Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg

Det förlorade paradiset; Sara Kristoffersson

Att ta del av en folkrörelses minskade inflytande i samhället är inte någon trevlig läsupplevelse.

Att konsumentkooperationen haft en avgörande roll för arbetarklassens möjlighet att få en dräglig tillvaro i det klassamhälle som fanns i början av 1900-talet står utom allt tvivel.

Att konsumentkooperationen precis som de andra folkrörelser som växte fram vid industrikapitalismens genombrott, till skillnad mot samhällets odemokratiska politiska system, tillämpade den demokratiska principen om lika rösträtt för alla medlemmar gör dess samhällsförändrande kraft ännu större.

Sara Kristoffersson ger en gedigen beskrivning av det samhälle där konsumentkooperationen växte fram och förändrade arbetarklassens villkor, oftast i kamp mot privata kapitalintressen inom livsmedelsbranschen. Den bidrog till att erbjuda livsmedel genom de butiker som konsumentföreningarna runt om i landet startade.

Från början var det baslivsmedel såsom margarin men kom senare att även omfatta livsmedelskontroll och utbildning i hushållsekonomi.

Konsumentkooperationen var även tidig med att rationalisera varudistributionen genom standardiserade förpackningar och snabbköpsbutiker.

 I och med att kooperationen kom att ta fram husgeråd och inredningsprodukter tillkom butiksformerna Domus och OBS!

Konkurrenterna inom detaljhandeln är inte passiva utan där sker en strukturrationalisering och möter konsumentkooperationen med att bli lika duktiga på att tillhandahålla livsmedel till konkurrenskraftiga priser.

Till skillnad mot den privata handeln har konsumentkooperationen ett demokratiskt ägarinflytande. Detta låg till grund för den breda medlemssatsningen konsumentkongressen som mynnade ut i en konferens i september1971 under temat ”Kooperationens roll i framtidens samhälle”.

Som ett resultat av denna medlemssatsning tar kooperationen fram ”basgarderoben”, en kollektion dam -och herrkläder i tidlöst snitt och

 en serie förpackningar utan onödigt emballage: ”Blåvitt”.

 Ansvar för miljön genom en konsumtion som är miljömässigt hållbar lanseras i början av 1990-talet under begreppet ”Änglamark”.

Privathandeln, ledd av ICA, antar utmaningarna och tar upp kampen med kooperationen genom att presentera ”ICA Basic”.

Kooperationen lyckas inte få de privata handlarna att köpa in de kooperativa produkterna samtidigt som de kooperativa kunderna efterfrågade även privatproducerade produkter.

Kooperationen har en ideologi som bygger på politiska och sociala visioner om en rättvisa värld – manifesterad i engagemanget för ”Utan Gränser” – vilket saknades inom den privata detaljhandeln.

I den alltmer internationaliserade världen blev kooperationens särdrag otydlig och lönsamheten pressades av en tungrodd organisationsmodell. Det kom att bidra till att kravet på effektivitet och konkurrenskraft tvingade kooperationen till omstrukturering både inom tillverkning och detaljhandel. Industriföretag såldes ut och butiker lades ned samtidigt som fusioneringar av föreningar skedde för att öka lönsamheten.

Konsumentkooperationen tappade trots detta marknadsandelar till privathandeln och numera svarar man för ca 20 % av detaljhandelns försäljning.

Författaren drar paralleller mellan kooperationens utveckling och den förlorade hegemonin för arbetarrörelsen inom politiken. Om det är som ekonomhistorikern Jenny Andersson påstår en längtan efter en försvunnen tid som nu inte finns utan har ersatts av en osäker morgondag får väl framtiden utvisa.

Det ligger nog en hel del i den analys som den brittiske journalisten Andrew Brown som levde i Sverige under 20 år på 1970 – och 1980 talet beskriver i sin bok efter att ha återvänt efter 20 år. Det svenska samhället har förlorat sin särart och folkhemsutopin har förlorat sin motståndskraft mot den globala verkligheten.

För Arbetarrörelsens minnesbibliotek: Nils Erik Samuelsson

Varvsliv ; En  studiecirkel inom Götaverkens Verkstadsklubb

En presentation

Studiecirkeln bestod av 6 yrkesarbetare på Götaverken samt en etnolog från varvsmusei-projektet

Bokens inledning börjar med en beskrivning av den rådande ekonomiska teorin bakom samhällets inställning till arbetsmarknaden samt det nya synsätt som den socialdemokratiska valsegern 1932 innebar.

En stor arbetsplats som ett varv innebar många olika arbetsuppgifter för de anställda och den utbildning som fanns skedde ofta genom att man som nyanställd började som hjälpare till äldre och mer yrkeskunnig man.

Ett viktigt inslag i boken är alla foton från olika miljöer som beskriver de miljöer som en varvsarbetare utförde sitt yrkesarbete.

Ett avsnitt i boken handlar om verkstadsklubbens arbete med utgångspunkt från protokollsboken.  Från1930-talet protokollsreferat framgår att en sådan sak som vi idag anser vara en självklarhet var på den tiden föremål för styrelsens verksamhet. Det gällde förhandlingar om handskar och tumstockar.

Ett avsnitt skildrar de olika politiska motsättningar som inom verkstadsklubben mellan socialdemokrater och olika kommunistiska fraktioner: ”kilbommare” ,” sillénare” och ”strömmare”. Ett avsnitt i boken skildrar hur denna konflikt mellan de olika grupperna diskuterades på hösten inom den socialdemokratiska fackklubben inför de kommande valen.

I boken finns 3 stycken skildringar av ”Götaverkare”  2 metallare och en verkmästare.

 Elof som kom från en statarbakgrund västgötaslätten hade genom en äldre bror blivit tipsad om jobbet. Han hamnade i en konflikt mellan verkstadsklubben och Förbundet om hur man skulle ställa sig till att av 8 medlemmar avskedats på grund av trots mot ackordssättningen. Det blev en nyttig lärdom om hur fackligt arbete bör bedrivas    

Sven Olof Andersson/SOA kom från en familj i Lundby. Både hans far och var politiskt insatta och det bidrog till att han hade en positiv syn på det fackliga arbetet. Berättelsen om SOA ger oss även en inblick i det liv som arbetarklassens barn växte upp i  och formades av. som arbetare kom SOA att börja som nitvärmare men kom senare att arbeta med olika moment inom  fartygsproduktionen.   Genom berättelsen om SOA får vi även ta del av de historier som hans arbetskamrater är med om.

Wennerlund / ”Skräddarn” var en var en illa omtyckt men skicklig verkmästare som utövade sitt ledarskap genom auktoritär disciplin. Vid 2 tillfällen tog emellertid arbetarna igen sitt missnöje med ”skräddarn”. Dels när de stängde in honom på hans kontor med en ”glädjeflicka” och dels när de vägrade ställa upp som ”häck” när han skulle begravas.

Förutom de beskrivningar av de olika arbeten som ett stort varv består av finns i boken även det fackligt-sociala livet utanför varvsporten återgivet En viktig del av arbetarnas fritid upptogs av studier i ABFs regi. Dessa omfattade förutom föreningskunskap även sådant som kommunalkunskap ,även politisk teori ,kooperation och hälsolära.

Ett viktigt inslag i boken är de många fotona inifrån Götaverkens olika verkstäder och de olika som de anställda utför.

För Arbetarrörelsens Minnesbibliotek
Nils Erik Samuelsson

Ernst Wigforss- Har vi råd att arbeta

En presentation

Inför valrörelsen 1932 skrev den dåvarande socialdemokratiske riksdagspolitikern en politisk pamflett mot den rådande synen på arbetslösheten och den ekonomiska krisen bland den tidens rådande ekonomer.

Ernst skrev den som ett inlägg i inför valet 1932 och den gavs ut av SSU inför valet 1983 som ett inlägg i den då radande politiska striden om samhällets ansvar för sysselsättningen. Tyvärr har den lika hög aktualitet i dagens debatt om synen på statens roll när det gäller sysselsättning och ekonomisk utveckling.

Har vi råd att arbeta?

Arbetslösheten innebär lidande och försakelse för de arbetslösa och deras familjer. Hela samhället förlorar på att naturtillgångar ligga outnyttjade och att produktiva anläggningar inte tas i bruk

Kan någonting då vara rimligare än att söka utvägar för att skaffa arbete åt de arbetslösa. Sunda förnuftet synes säga nej och socialdemokraterna har yrkat på ökade anslag till allmänna arbeten.

Mot förslagen för att bereda de arbetslösa arbete ställer de borgerliga partierna sitt krav på sparsamhet av de offentliga utgifterna. Arbetslösheten innebär inte bara uppoffringar för de arbetslösa och deras familjer.  Hela samhällets förluster genom den ekonomiska krisen och man mäter kanske dessa förluster bäst genom att arbetslöshetens omfattning.

Kan någonting då vara rimligare än att söka utvägar för att arbete åt de arbetslösa? Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten.

De enskilda företagarna vill inskränka sin verksamhet och anse det inte lönande att anställa arbetskraft  i  samma utsträckning som förut?

Men det måste enligt borgerliguppfattning ske i mycket ringa omfattning, ty samhällets tillgångar äro begränsade.

Socialdemokraterna ha bekämpat dessa inskränkningar i samhällets verksamhet. Att spara har aldrig för tänkande människor varit detsamma som att undvika utgifter, att låta bli att använda sina inkomster.

Arbete åt de arbetslösa är ett krav i hela samhällets intresse. Det gäller närmast lönearbetarna,  men det är långt ifrån något ensidigt industriarbetarintresse. Så länge de offentliga arbetarna hålla sig inom de hittills vanliga områdena, skulle de omedelbart öka arbetstillfällena för arbetslösa utanför den egentliga industrin, inte minst på landsbygden. Men det betyder också ökad efterfrågan på jordbrukets produkter.

Mot alla mer eller mindre dunkla påståenden om brist på kapital hänvisa socialdemokraterna till det påtagliga faktum att fasta anläggningar finnas i överflöd, att råvarorna vänta på att bli tagna i bruk. Då man vill avvisa offentliga arbeten såsom icke lönande, räcker det inte med att hänvisa till att enskilda företagare föredrar att låta arbetskraften gå sysslolös. Men för ”samhället” är arbetarnas livsuppehälle en sådan fast kostnad som inte faller bort under arbetslösheten. Försåvitt nämligen vi hålla oss till så pass civiliserade samhällen, att den arbetslöse och hans familj inte lämnas att svälta ihjäl, då deras egna besparingar tagit slut.

Produktionen är till människornas skull. Produktionsverktygen är människornas verktyg att bygga den materiella grunden för sitt liv. Men i våra moderna samhällen möter vi bilden av en produktionsmekanism som behärskar människorna i stället för att behärskas av dem. Ingenting kastar ett mera skärande ljus över oförnuftet i denna ordning, än de svar, som de arbetslösa massorna få, då av produktionsmedlens ägare och kapitalets förvaltare begära arbete och bröd. Vi äro för fattiga för att hålla produktionen i gång, vi har råd att låta er arbeta. Den ekonomiska ordningen följer sina egna lagar, som vi inte våga rubba, och den tillåter inte alla människor att med arbetet försörja sig.

Den kontroll över det ekonomiska livet, som härför kräves, den makt över produktionsmedlen, över kapitalet och kapitalets förvaltning som är nödvändig för att låta människorna arbeta den blir det medborgarnas uppgift att lägga i samhällets händer

Arbetarrörelsens minnesbibliotek

Nils Erik Samuelsson

Chaufforernes Forbund i Danmark

Förbundet bildades 1909 utgav årsmärken, på

bilden 1923 – 1949. Många av märkena finns i

Arbetarrörelsens Minnesbiblioteks märkessamling.

Svenska översättningen av Bengt-Inge Bengtsson.

Emblemet ett hederstecken

Redan gamle Thorvald Petersen, vars insats på så många olika fronter får hans namn att dyka upp på så många ställen i denna festskrift. Han förstod att medlemmarna i chaufförernas fackliga sammanslutning varje år bör få ett nytt emblem. Därigenom får emblemet långt större betydelse än om man kunde bära samma emblem under året. Nu betyder det inte att den som bär emblemet en gång har haft ordning på sitt medlemskap, utan att han fortfarande är en god medlem, plikttrogen gentemot den organisation han tillhör. Han är ingen parasit, som njuter av alla de fördelar fackföreningen har skaffat hans yrke och hans kår, utan är fortfarande en levande och intresserad medlem, som idag har sin medlemsbok och sitt medlemskap i ordning.

Att våra medlemmar har den fulla förståelsen för att fackföreningens emblem är den goda arbetskamratens hederstecken, ser vi varje dag när vi möter de många medlemmarna, som bär den lilla symbolen på sina civila kläder. Emblemet är inte en sak, som man sätter på arbetskläderna eller sin uniform för att man är tvungen, utan ett hederstecken och ett samlingsmärke, som man är stolt över att visa, inte bara för sina kollegor, utan också sin umgängeskrets. Därmed blir det även en verkningsfull propaganda inte bara för just vår fackförening, utan för arbetarklassens fackliga organisationer i stort. Här står var och en mittemot arbetaren av den helt rätta sorten, som vet att han inte bara har rättigheter, utan också motsvarande plikter som en naturlig följd – en självklarhet – av sitt medlemskap.

Och en av de önskningar vi starkast hoppas på fyrtioårsdagen för starten av Fackföreningen, är därför också att våra medlemmar fortfarande vill bära emblemet med ära. Därigenom erkänner de fortfarande sin yrkeskår, sin fackförening, sin rätt och plikt som organiserade arbetare, som fortfarande är redo att bära sin del av de gemensamma bördorna och det solidariska ansvaret. Minns alltså för all framtid, emblemet är ett hederstecken. 

Dess heder är också din heder, kamrat!

PLACERING I BIBLIOTEKET: Danmarks-tavlan

Nordiska Demokratins Dag

Den Nordiska demokratins dag 25 augusti 1935 Malmö. (S.R.75)

Pohjoismainen Kansanvallan Päivä, Turussa 26.6 1938

Svenska: Nordiska Demokratins dag i Åbo 26.6 1938 (S.R.632)

Den Nordiska Demokratins Dag i Malmö 1935 arrangerades av de nordiska socialdemokratiska ungdomsföreningarna. 20 000 ungdomar samlades från alla nordiska länder. De nordiska socialdemokratiska ledarna ^[1] höll varma tal om den nordiska demokratins ståndaktighet gentemot de totalitära hoten, och betonade, liksom Ragnar Frisch, ^[2] dess långa historiska rötter som utgjorde den grund som socialdemokratin skulle bygga vidare på.

I Sverige kunde termen ”Nordisk demokrati” ibland användas som synonymt med ”Folkhemmet” och var alltså en del av Socialdemo­kraternas nationalistiska 1930-talsretorik. Genom att byta ut ”social” mot ”nordisk” fick den egna politiska ståndpunkten en kulturell och historisk förankring. De nordiska socialdemokraterna erövrade eller skapade en nordisk demokratisk tradition som de använde som ett fundament för sin egen politik. På många sätt visade detta sig vara en lyckad strategi. Socialdemokraterna nådde stora valframgångar och började så uppfattas som legitima representanter för nationen och dess kulturella arv. Samtidigt kunde man också kanske säga att den politiska demokratin blev en så central del av den nordiska och nationella identiteten att det var mycket svårt för en nazistisk eller totalitär politisk retorik att slå rot i Norden.

Det var inte enbart Socialdemokraterna som på detta sätt använde sig av den nordiska demokratins retorik. Framför allt i Finland kunde också konservativa betona att landet var en nordisk demokrati, och på så vis försöka stävja hotet från öst, samtidigt som man bad de skandinaviska länderna om stöd och sympati. Några år tidigare hade bilden av den fria nordiska bonden också använts som ett inrikespolitiskt argument mot den revolutionära vänstern i samband med inbördeskriget. ”Nordisk demokrati” var ett flexibelt begrepp som kunde fyllas med olika innehåll, men före andra världskriget handlade det oftast om att definiera och mobilisera en nordisk opposition mot de totalitära rörelserna i Europa, vare sig de var kommunistiska eller fascistiska.

Källa:

Arbetarrörelsens Förstamajförenings samlarrapport 75 och 632.

Johan Strang^[3] artikel i Nytid.fi 2011/12.

Not; 1

Talare var bl.a. Sveriges statsminister Per Albin Hansson, Norges statsminister Johan Nygaardsvold, Danmarks minister H.P. Hansen och Koos Vorrink, ordförande för Youth International från Nederländerna.

Not; 2

I förordet till boken Pest over Europa – Bolschevisme, Fascisme og Nazisme (1933) skrev den danska socialdemokraten Ragnar Frisch att det nu var dags att visa ”at der er Knogler og Marv i det nordiske Demokrati”. Enligt Frisch var det bönderna som hade infört parlamentarismen i Norden, men nu var det arbetarrörelsens uppgift att föra detta arbete vidare och skapa den sociala demokratin. Termen ”nordisk demokrati” fick snabbt en central plats i den socialdemokratiska vokabulären.

Not; 3

Johan Strangforskare vid Centrum för Norden-studier, Helsingfors universitet. Artikeln baserar sig på (framför allt inledningen till) boken Rhetorics of Nordic Democracy (Studia Fennica Historica 17, Helsingfors: Finska litteratursällskapet, 2010) som författaren redigerat tillsammans med Jussi Kurunmäki. PLACERING I BIBLIOTEKET: SSU-tavlan