Månadens historielektion augusti 2018

Historielektion om V och S kring partisplittringen 1917

Det finns många missuppfattningar om ursprunget till Vänsterpartiet. Ett exempel är när Jan Björklund i TV för ett tag sedan sa att partiet 1917 var kommunistiskt och motståndare till demokratin. En kanske något konspiratorisk förklaring till denna okunnighet är att socialdemokrater och kommunister haft intresse av att dölja den vänstersocialistiska tradition som utmanat båda rörelserna. Här kommer en liten historik över tillkomsten av Vänsterpartiet. Den bygger på min bok ”Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse” (andra omarbetade upplagan Korpens förlag 2016, i den finns också källanvisningar som jag utelämnat här).

1912 bildades den Socialdemokratiska Vänsterföreningen som en protest mot vad partiets mest vänstersinnade ansåg vara en högervridning hos partiledaren Hjalmar Branting och majoriteten i SAP:s partiledning. När första världskriget närmade sig eskalerade motsättningarna. I första hand handlade det om tre stridsfrågor: Synen på militarismen och det hotande kriget, synen på om partiet skulle eftersträva regeringsmakten samt frågan om den inre partidemokratin.

Partivänstern ansåg att partiet var skyldigt att följa den andra internationalens proklamationer om att arbetarklassen i olika länder skulle vägra gå i krig med varandra. Hellre borde arbetarrörelsen bli laglös än att ställa upp på sina nationers krigspolitik. När kriget bröt ut år 1914 delades socialdemokratin nästan överallt på denna fråga. I de krigförande länderna sprängdes partierna. I det neutrala Sverige var frågan inte lika dramatisk som i Tyskland och Ryssland. Men särskilt en av partivänstern mot partiledningens vilja i mars 1916 anordnad ”arbetarfredskongress”, med bland annat ryskt deltagande, skapade starka motsättningar.

Den andra stora interna stridsfrågan stod kring frågan om villkoren för att socialdemokrater kan sitta i en regering. År 1909 lyckades Zäta Höglund (uppvuxen i Göteborg för övrigt) ta över ordförandeklubban i ungdomsförbundet efter en uppslitande konkurrens med Per Albin Hansson. Höglund kunde stödja sig på den socialdemokratiska internationalens resolution om att regeringssamarbete med borgerliga partier enbart kunde accepteras som ”en exceptionell nödfallsåtgärd i ett tvångsläge”. Han och ungdomsförbundets majoritet gick också ett steg längre: socialdemokrater skulle över huvud taget inte sträva efter regeringsmakt så länge som kapitalismen och borgarklassen hade makten. Med andra ord var det revolutionen som gällde, inte det gradvisa maktövertagandet via staten och parlamentet. Mot Zäta och ungdomsförbundet stod partimajoriteten ledd av Branting. Även om Per Albin låg ganska lågt i den frågan lär han redan då han var ungdomarnas förbundsordförande ha anslutit sig till partiledningens åsikt.

Branting uttryckte den så här på partikongressen 1911:

Om vi ständigt skulle säga allt eller intet – vad skulle vi då som den svagare någonsin kunna vinna? Skulle massorna följa ett parti som bara gav dem ord, tal och protester, men icke mer bröd, lättade skatter och rösträtt?

Höglund drev ungdomsförbundets och Internationalens linje, men kongressen valde en kompromiss som Branting hade föreslagit: Om partistyrelsen och riksdagsgruppen efter ett val sa ja skulle partiet kunna sitta i en regering ihop med liberalerna. Eftersom Branting hade tydliga majoriteter i båda dessa partiorgan var detta ett svidande nederlag för Höglund och han röstades bort från partistyrelsen. Det hade uppstått en tydlig spricka mellan parti och ungdomsförbund.

Partivänsterns inställning uttrycktes väl av tidningsmannen Fabian Månsson i en polemik mot Branting, som vädjat om enighet i försvarsfrågan:

Så försumpat har aldrig vårt parti varit, att det varit enigt; riktig enighet finns bara på idiotanstalterna, på kyrkogårdarna, men en skenbar enighet har man ibland lyckats åstadkomma i tyranniskt styrda samhällen, där alla munnar täppts med smörja eller hot.

I april samma år startade vänstern en egen tidning Politiken med devisen ”Bröd, frihet, självansvar”. Begreppet självansvar antyder en syndikalistisk riktning och flera av partivänsterns anhängare lutade åt det håll som pekade fram mot striden på 1981 års SSU-kongress mellan självförvaltare och statssocialister. Den ledande självförvaltaren var Carl Lindhagen. Han hade tidigare varit medlem i Liberala samlingspartiet och gått över till Socialdemokraterna år 1909. Han hade som riksdagsman alltsedan år 1902 samlat namn på en motion om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Han mötte motstånd från både liberalernas ledande man Karl Staaff och Branting, som båda såg ett alltför tidigt krav på kvinnlig rösträtt som ett hinder för ett snabbt genomförande av allmän rösträtt för män.

Lindhagen var definitivt ingen marxist. Han ansåg att den materialistiska historieuppfattningen hade ”tvingat sig på socialismen”.

Partisprängningen år 1917

Den tionde socialdemokratiska partikongressen i februari 1917 ställde sig bakom munkorgsstadgan och krävde avbön av partivänster och ungdomsförbund. Därmed var partisprängningen ett faktum.

Den konstituerande kongressen för Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, SSV, avhölls i Stockholm i maj 1917. Partiprogrammets första paragraf krävde allmän och lika rösträtt för män och kvinnor från 21 år. Programmet krävde också ”principiell vägran av alla militäranslag” samt ”avskaffande av militärväsendet som institution.” Jorden och dess rikedomar skulle liksom andra ”väsentliga” produktionsmedel, bli ”hela det arbetande folkets egendom.” SSV förordade frihandel och att Sverige inte skulle vara anslutet till ”protektionistiska maktförbund”. Man pläderade också för ett ”världsspråk”!

Kongressen antog också ett av Carl Lindhagen författat särskilt ”partidemokratiskt manifest”, som inleddes så här:

 

  • 1. Hos partiets djupa leder, icke hos några överledare skall ledningen och avgörandet ligga. Partiets förtroendemän äro folkets jämlikar och tjänare, icke dess herrar.
  • 2. Yttrande-, tryck-, församlings-, förenings-, demonstrations- och valfrihet högsta lag inom partiet.
  • 3. En majoritet har följaktligen ingen rätt att påtvinga andra medlemmar sina meningar att hävdas såsom även de senares egna åsikter…

I det nya partiets ledning fanns renläriga marxister som Zäta Höglund, militanta ”befrielseteologer” som Kata Dalström, anarkister som Hinke Bergegren, antibyråkratiska populister som Fabian Månsson och vänsterliberala utopister som Carl Lindhagen. Där fanns också organiserade syndikalister trots att de i princip inte trodde på vare sig partier eller parlament.

I oktober 1917 fick Sverige för första gången socialdemokratiska ministrar då Branting och tre av hans partikamrater trädde in i en regering ledd av liberalen Nils Edén. Det nya vänsterpartiets företrädare riktade naturligt nog hård kritik mot att SAP gick in som minoritet i en regering ledd av en liberal. De angrep också Branting som knappast var särskilt lämplig som finansminister, känd som han var för att genom ett ganska vidlyftigt leverne slösa med den förmögenhet han ärvt. Redan i januari 1918 byttes han ut mot skomakaren Fredrik Vilhelm Thorsson, som hade rykte om sig att ha bättre ordning på pengarna.

I och med revolutionen i Ryssland ökade trycket för genomförande av en konstitutionell demokratisk reform i Sverige. Under hösten 1918, och särskilt genom det så kallade spartakistupproret i Tyskland, skärptes striden mellan de båda socialdemokratiska partierna i Sverige. I ett manifest från den 11 november krävde det Socialdemokratiska Vänsterpartiet inte bara socialistisk regering, republik och enkammarsystem, utan också militärövningarnas omedelbara inställande, bolagens och godsens expropriering samt bildandet av arbetare-, soldat-, och bonderåd över hela landet. Hotet från vänster och händelserna i Ryssland underlättade för koalitionsregeringen att genomdriva allmän och lika rösträtt för män. Först år 1921 kom rösträtten också för kvinnor.

Påverkade av trycket från de revolutionära händelserna i Europa och från det nya vänsterpartiet uppstod en debatt inom socialdemokratin kring hur socialismen skulle genomföras i Sverige. Partiets nya stjärna, målarmästarsonen och ortnamnsforskaren Ernst Wigforss, arbetade vid denna tid som lektor i modersmålet och tyska vid Göteborgs Högre Latinläroverk. Han var huvudförfattare till det så kallade Göteborgsprogram som publicerades i Ny Tid den 25 maj 1919 och som hade en tydlig inriktning mot det som då brukade kallas industriell demokrati eller ”gillesocialism”, den tidens motsvarighet till det som idag kallas företagsdemokrati eller ekonomisk demokrati.

Ett stycke i Göteborgsprogrammet löd så här:

Produktionen skall specialiseras och standardiseras för att man tillfullo skall kunna utnyttja alla tekniska möjligheter… hela denna organisationsfråga kräver också i allra högsta grad arbetarnas aktiva medverkan… arbetarråd från verkstaden och upp till industriförbunden beredas större insikt i och allt större inflytande över företagens tekniska och ekonomiska ledning.

Programmet kom aldrig att behandlas på allvar i partistyrelsen. I och med en ekonomisk kris och en socialdemokratisk regeringsbildning fick partiet mer kortsiktiga problem att tänka på.

SSV splittras. SKP bildas

I mars 1919 bildades i Moskva en kommunistisk international – Komintern. Där röstade den av en falang inom det Socialdemokratiska Vänsterpartiet i hemlighet ditsände representanten Otto Grimlund för ett omedelbart bildande av det nya världspartiet. I Ryssland pågick kriget mellan Röda Armén och invaderande vita arméer och deras inhemska allierade. Bolsjevikerna krävde att arbetarpartierna skulle ta klar ställning. Lenin och hans bolsjeviker sa ungefär som George W Bush efter attacken i New York den 11 september 2001: Antingen är ni med oss eller mot oss. Överallt minskade därmed utrymmet för en vänstersocialism mellan socialdemokrati och kommunism.

På Kominterns andra kongress år 1920 lades Lenins ryktbara 21 teser fram. Så här löd tes nummer tolv:

Den demokratiska centralisationens princip skall gälla. Under den nuvarande perioden av tillspetsat borgarkrig kommer det kommunistiska partiet endast att vara i stånd till att fylla sin plikt om det är organiserat på ett effektivt centralistiskt sätt, om en järnhård disciplin härskar och partiledningen, uppburen av partimedlemmarnas förtroende, utrustas med den mest vittgående makt, auktoritet och befogenhet.

Det var i grunden samma linje som Lenin hade drivit alltsedan det ryska partiet kluvits i bolsjeviker och mensjeviker år 1903. Rosa Luxemburg, polskfödd judinna och ledande ideolog i den tyska socialdemokratin, blev rasande och svarade:

Den disciplin som Lenin vill ha är inte bara inplanterat i proletariatet av fabriken, utan lika mycket av kasernerna, av den moderna byråkratin, av alla den centraliserade borgerliga statsapparatens mekanismer… Den ultracentralism han vill ha genomsyras i grunden av steril nattväktaranda…

Lenins partibygge var närmast motsatsen till de partidemokratiska principer Vänsterpartiet hade grundats på tre år tidigare. Den så kallade demokratiska centralismen var ju en hårdare variant av den munkorgsstadga inom Socialdemokraterna som bidragit till Vänsterpartiets bildande. Snart var spänningarna inom det nya partiet väl så stora som i socialdemokraterna före partisprängningen.

På 1921 års SSV-kongress röstade en majoritet för anslutning till Komintern. Därmed bytte SSV namn till Sveriges kommunistiska parti, SKP. Partiet hade blivit en sektion av Komintern. En nejröst innebar uteslutning. Lindhagen hade redan innan gått tillbaka till Socialdemokraterna. Andra i den uteslutna minoriteten beslöt att bilda ett nytt vänstersocialistiskt parti under det gamla partinamnet och med Ivar Vennerström som partiledare. Detta parti deltog i det kortlivade försöket att bilda ytterligare en international tillsammans med ett antal minoriteter från andra arbetarpartier som inte godkände vare sig den andra socialistiska eller den tredje kommunistiska Internationalen. Det återupprättade Socialdemokratiska Vänsterpartiet gjorde många hedervärda insatser, inte minst genom de sex ledamöter i riksdagens andra kammare som valdes hösten 1921. Men detta utopiskt frihetliga projekt var helt ur takt i en tid med växande nationalism, fascism och så småningom nazism. 1923 gick de kvarvarande vänstersocialisterna tillbaka till SAP. 1924 återvände också Zäta Höglund.

Johan Lönnroth

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens märke augusti 2018

Augusti

BK. Byggnadsarbetarkören var medlem i Svenska Arbetarsångarförbundet. Kören har medverkat vid Första majfirandet vid Norra Bantorget i Stockholm sedan starten 1954 och sjungit vid Byggettans årsmöten (numera Byggnads region Stockholm Gotland) sedan 1933.

Det berättas att Byggnadsarbetarkören sjöng vid invigningen av FN-skrapan i New York på 1970-talet. För att hedra arbetarna som byggt huset sägs det att man skickade ut en inbjudan till byggnadsarbetarkörer i hela världen – och att ”vår” kör var de enda som svarade. Så kom det sig att Byggnadsarbetarkören från Stockholm fick åka till New York med det hedersamma uppdraget att sjunga vid invigningen av FN-huset, texten är skriven av körens siste ordförande Lars Grönwall.

  • 1933 bildades Byggnadsarbetarkören under namnet Byggnadsträarbetarkören efter sammanslagning av Parkettläggarnas sångkör, Snickarkören och Timmermans-kören och gavs sedan namnet Byggnadsarbetarkören.
  • Stockholms kommunalarbetarsångkör, som grundades 1926, ändrade på 1990-talet sitt namn till Strömkarlarna och senare till Kommunalarbetarkören Strömkarlarna.
  • I början av 2000-talet övade och sjöng Byggnadsarbetarkören, Kommunal-arbetarkören, Strömkarlarna och Grafiska kören (som lär ha varit landets näst äldsta sångkör och bildades i mitten av 1800-talet) tillsammans och vid gemensamma framträdanden under namnet Stockholms Arbetar Manskör (Samkören). Vid en del framträdanden behöll körerna sina egna namn.
  • 2016 upphörde körerna p.g.a. för få medlemmar.

 PLACERING I BIBLIOTEKET: ABF tavlan.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens märke juli 2018

Med FNL för Vietnams Folk. De förenade FNL-grupperna (DFFG) var en riksorganisation som grundades 1967 för att bilda opinion för att USA skulle lämna Vietnam och för att stödja organisationen Front National de Liberation (FNL) i Sydvietnam. DFFG gav ut tidningen Vietnambulletinen och samlade in pengar till FNL. De var synnerligen aktiva med bössinsamlingar på gator och torg. När kriget utvidgades till att också omfatta Laos och Kambodja breddade DFFG sin plattform till att gälla hela Indokina.

Vietnamrörelsen startade i mångt och mycket när dåvarande medicinstuderande Sköld Peter Matthis den 14 juni 1965 greps på Hötorget i Stockholm där han stod med ett plakat med texten ”USA ut ur Vietnam”. Trots att han hade tillstånd för demonstrationen greps han och fälldes för störande av allmän ordning och våldsamt motstånd. Sköld Peter Matthis var under Vietnamrörelsetiden aktiv i Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML). KFML, senare SKP, var starkt inom ledarskapet i DFFG, även om DFFG samlade upp också mer allmänt vänstervågen bland ungdomen. 1975 intog FNL och Nordvietnamesiska styrkor Saigon och DFFG upplöstes ganska snart efter det.

PLACERING I BIBLIOTEKET: Vänstertavlan.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens historielektion juni 2018

Ett utdrag ur boken ”Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse” av Johan Lönnroth

Ernst Wigforss kallade sig gillesocialist, en ideologi som historikern Christer Lundh 2012 beskriver så här:

”Gillesocialismen gjorde anspråk på att vara en syntes mellan å ena sidan statssocialism och konsumentintresset och å andra sidan frihetlig socialism och producentintresset.”

I ett brev från november 1918 skrev Wigforss: ”Det finns en djup sanning i påståendet att verklig demokrati är omöjlig utan ekonomisk demokrati”.

I mars 1919 skulle det för första gången hållas kommunalval enligt den nya författningen med borttagen graderad rösträtt. Baserat på dem skulle sedan kommunalmännen välja den första kammaren. Wigforss ville gärna komma in i andra kammaren, men tills vidare fick han nöja sig med att bli kandidat till den första. Det kan inte ha varit alldeles lätt för en akademiker att vinna Göteborgs arbetarväljare för sin kandidatur. Att han kände av konkurrensen från det nya vänsterpartiet framgår också av vad han skrev i sina memoarer:

”Vänstern inom socialdemokratin hade blivit ett nytt parti, som gick in för att tävla med det gamla om arbetarväljarna. Om dess oklara revolutionsplaner skulle med framgång kunna mötas, behövde partiet enligt min mening ett handlingsprogram, som kunde sätta fantasi och känslor i rörelse, samtidigt som det höll sej till konkreta och för det nyktra förståndet gripbara mål.”

Wigforss uppfattades som stående till vänster i partiet. Han var den uppenbart mest lämpade att bli huvudförfattare till det så kallade Göteborgsprogram som Arbetarekommunens styrelse antog och som publicerades i Ny Tid den 25 maj 1919. I stora delar innehöll programmet de krav som partiet drivit länge: åtta timmars arbetsdag, minst 14 dagars betald semester, arbete åt alla, frihandel, ett välutbyggt socialförsäkringssystem, minst två rum och kök för en liten familj, starkt progressiv arvsskatt, stora naturrikedomar skall bli allas egendom, affärsbankerna bringas under statens kontroll. Men där fanns också formuleringar som pekade i gillesocialistisk riktning:

”Produktionen skall specialiseras och standardiseras för att man tillfullo skall kunna utnyttja alla tekniska möjligheter… hela denna organisationsfråga kräver också i allra högsta grad arbetarnas aktiva medverkan… arbetarråd från verkstaden och upp till industriförbunden beredas större insikt i och allt större inflytande över företagens tekniska och ekonomiska ledning.”

I slutet av maj skulle partistyrelsen sammanträda för att forma politiken efter författningsreformen. Som bidrag till den diskussionen insändes Göteborgsprogrammet. Men att döma av partistyrelsens protokoll spelade det praktiskt taget ingen roll under diskussionen, trots att Axel Dahlström var närvarande. Wigforss uttryckte sin besvikelse i ett brev till Undén i juli 1919: ”Många ledande socialdemokrater tror ej på socialismens ekonomiska möjligheter”.

Hur är det idag 99 år senare? Har socialdemokratin tappat tron på socialismen? Jag menar då inte den mer eller mindre avsomnade statssocialismen utan den ekonomiska demokratin – gillesocialismen.

Johan Lönnroth

Artikeln är ett utdrag från min bok: Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse  (Bokförlaget Korpen 2014)

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens märke juni 2018

  

SSKF. Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund bildades 1920.

SSKF:s uppgift är att på grundval av socialdemokratiska partiets program samla och organisera kvinnorna och är en av socialdemokraternas fem sidoorganisationer. 1930 var förbundsnålen avbildad i en annons i SSKF:s tidning Morgonbris. 2012 utkom en ny logga som pin från S-kvinnor.

PLACERING I BIBLIOTEKET: SAP tavlan.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens märke maj 2018

Varbergs Arbetarekommun 1903 – 2003. Julius Carlsson var ordförande i den kommitté som arrangerade sammankomsten att bilda Arbetarkommunen den 19 augusti 1903. 1903 var också det år då Julius hade varit strejkledare för de strejkande typograferna. Arbetarna förlorade strejken och hade ingen makt kvar när strejken var slut. Detta innebar att Julius inte fick tillbaka sitt arbete på tidningen Vestkusten. Kanske tänkte han på sin väg till sammanträdet att det inte är nog med fackliga organisationer utan det behövdes också samarbete med en politisk kraft för att förbättra de rådande förhållandena, organisationer som drar åt samma håll och hjälper arbetarklassen att nå ett bättre samhälle. Mötet beslöt att bilda Varbergs Arbetarekommun och till sin förste ordförande valde man Viktor Sandberg.

 

PLACERING I BIBLIOTEKET: SAP tavlan.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens historielektion april 2018

Polismästaren och socialismen

Anders Oscar Elliot var polismästare i Göteborg mellan år 1882–1902, dvs under samma tid som arbetarrörelsen växte fram i staden. Han var ingift i Göteborgssocieteten genom Hulda Ingeborg Hasselblad och var svåger till Viktor Rydberg. Han ogillade många av socialdemokratins föregångare i Göteborg men var samtidigt kommunalman och djupt engagerad i Göteborgs fattigvård. Genom att fruns kusin var gift med en känd socialdemokratisk företrädare i Tyskland, Georg von Vollmar, hamnade han inkognito på tyska SPD-möten som upplöstes av hans tyska poliskollegor.

A.O.Elliot kom från en judisk släkt med anor från Tyskland och läste högre juridiska studier i Uppsala. Efter arbete i bl.a. i Svea hovrätt flyttade han till Göteborg 1867 där han – trots sin ungdom- blev chef för den nyinrättade ”detektiva” avdelningen hos polisen. Göteborg hade då en folkmängd på 40 516 innevånare. Året efter införlivades Majorna och befolkningen ökade till drygt 50 000.

1930 skrev han en självbiografisk bok om sin tid som polismästare. Han var då 90 år gammal och boken ”Minnen från det gamla Göteborg” ger en relativt frispråkig bild av Göteborg såsom staden såg ut 60 år tidigare. Han hade under sina aktiva år inte gjort några minnesanteckningar utan litade helt på sitt minne vilket gör att biografin inte är särskilt säker som källa.  Det finns således flera historiska sakfel. Men den ger ändå en bild av bl.a. relationen mellan arbetarrörelsen och polisen under denna tid. 1931 avled Anders Oscar Elliot vid 91 års ålder.

De ordningsfrågor som dåtidens polis fick arbeta med vad enligt Elliot främst slagsmål, bråk och fylla. Ibland användes knivar och skjutvapen. Ungdomar knutna till olika stadsdelar och skolor drabbade regelbundet samman i stora skaror vilket innebar mycket arbete för polisen.

Det enda som bet på de oroselement som bodde utanför vallgraven, var enligt Elliot fysisk styrka. Till konstaplar rekryterades de ”starkaste och kraftigaste karlarna”- ofta från landsorten. Den nya tiden krävde att de kunde läsa och skriva. Tidigare hade detta inte varit något krav. Elliot ger en ganska mild bild av sin yrkesutövning men mot notoriska bråkmakare fanns enligt honom bara ett sätt att sätta sig i respekt  vilket var ”smörj” dvs poliserna gick hårt fram och klådde upp dem. Andra bråkmakare hjälptes genom att sättas på Amerikabåtarna med nödvändigt startkapital.

Redan då skyllde Elliot de oregerliga samhällsmedlemmarna i Masthugget och Majorna på föräldrarna då ”de var uppfostrade i fullaste frihet och skydde ingenting.” (Känns detta igen?)

När Elliot kom till Göteborg 1867 så var arbetarefrågan enligt honom en okänd sak. (Arbetarefrågan blev senare ett politiskt begrepp som handlade om arbetareklassens usla levnadsförhållanden i staden). Men i takt med inflyttning till staden och den ökade industrialiseringen blev frågan högaktuell.

Under 1880-talet växte främst fackföreningsrörelsen fram och det blev allt tätare mellan strejkerna i staden. Elliots taktik var att vara passiv och inte låta polisen blanda sig i dessa konflikter- så länge man höll sig inom lagens råmärken.

”Det måste erkännas, att så som det förr var ställt inom arbetarklassen kunde det icke i längden fortgå, och den stigande upplysningen gjorde en förändring nödvändig.” skrev han och säger i boken att om arbetsgivarna haft en annan inställning till sina arbetare hade utvecklingen varit lugnare.

Han lyssnade både på Hjalmar Branting och Fredrik Sterkys anförande i Göteborg och försökte göra det så obemärkt som möjligt. Branting talade mest som från en akademisk kateder, tyckte han medan Fredrik Sterky var en väldig folktalare.  Elliot frågade, enligt boken Sterky varför han använde så ovårdat språk trots att han var så bildad. ”Han ryckte på axlarna och svarade att han icke gjorde det gärna, men han var tvungen, då hans åhörare annars icke skulle förstå honom”

1886 åker polismästare Elliot i sällskap med bl.a. sin svåger Viktor Rydberg till Mainz för att hälsa på Georg von Vollmar och hans svenska fru. Elliot framhåller i boken att trots att han och Vollmar hade olika uppfattningar om saker och ting kom de väl överens. Han hade stor respekt för Vollmar som satt i den tyska riksdagen fram till 1918. Polismästaren och sällskapet hade lyckats ta in inkognito på ett hotell för att inte i onödan röja sin identitet.

När sällskapet senare strålade samman på en restaurang  visade Vollmar vid vilket bord de två tyska polisdetektiverna satt som följde honom vart han än gick. Polismästaren från Sverige var alltså under polisuppsikt vilken han tyckte var egendomligt.

På kvällen följde han av nyfikenhet med på ett icke tillåtet socialistmöte tillsammans med Vollmar då en större polisstyrka infann sig och upplöste mötet. ”Vollmar tog saken lugnt och upplyste mig att man var beredd på upplösningen och därför hade i beredskap en annan samlingslokal dit de nu begav sig.”

Viktor Rydberg tyckte dock inte om all uppmärksamhet de fått av den tyska polisen och när han märkte att han fortfarande skuggades av detektiver avbröt han sin resa i Tyskland och reste direkt hem till Sverige.

De socialdemokratiska pionjärerna i Göteborg CM Heurlin och Pehr Eriksson stod annars inte högt i kurs hos polismästaren och de två pionjärerna stod ju själva i ständig strid med varandra. Pehr Eriksson gjorde, enligt Elliot sig själv till martyr genom att publicera en artikel som han inte själv skrivit, i tidningen ”Folkets Röst”. Han blev härigenom fälld i ett tryckfrihetsmål för hädelse av riksdagen och dömd till ett års fängelse.

Det var också Elliot som skrev att skräddarmästare CM Heurlin hustru yttrade att han ej kunde sy i en knapp utan att få en galen idé.

Frågan är om detta verkligen sas av Heurlins hustru. Det är troligare att detta yttrande är polismästarens eget.

Pelle Berglund

Fakta:
Viktor Rydberg (1828-1895)

Viktor Rydberg var en viktig författare i slutet av 1800-talet. Han arbetade under många är som journalist på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHT). Han blev folkkär genom dikten ”Tomten” som fortfarande är den mest kända juldikten i Sverige. Många menar att dikten inte alls handlar om julen utan om filosofi och skildrar livets mål och mening.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar