grund för den breda medlemssatsningen konsumentkongressen som mynnade ut i en konferens i september1971 under temat ”Kooperationens roll i framtidens samhälle”.
Som ett resultat av denna medlemssatsning tar kooperationen fram ”basgarderoben”, en kollektion dam -och herrkläder i tidlöst snitt och
en serie förpackningar utan onödigt emballage: ”Blåvitt”.
Ansvar för miljön genom en konsumtion som är miljömässigt hållbar lanseras i början av 1990-talet under begreppet ”Änglamark”.
Privathandeln, ledd av ICA, antar utmaningarna och tar upp kampen med kooperationen genom att presentera ”ICA Basic”.
Kooperationen lyckas inte få de privata handlarna att köpa in de kooperativa produkterna samtidigt som de kooperativa kunderna efterfrågade även privatproducerade produkter.
Kooperationen har en ideologi som bygger på politiska och sociala visioner om en rättvisa värld – manifesterad i engagemanget för ”Utan Gränser” – vilket saknades inom den privata detaljhandeln.
I den alltmer internationaliserade världen blev kooperationens särdrag otydlig och lönsamheten pressades av en tungrodd organisationsmodell. Det kom att bidra till att kravet på effektivitet och konkurrenskraft tvingade kooperationen till omstrukturering både inom tillverkning och detaljhandel. Industriföretag såldes ut och butiker lades ned samtidigt som fusioneringar av föreningar skedde för att öka lönsamheten.
Konsumentkooperationen tappade trots detta marknadsandelar till privathandeln och numera svarar man för ca 20 % av detaljhandelns försäljning.
Författaren drar paralleller mellan kooperationens utveckling och den förlorade hegemonin för arbetarrörelsen inom politiken. Om det är som ekonomhistorikern Jenny Andersson påstår en längtan efter en försvunnen tid som nu inte finns utan har ersatts av en osäker morgondag får väl framtiden utvisa.
Det ligger nog en hel del i den analys som den brittiske journalisten Andrew Brown som levde i Sverige under 20 år på 1970 – och 1980 talet beskriver i sin bok efter att ha återvänt efter 20 år. Det svenska samhället har förlorat sin särart och folkhemsutopin har förlorat sin motståndskraft mot den globala verkligheten.
För Arbetarrörelsens minnesbibliotek: Nils Erik Samuelsson
Den första lokala gruppen grundades i Örebro redan 1924. Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund (SKSF) bildades 1929 med komminister Bertil Mogård som förbundsordförande, och organiserade socialdemokrater inom såväl svenska kyrkan som frikyrkor. Vid denna tid fanns spänningar mellan den sekulära arbetarrörelsen och kyrkorna, som ofta hade ledningar med konservativa värderingar. Kristna socialdemokrater ansågs vid denna tid vara för radikala i sina församlingar och för religiösa i sitt parti och socialdemokratin var därför från början kluven i sitt förhållande till Broderskapsrörelsen men den kom att få stöd av Per Albin Hansson.
År 1956 fick Broderskapsrörelsen en adjungerad representant i socialdemokratiska partistyrelsen och 1969 en representant i partistyrelsens verkställande utskott.
Redan 1999 hade organisationen ett samarbete med Sveriges muslimska råd med målet att öka antalet muslimer på valbar plats i partiet.
År 2011 bytte organisationen namn till Socialdemokrater för Tro och Solidaritet för att spegla att organisationen är en rörelse för socialdemokrater av olika religiös tro (se: Månadens märke nr 5, juli 2017).
Märke 1: Förbundsloggan.
Märke 2: SKSF, Broderskapskonferensen 1944.
Märke 3: Engelska Broderskapsrörelsen, märket användes av Svenska Broderskapsrörelsen.
Märke 4: Broderskapsrörelsen, märket utkom i början på 1990-talet.
Källa:
Arbetarrörelsen Första majföreningens samlarrapport 80, 313 och 782.
1967 introducerade KF en ny kooperativ symbol, oändlighetstecknet. Symbolen skulle användas i all konsumentkooperativ verksamhet och bli ett igenkänningstecken för kooperationen. Tidigare hade kooperationen uppträtt under en rad olika namn utan någon symbol som höll ihop. Den nya symbolen utarbetades av en expertgrupp inom KF. Oändlighetstecknet användes första gången som kooperativ symbol år 1957 på utställningen ”Utan gränser” på Mosebacke i Stockholm i anslutning till IKA:s kongress (Internationella kooperativa alliansen).
Märke 1 Märket utkom 1968.
Märke 3 Märket utkom 1962.
Märke 4 (rad 2) Kooperativa hedersnålen i silver, utdelades till förtroendevalda med flera.
Märke 5 KFs 18 karats guldnål, stämplad P9=1965, troligen är märket från KF:s lokala konsumförening i Östersund.
Märke 6 (rad 3) Konsumentföreningen Norrort som omfattar området norr om Stockholm, beslutade 2013 att uppgå i Konsumentföreningen Stockholm.
Märke 7 Insamlingsnålen Utan Gränser 1958.
Källa:
Kooperativ Information Kooperativ krönika 4/74.
Arbetarrörelsens Första majföreningens samlarrapporter 156, 229, 794 och 831. PLACERING I BIBLIOTEKET: KF-tavlan
Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg 