Månadens bok december 2020

Röster om Sören Mannheimer

© 2020 Göteborgs Arbetareförening ochA-Script Förlag ISBN 978-91-87171-24-6

Guldgruva om en epok

[201210] Vad skulle Sören Mannheimer ha sagt, är min omedelbara tanke när jag just hör om de s-politiska planerna att låta Stora Teatern i Göteborg tas över av Stadsteatern. Drar genast parallell till vad jag samtidigt läser i en pinfärsk bok om den kulturradikale mångsysslande s-politikern och juristen Sören Mannheimer och det kapitel som redogör för hur han en gång satte p för planerna på att slå ihop Folkteatern med Stadsteatern.

Sören Mannheimer, advokaten som blev en hängiven socialdemokrat och folkbildningsivrare, under många år under 1970-80-talen Göteborgs ledande politiker, stundom kallad Göteborgs svar på Olof Palme, dog 2016. Nu har hans hustru Kerstin Mannheimer lyckats samla 30-talet röster för att spegla hans person och livsgärning i en bok. Resultatet har inte bara blivit, vad man kunnat vänta, en hyllningsbok utan också en bok som speglar en dynamisk period i Göteborgs historia med varvsdöden som den stora vattendelaren i en stad som på kort tid fick ställa om från industristad till utbildningsdito. Där sågs Sören Mannheimer som ett fynd för arbetarrörelsen, med sin juristutbildning och sina erfarenheter som advokat, därtill med en förmåga att se både längre och högre, som vissa uttrycker det, och med hemvist både i styrelserum, bland annat Volvos, och som facklig förhandlare, LO. Med politikerkollegan Leif Blomqvists ord var han ”en unik kombination av socialdemokratisk politiker och affärsjurist. Han såg ofta möjligheterna när andra såg problem”.

I de många berättelserna, de flesta föredömligt korta och välskrivna, några som valt att bli intervjuade, framträder allt från en älskad far, bror och vän till ideologen, partimedlemmen, kommunpolitikern, styrelsekollegan, problemlösaren, samordnaren, förhandlaren, kulturradikalen, ja röster från i stort sett alla roller som Sören Mannheimer uppburit under sitt 82-åriga liv. Men också om de uppdrag han tackat nej till och det gällde åtminstone tre erbjudanden om ministerposter i Olof Palmes regering, vilket framgår av korta minnesbilder av Kjell-Olof Feldt och Thage G Pettersson. Nej, Sören Mannheimer vägrade överge Göteborg, det står klart. Under många år var han ordförande i Folkteaterns styrelse och den som i samarbete med arkitekten Hasse Fridell moderniserade teatern till vad den är idag med bibehållen folklig förankring, något som skildras med humor och distans av skådespelaren Kim Lantz. Var det någon gång som jag stötte på Sören Mannheimer så var det när Folkteatern hade premiär. På senare år sågs han också i publiken på bio eller jazzkonserter i Ljungskile, där han också hade förankring. (Sagt i förbifarten, då det inte framkommer i boken.)

Kulturen är ju nu för all del inte bokens huvudämne, men Sören Mannheimers kulturella kompass noteras i många av berättelserna, som i diskussionerna kring nytt operahus, där han förordade behovet av förortsteatrar, samt när en arbetsgrupp bildades för att ro konstprojektet Röda Sten iland, och han engagerade sig i tanken att skapa en konsthall av det förfallna pannhuset väster om Klippan i stället för att riva och bygga kontor. Det är Per Hållén i Röda Stens styrelse som berättar om Sören Mannheimers betydelse för förverkligandet av det projektet.

Frågan är om det inte ligger nära till hands att undra om Sören Mannheimer var den siste politiker i Göteborg som uppträtt som genuin försvarare och utvecklare av den svenska folkbildningstraditionen.

Boken skildrar med andra ord en händelserik epok under senare delen av 1900-talet i Göteborgs såväl fackliga som industriella och kulturella historia, med stor spännvidd vad gäller minnesbilder och berättarförmåga. Allt med en oerhörd respekt, en beundran och uppskattning, som inte går att ta miste på.  I många avseenden är boken en guldgruva för den som vill påminnas om eller stifta bekantskap med en så avgörande epok i Göteborgs  historia.

Ett örnperspektiv på den perioden åläggs med särskild tyngd i en ”Efterskrift” av den tidigare LO-utredaren, författaren och hedersdoktorn Örjan Nyström, som med ”några breda penseldrag” beskriver Sören Mannheimers tid och hans vånda över att politiker inte alltid får tid att tänka och därför kanske inte, som Nyström metaforiskt beskriver det, är ”medvetna om att kulisserna är på väg att möbleras om för en annan pjäs än den de trott sig delta i”. Det blir ett avslut som manar till eftertanke inför den utveckling vi nu upplever och de motkrafter som kan krävas i ”en mediavärld full av lögner och vetenskapsförakt”.

  • Britt Nordberg

Källa: alba.nu  https://www.alba.nu/sidor/37251

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens märke december 2020

Brunnsviks Folkhögskola.

  • 1906 bildades Brunnsviks Folkhögskola, en av Sveriges äldsta folkhögskolor och historiskt förknippad med den svenska arbetarrörel­sen. Skolan har varit hem för många inom kultur och politik som Dan Andersson, Karl Östman, Birger Vikström, Arne Geijerfl.
  • 1912 bildades ABF på skolan efter initiativ från skolans lärare Rickard Sandler.
  • 1929 bildades en LO-skola på Brunnsvik, Sveriges första och möjligen världens äldsta.
  • 1931 Utges ett 25 års jubileumsmärke, Brunnsviks Folkhögskola 1906 – 1931
  • 1956 Utges ett 50 års jubileumsmärke, Brunnsviks Folkhögskola 1906 – 1956
  • 1995 upphörde LO-skolorna och de fackliga utbildningarna bedrivs i folkhög­skolans regi.
  • 2013 den 5 juni var den sista schemalagda skoldagen vid dessa anrika folkhögskole­lokaler i Brunnsvik, när skolan flyttade till Borlänge.
  • 2018 öppnar skolan återigen verksamhet och även Sveriges största folkhögskolebibliotek, bokstugan.

PLACERING I BIBLIOTEKET: ABF-tavlan.

Publicerat i Månadens märke | Lämna en kommentar

Månadens bok – november 2020

Länsberg

TITEL: Restaurant Intim

FÖRFATTARE: Olle Länsberg

UTGIVEN: 1954

Förlag: Folket i Bild (FiB)

PLACERING I BIBLIOTEKET: Skönlitteratur (Hc)

Den unge sjömannen Alf har mönstrat av och tittar avundsjukt på en vaktmästare som bugar sig för gästerna. Alf ser ett drömjobb framför sig. Rena vackra kläder istället för ett saltstänkt blåställ, en mysig restaurang istället för en rostig skorv. Snart söker han jobb på Restaurant Intim. Men för den som söker arbete är entréns svängdörrar låsta, och han måste leta sig fram till personalingången och passerar då ”en av de ruffigaste bakgårdar han någonsin sett”. En slaktad kalvkropp på en järnvåg, soptunnor, tomflaskor och en gårdskarl som krossar is. Alf kommer snart märka att jobbet visst inte var lika lätt och bekvämt som han trodde.
”På en kort stund blev allt ett kokande inferno. Han bar och sprang och sprang och bar, han kände svetten strömma över hela kroppen, han slet som en slav men ändå räckte han inte till överallt. Alla ropade på honom, alla behövde hjälp men han hade ju bara två händer.”

Restaurant Intim är Olle Länsbergs debutroman. Den kom ut 1945, när Länsberg bara vara 23 år gammal, och är baserad på hans erfarenheter som smörgåsnisse på den klassiska göteborgskrogen Lorensberg. Boken har kommit ut i åtskilliga upplagor och sålt i hundratusentals exemplar, och filmatiserades 1950.
Som smörgåsnisse dukar han fram och av, tömmer askfat och bär disk. Det är ett yrke som inte är lika vanligt idag. Nu för tiden blir man för det mesta servitör eller servitris direkt. Och där Restaurant Intim är en kokande smältdegel av människor ser dagens restauranger annorlunda ut: personal har ersatts med halvfabrikat, potatis kommer färdigskalad, ugnarna har en helt annan kapacitet. I många äldre kök behöver man verkligen inte trängas idag. Men annat är sig likt: stressen och hetsen, alkoholproblemen, den höga personalomsättningen och en arbetsstyrka som ofta är lite halvgalen.
”Visst var det besvärligt ibland, men trots skvaller och skäll fanns det en sammanhållning och hjälpsamhet som han inte känt någon annanstans. Och så var alla människor. Visst kunde de vara fula i munnen, och inte var det några söndagsskolbarn, men det var heller ingen som gjorde sej bättre än han var. Man fick vara sej själv, toleransen var stor.”
Och även om det är Alf vi får följa mest är det något av en kollektivroman där Länsberg leder oss mellan olika karaktärer och yrkesgrupper. Det är den alkoholiserade hovmästaren, den unga kallskänkan, den homosexuelle servitören och den vrålande köksmästaren. Något av stereotyper inom branschen men Länsberg gjuter liv i dem med sin kärleksfulla penna. Karaktärerna och branschbeskrivningen är bokens styrka. Själva berättelsen ligger inte i fokus, det liknar snarare en novellsamling där allt utspelar sig på samma plats och med samma karaktärer.

Olle Länsberg är i det närmaste bortglömd idag, men för att vara en första bok av en ung författare är Restaurant Intim en imponerande arbetsplatsroman som är väl värd att plocka upp.

Henrik Johansson, tidigare publicerat i Facebookgruppen Arbetarlitteratur.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens märke november 2020

SSEF Svenska Sjömans- och Eldareförbundet, första märket silver stämplad G7 = 1909.

1900 bildades Sjömans- och eldareförbundet med anslutning till Transportarbetareförbundet. Organisationsarbetet gick knaggligt och förbundet nästan utraderades efter storstrejken  Transportarbetareförbundet drabbades utomordentligt hårt av strejkens efterverkningar och hade inte kraft att ägna sig åt sjöfolket.

PLACERING I BIBLIOTEKET: Handels-tavlan.

Publicerat i Månadens märke | Lämna en kommentar

Månadens bok – oktober 2020

Nackspärrarnas rike

TITEL: Nackspärrarnas rike – en tidsresa och scener från Psykiatriska kliniken
FÖRFATTARE: Roland Janson
UTGIVEN: 2010
TRYCKERI: Lindelöws bokförlag, Göteborg
PLACERING I BIBLIOTEKET: Hylla 1

Först av allt – titeln är satt av Roland därför att han, som han själv formulerar det, under en stor del av sitt liv enbart tittade uppåt ovan molnen där en inbillad parnass haft sin fiktiva adress.

Boken är gedigen Göteborgiana – såväl arbetarnas liv som teaterlivet i Göteborg är mycket intressant att läsa. Fram till Roland var 35 fanns det inget i hans liv som pekade på att han skulle spela teater eller skriva dramatik. Just hans liv före 35 kan så här i efterhand konstateras ha varit en stor tillgång både för honom själv som skådespelare och manusförfattare samt för hela Sveriges kulturliv. Finns det någon motsvarande av motsvarande kaliber till Roland Janson bland dagens generation av skådespelare och dramatiker – är det ens möjligt att det kommer att komma fram någon av hans like? Roland hade ingen teaterutbildning, han hade bara varit på teatern några gånger innan han blev skådespelare. Han var alkoholiserad, sliten till sitt yttre och tandgarnityret var det illa ställt med.

Berättelsen om livet före skådespelarkarriären är givetvis mycket läsvärd och det som jag vill fokusera på i min recension av boken. Han kom från Redbergslid, fadern kommunist, i alla fall till slutet av 1960-talet, medan modern var lutheran och socialdemokrat. Föräldrarna inpräntade arbetsmoral i Roland. Hur tungt det än var på morgonen skulle man gå till jobbet. Politisk klassmedvetenhet och arbetsmoral – det var nog en ganska vanlig kombination i många arbetarhem vid denna tid.

Han arbetade under livet före teatern som vaktmästare på ett ungkarlshotell, var rockslusk på krogen ibland, var vicevärd och var på SKF i elva år. På SKF fanns det ett bokombud för Folket i Bild och Tidens förlag. Det fanns säkert arbetare som struntade i bokläsande även vid denna tid före gigantutbudet av TV-sändningar dygnet runt, Internetsurfande och Netflix. Men hos Roland fanns givetvis potentialen för bokläsande och argumenten från bokombudet om Roland ville vara ”pompom” i huvudet eller inte tog givetvis skruv på honom, men det gjorde det nog inte hos alla.

Vanliga arbetare på yttersta vänsterkanten fanns, men frågan är om inte akademikerungdomen dominerade 68-vågen. Roland gick i Vietnamdemonstrationer i skjorta och slips enligt den gamla traditionen att en arbetarkille klädde upp sig för högtid. Det var inte en känd tradition bland alla inom yttersta vänstern och Roland såg skum ut enligt några.

Som många göteborgsgrabbar spelade Roland fotboll och på slutet av den karriären var det fotboll med politisk knorr. Han var medlem i KPML(r) till 34 års ålder. De startade ett fotbollslag 1972 – Proletärens FF. Roland blev tränare och förutom oklanderligt uppträdande på planen gällde träningsfilosofin: ”Orka, orka, orka”. Precis det som är A och O för ett idrottslag. Var man väl tränade kunde man i slutet av säsongen slå de flesta lag. Det gav två raka seriesegrar.

Men så kom den stora vändningen i Rolands liv. Roland arbetade i bussgarage med att städa och tanka bussar. Lasse Strömstedt hade muckat från kåken och var från 1971 bland annat författare. 1976 skulle han göra en TV-film ”Det löser sig” – en av de bästa svenska produktioner jag har sett. Lasse såg Roland som lagledare på en fotbollsmatch. Han hade en roll kvar att besätta i filmen – en råsälle till rollfigur. Tidigare fängelsekunder Lasse träffat klarade inte kameran. Men Lasse bedömde att Roland skulle klara rollen. Roland själv beskriver sig som ett ”apfejs” och att han såg ut som en kåkfarare även om han inte hade varit det. Roland klarade rollen elegant och visste hur man röjde ett TV-rum när så krävdes. Sedan blev det en ny film 1978 med ”Lyftet”. Under denna tid arbetade Roland på bussgaraget och fick ta tjänstledigt för inspelningarna.

Sedan kom del två i den personliga vändningen – Lennart Hjulström på Folkteatern i Göteborg värvade Roland. Det måste sägas att det var en oerhört stor historisk – och vågad – kulturgärning. Vågad även för Roland, som sade upp sig från det trygga jobbet på bussgaraget för en personlig satsning han inte hade en aning om var den skulle ta vägen.

Många kommer nog ihåg Roland som argsint direktör i Sällskapsresan, bilhandlare i Profitörerna, polisman i en Hasseldeckare, skum affärsman i Hem till byn – lite typiska roller för honom. Men starkast är hans roller i socialrealistiska skildringar. En TV-pjäs som fastnat i mitt minne anknyter till Rolands gamla jobb i bussgaraget. Han och Sten Ljunggren har de enda två rollerna. Roland spelar en arbetare som arbetat som övervakare och blivit bränd av alla svikna löften – men övervakarens viktiga roll att försöka ta hand om de arbetargrabbar som har hamnat snett är tydlig i dramat.

Det är i oktober 2020 ett år sedan Roland Janson gick bort. Det är viktigt att kommande generationer läser hans självbiografi – må de vara göteborgare, skådespelare, vänsterfolk eller vem som helst. Boken är också ett politiskt manifest med råd till vänstern. Roland gick med i Gamlestadens S-förening i Göteborg ungefär samtidigt som han blev skådespelare. Om han verkligen skulle passa in bland dagens socialdemokrater i den nya yrkespolitikergenerationen undrar jag. I boken är han mycket vänstersinnad. Men var och en får bedöma hans politiska åsikter och vad dagens politiskt aktiva kan lära sig av den när de läser boken.

Jan Å Johansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Månadens märke oktober 2020

”Sagostunden” En Socialdemokratisk ungdomsrörelse grundad 1903 av Karl Gustav Ossiannilsson. I dåtidens samhälle existerade inte fritidsgårdar och liknande för barn och ungdomar; det enda som erbjöds var söndagsskolor, som drevs av kyrkan och till dessa ville den socialistiska arbetarklassen ogärna skicka sina barn. Sagostunderna blev ett alternativ som på kort tid blev mycket populära och samlade barn i hundratal och allt eftersom man fick fram ledare så växte rörelsen. Tidigt väcktes tanken på en barnkoloniverksamhet och för att skaffa pengar, arrangerade man Barnens Dag, första gången 1913. 1944 sammanslogs Sagostunderna med Unga Örnar som hade startat 1930. I Malmö fortsatte särskilda Sagostundsavdelningar till en bit in på 1950-talet (1952 fanns 4 000 medlemmar). I boken ”Första Maj 1890–1990” av Sven Bodin och Carl-Adam Nycop kan man på sidan 62 se en bild på Sagostundsbarnen i Första Majtåget 1915. Detta märke användes bl.a. av Limhamns Sagostunden.

PLACERING I BIBLIOTEKET: SSU-tavlan.

Publicerat i Månadens märke | Lämna en kommentar

Månadens märke september 2020

HP 1962, Helgeandspojkarna bildades 1962 av en grupp socialdemokratiska riksdagsmän. Gruppens uppgift var att stärka motionen och förebygga begynnande ”kalaskulor”. Gruppen träffades varje onsdagsmorgon för lite gymnastik under ledning av Knutte Hallberg på Folksam. Vid föreningens 20-års jubileum 1982 utkom detta märke.

PLACERING I BIBLIOTEKET: SAP-tavlan.

Publicerat i Månadens märke | Lämna en kommentar

Månadens märke augusti 2020

Eskilstunamärket!

Internationalen Frihet Jämlikhet Broderskap, S.G. Fahlström gravör, Eskilstuna. Socialdemokraternas allra första partimärke, det så kallade ”Eskilstuna-märket”. I en annons i tidningen Fram 1908 nr 8 står att läsa följande text: (S.R.17 och S.R.165)

Ett emblem för Socialdemokrater, har graverats av vår partivän S.G. Fahlström i Eskilstuna. Det är en sköld å vilken överst står ”Internationalen” och där under devisen ”Frihet, Jämlikhet, Broderskap”. Den kan lämpligen bäras antingen på rockuppslaget, i kravatten eller urkedjan. Priset är blott 50 öre; om minst 10 stycken rekvireras erhålles 20 % i rabatt. Rekvisitionerna ställas till gravören S.G. Fahlström Eskilstuna. Med detta emblems tillkomst ha vi fått det av många så åtrådda igen känningstecken partivänner emellan. Härmed är också en fråga, som varit föremål för ivrigt motionerande till förbunds- och partikongresser, löst på ett synnerligen tillfredsställande sätt.

Det allra första partimärkets utgivande förefaller utgivet på eget initiativ av partivännen och gravören S.G Fahlström i Eskilstuna. Detta skedde uppenbarligen på hans eget initiativ och utan att han veterligen skulle haft något egentligt uppdrag av de ansvariga partiinstanserna. På märket står inte partinamnet Socialdemokraterna och märket såldes av upphovsmannen Fahlström själv. Impulsen till det Socialdemokratiska ”partiemblemet” kan förmodas ha kommit från en motion som ställdes av Karlskoga arbetarekommun på SAP:s partikongress våren 1908. I denna föreslogs att kongressen skulle fatta beslut om ibruktagande av ett märke (emblem) som partimedlemmarna skulle kunna bära på rockslaget, kravatten eller urkedjan. Partistyrelsen hade då satt sig på tvären med motiveringen att det torde vara högst tvivelaktigt, att bärande av ett partimedlemsmärke skall kunna vara agitatoriskt.

Partistyrelsen föreslog därför att motionen inte skulle föranleda någon åtgärd och fick partikongressen med sig. Några uppgifter om vilken inställning SAP:s partikongress intog till Fahlströms socialdemokratiska ”partimärke” föreligger inte. Inget tyder dock på att hans initiativ skulle ha mottagits såsom oönskat. Även om partiledningen inte hade någon andel i partimärkets tillkomst så motarbetade den veterligen inte heller lanseringen av märket. Inte heller har några närmare uppgifter om hur utbrett och långvarigt bruket av detta emblem blev kunnat påträffas. Troligen har detta partimärke aldrig fått någon större vare sig politisk eller emblematisk betydelse.

Källor:

  • Arbetarrörelsens Förstamajföreningens samlarrapporter nr 17 och 165.
  • Skriften: Partisymboler som politisk kommunikation. Politiska symboler och partemblem i Norden av Lars Westerlund

Källorna finns på Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg.

PLACERING I BIBLIOTEKET: SAP-tavlan.

Publicerat i Månadens märke | Lämna en kommentar

Månadens märke juli 2020

Metall avd 102 1902-2002 (texten står på baksidan av märket) Avdelning 102 i Lindesberg firade 100 år och gav ut dessa två märken som kallas för Bergsmansmärket. Silvermärkets upplaga var 102 stycken och det förgyllda silvermärket finns endast i 12 exemplar.

Symbolerna på märket betyder.

  • Ring = Guld.
  • Ring med kors = Silver.
  • Ring med pil = Järn.
  • Facklan = Tjärbloss vid gruvdrift och symbol för upplysning och bildning.
  • Släggan = Symbol för arbete och mannakraft.

PLACERING I BIBLIOTEKET: IF Metall tavlan.

Publicerat i Månadens märke | Lämna en kommentar

Månadens bok juni 2020

TITEL: En bok om Ny Tid

FÖRFATTARE: Kuno Beckholmen, Malte Larsson och Clarence Johansson

UTGIVEN: 1998

TRYCKERI: Göteborgs arbetarekommun

PLACERING I BIBLIOTEKET: Göteborgshyllan

Är man intresserad av massmedier av idag är denna bok oerhört intressant att läsa. Det är oerhört intressant att jämföra nutiden med hur massmediearbetet tedde sig från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet i Göteborg. Otroligt många nya tankar om läget idag med medieplattformar, politisk journalistik med mera dyker upp när man läser denna bok. Inte minst kan man lära sig en del av historien. När Ny Tid startades var målsättningen att övertyga läsarna om en politisk åskådning, att göra affärer och tjäna pengar kom i andra hand.

Varför det blivit som det blivit är också intressant att fundera över. Boken är författarens skildring av vad som hände är nog ganska objektiv, men som alltid är det utifrån en människas utgångpunkt, andra som var med kanske inte skulle ha hållit med. Dåligt ledarskap från vissa chefsbefattningar under vissa tider kan ha påverkat katastrofen – Ny Tids nedläggning 1963. Eller var loppet kört ändå? I Norge överlevde A-pressen och heter numera Amedia, den näst största mediekoncernen i landet. I Sverige gick A-pressen i konkurs 1992. Vad blev ödena så olika?

Flera olika delar av Göteborgs historia skildras också i boken. Intressant att notera att det en gång i tiden fanns spårvagnar som körde gods. Boken berättar också historien om arbetarrörelsens liv på Järntorget och även en del historia om Haga kommer med på ett hörn. Även storpolitiska händelser kommer in någon gång. Hösten 1916 fick tidningens huvudredaktör A.C. Lindblad avgå som huvudredaktör då han var tyskvän under första världskriget. Han hade en gång i tiden varit gesäll i Tyskland och fått där fått sin socialistiska fostran. Idag kan man fråga sig vilken imperialism – tysk, fransk eller engelsk som var sämst i detta krig. Men då låg sympatierna i svensk arbetarrörelse mest åt det engelska hållet.

Tuff ekonomisk start

Ny Tid startade i mars 1892 och dess förste redaktör var Fredrik Sterky, senare LO:s förste ordförande 1898. Sterky kom från överklassen och han satsade själv pengar i tidningen när kassan blev tom då och då under tidningsverksamhetens gång. På olika sätt under tidningens första tid togs lån från partiledningen i Stockholm, men även från privata bryggerier. Det var i början, före storstrejken 1909, som det krävdes offervilja att hålla igång tidningen. Sedan kom några goda årtionden och därefter var det LO centralt som täckte förlusterna. När LO inte ville betala längre var loppet kört.

Det finns också historier om praktiska problem, 1904 köpte man en ny tidningspress. Till en början var det inga allvarligare inkörningsproblem. Men efter hand blev trycket sämre och sämre. Det tog tid att förstå vad problemet var – pressen stod helt enkelt och frös. Inte undra på det då den stod i ett ouppvärmt torftigt brädskjul på Folkets Hus gård. Skjulet var dessutom nedgrävt i kall lera. Inte undra på att pressen fungerade dåligt. Nåväl, problemet kunde lösas med inköp av fotogenkaminer och även en kokskamin fick man starta att elda extra klockan två på nätterna.

GP – en tuff konkurrent

Tidningsutgivningen i Göteborg under 1900-talet är ett intressant ämne som denna bok ger mycket att fundera kring. I början av 1900-talet fanns det två morgontidningar, varav Göteborgs-Posten (GP) var en, och fem aftontidningar (kvällstidningar), bland annat Ny Tid, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) och Göteborgs-Tidningen (GT). Fram till 1930-talet dominerade GHT i Göteborg, sedan tog GP över. Ny Tid distanserades givetvis också. 1930 hade GP 31000 i upplaga och Ny Tid 16000. I slutet av decenniet, 1939, hade GP 123000 i upplaga och Ny Tid 23000.

Harry Hjörne insåg när han blev chef för GP 1926 att distributionen var en nyckelfråga. Samtidigt började Sveriges bussnät att byggas ut under 1930-talet. Före det kunde en tidning bara komma som längst österut till Herrljunga på en dag.

Var man morgontidning som GP, nådde man med de bättre allmänna kommunikationerna under dagens lopp ut över västra Sverige med tidningen. Ny Tid undersökte möjligheterna men tvekade att gå över till att bli morgontidning. GP drev ner prenumerantpriserna under 1940-talet och gjorde det omöjligt för de andra Göteborgstidningarna att ta ut priser på samma nivå som tidningarna tog ut i andra städer. GP kopplade helt enkelt ett grepp om marknaden och hade en billigare distribution per exemplar. Då kunde de pressa de andra ekonomiskt.

GHT klarade sig länge som andratidning, men drabbades av den så kallade upplagespiralen. Tidningen fick på grund av en mindre upplaga inte in lika många annonser som GP och som konsekvens fick GHT färre prenumeranter då läsarna ville läsa en mer innehållsrik tidning.

Tidningen gick i konkurs i september 1973 och lades ned som dagstidning. Den levde sedan kvar som veckotidning med ny ägare och ett kortvarigt återupplivningsförsök gjordes 1984-1985. Men ekonomiskt var det kört att tränga sig in på Göteborgsmarknaden. Ny Tid hade som alla andra socialdemokratiska tidningar än svårare att få in annonser, men vissa lyckosamma satsningar tycks ändå ha gjort.

Ny Tid hamnar i skuggan

Ny Tid startade som nämnts ovan i mars 1892. Men utgivningstakten ändrades några gånger genom åren. I oktober 1899 startades sexdagarsutgivning måndag till och med lördag. Söndagsnummer gavs under perioder på 1920-, 1930- och 1950-talen. Under ungefär tjugo år fram till mitten av 1930-talet var Ny Tid ekonomiskt lönsam. I slutet av 1920-talet var tidningen den mest lönsamma bland landets samtliga socialdemokratiska tidningar. Men tio år senare var det tvärtom. Sedan fortsatte underskotten i driften bara att öka fram till nedläggningen 1963.

Den stora frågan under mellankrigstiden var om Ny Tid skulle gå över till att bli morgontidning från att vara eftermiddagstidning. Då skulle tidningen bättre kunna konkurrera i landsorten genom att den nådde ut samma dag i ett större geografiskt område.

Steget att börja med morgonutgivning togs den 1 mars 1936, men det ledde till att kostnaderna steg rejält samtidigt som intäkterna inte ökade. Man tog detta steg för sent, konkurrensen på morgontidningsmarknaden i Göteborg hade förändrats – GP:s försprång var då alltför stort för att det skulle kunna bli en tävling på någorlunda lika villkor. GP:s stora upplageökning hade börjat och de hade redan erövrat en stor del av den prenumerantreserv bland arbetarhushållen som Ny Tid hoppats på att fånga in.

De mycket stora belopp, som främst centrala men även lokala arbetarrörelseorganisationer i slutet av 1930-talet placerade i Ny Tid, kunde inte användas för att gå på offensiven. De medlen blev istället nödvändiga för att tidningen över huvud taget skulle kunna fortsätta med utgivningen.

I backspegeln kan konstateras att när Ny Tid gick med vinst på 1920-talet skulle man ha prioriterat annorlunda – och satsat på att bli morgontidning mycket tidigare än man gjorde. Tidningen blev nog en fet katt som köpte en ny tidningspress, betalade av så man blev skuldfria samt till och med gav organisationerna utdelning på deras aktier. Det sistnämnda skulle man ha låtit bli för att trygga tidningen överlevnad till allas gagn. Att göra förändringar när det gick bra kändes inte motiverat. GHT missade också morgontidningsmarknaden, så Ny Tid var inte ensamma om att vara sena.

Tidningen innehåll och de lokala partistriderna

Harry Hjörne tog över GP som huvudredaktör och förändrade tidningen drastiskt. Han såg till att satsningar gjordes på sport och familjenyheter samt kriminalreportage och olyckor.

Samtidigt i Ny Tid var sporten inte lika välkommen bland alla ägarorganisationer. De politiskt och fackligt aktiva stämmoombuden ville ha just mera fackligt och politiskt material på bekostnad av till exempel idrottens utrymme. Frågan är dock hur representativa stämmoombuden var för arbetarna i allmänhet angående nyhetsämnen? Det fanns stort intresse för fotbollsnyheter. Många hängde utanför Ny Tids redaktion under mellankrigstiden för att höra fotbollsresultaten vid bortamatcher. Hade Ny Tid satsat på en sportbilaga tidigt hade man kanske kunnat bli ledande tidning i Göteborg?

För att kunna fortsätta med politisk fostran långsiktigt hade det varit klokt att satsa på ”folkliga” ämnen – då hade man kunnat nå ut med det politiska budskapet under så många fler årtionden framåt.

Striderna i Göteborgs arbetarrörelse runt Albin Ström under slutet av 1920-talet och 1930-talet beskrivs också i boken – med sympati för Ströms motståndare. Ny Tids verksamhet hämmades av den lokala partistriden som pågick fram till 1934. Tidningen stod på Ströms motståndares sida medan GP inte var engagerad i dessa strider. Det gjorde att Ströms anhängare säkerligen bojkottade Ny Tid och läste GP istället. Arbetarrörelsen stod alltså inte enig bakom Ny Tid. Om inte denna strid hade varit – hade då Ny tid kunnat etablera sig i en starkare position på tidningsmarknaden före det att GP fick en dominerande position?

Från 1946 till 1950 ökade Ny Tids upplaga från 25 000 exemplar till 42 000 och hushållstäckningen i Göteborg gick upp några procent till 16 %. Genom att Göteborgs stad växte rekordartat kunde även Ny Tid expandera. Men driftunderskotten ökade. Den viktigaste anledningen till det var att göteborgstidningarnas priser på annonser och prenumerationer var förhållandevis låga mot tidningarna i övriga landet. Det berodde på den prispolitik som GP drev. GP:s ställning blev under 1940-talet så stark att det tidningsföretaget i praktiken kunde bestämma den lokala prisnivån.

Annonserna gick successivt till den stora tidningen och GP blev en alltmer annonsfinansierad tidning. Den var faktiskt känd i regionen för att ha väldigt mycket annonser i förhållande till exempelvis DN och SvD.

Relationerna i A-pressen

Ny Tid skulle inte konkurrera med A-presstidningarna Skaraborgaren och Västgöta-Demokraten. I just Skaraborgs län fanns det vid denna tid enbart tidningar som kom ut två-tre gånger i veckan. GP satsade hårt där. Men Ny Tid skulle inte gå in på Skaraborgarens område. Denna tidning lade dock ned 1960. Men då var det i princip för sent för Ny Tid. Den 25 mars 1963 tog Ny Tid över den socialdemokratiska tidningen Kuriren i Uddevalla för att försöka bättra på ekonomin.

Det är lätt att vara efterklok – men kunde man inte från Ny Tids sida ha gjort speciella editioner för Halland, Bohuslän, Södra Älvsborg, Norra Älvsborg och Skaraborg? Lite krångligt kanske vid denna tid, inte minst distributionsmässigt, men då hade man nog kunnat bevara en västsvensk A-presstidning in i våra dagar.

Ny Tid blev beroende av LO:s ekonomiska stöd från 1937 och framåt. Sedan blev LO:s ekonomiska engagemang i A-presstidningarna allt viktigare och viktigare – hösten 1959 var samtliga fyra A-presstidningar i Västsverige beroende av LO:s pengar för fortsatt utgivning.

Situationen för Ny Tid hade ytterligare försämrats till följd av de tilltagande ekonomiska bekymren efter det att LO 1956 köpte Aftonbladet och Stockholms-Tidningen (ST). Den sistnämnda tidningen vållade SAP och LO stora problem.

Den akuta orsaken till Ny Tids nedläggning vid årsskiftet 1963-1964 var helt enkelt att LO:s tidningsfond inte räckte till att subventionera både ST och Ny Tid. ST prioriterades då – i dagens perspektiv helt vansinnigt – ST lades ändå ned 1966. Ny Tids förluster var avsevärt mindre, om än stora i förhållande till de övriga socialdemokratiska landsortstidningarna.

Men den mer långsiktiga anledningen till Ny Tids nedläggning kan trots allt härledas tillbaka till 1920-talet. Tidningen var konkursfärdig redan i slutet av 1930-talet och hade sannolikt försvunnit från marknaden (eller tingats att radikalt ändra sina utgivningsförhållanden) tidigare om inte upplageutvecklingen i slutet av 1940-talet plötsligt tagit fart. Denna upplageökning tände ett hopp. Men när den positiva upplageutvecklingen bröts, när GP hade ett sådant grepp om tidningsmarknaden lokalt och när ST började kräva allt större subventioner av LO – då ansåg man att det inte längre fanns några utsikter för Ny Tid att bryta den negativa ekonomiska utvecklingen. LO såg till att man slog vantarna i bordet.

Den 31 december 1963 upphörde den dagliga utgivningen av Ny Tid, och detta datum anses allmänt vara slutet för tidningen även om namnet sedan har levt vidare i olika tidningsformer. Men genom att Ny Tid försvann blev Göteborgs tidningsvärld så mycket fattigare på innehåll.

Ny Tids hus vid Järntorget finns kvar som ett minne av tidningen. Man flyttade in där Valborgsmässoafton 1959. Huset tog tre år att bygga och planeringen av det sträckte sig än längre tillbaka i tiden. Tack vare det nya huset levde kanske tidningen några år på övertid. LO i Stockholm ville nog inte lägga ned en tidning som precis flyttat in i ett nytt tidningshus.

”GP-filtret” som till slut också gick på pumpen

Men så kommer den stora funderingen utifrån boken – med Ny Tid och GHT borta tog ”GP-filtret” över media i Göteborg under den tid papperstidningarna dominerade lokala nyheter i Sveriges land. Det kan till exempel ha spelat roll när de borgerliga bildade Samling 66, ivrigt påhejade av GP, och vann kommunalvalet 1966. Göteborg var sedan borgerligt styrt fram till 1976 och återigen 1979-1982. Inför valet 1998 skrev GP mycket om Eva Flyborg (FP) och mycket riktigt blev hon personinkryssad (den första i Sverige) i valet 1998.

När man har facit är det intressant att i boken om Ny Tid läsa om GP:s konkurrenspolitik på 1940-talet och framåt i relation till vad som blev resultatet 2016. Moderbolaget Stampen, som GP tillhörde, ansökte om företagsrekonstruktion i tingsrätten 23 maj 2016. Bakgrunden till den kollapsade ekonomin var satsningen i början av 2000-talet när Stampenkoncernen köpte upp mängder av tidningar, och även andra företag, med lånade pengar. Bland annat kunde Centerpartiet år 2005 skratta gott på vägen till banken när de sålde Centertidningar för 1,8 miljarder kronor till Stampen, Mittmedia samt tidningarna NLT och VLT. Papperstidningen var redan vid denna tid prognosticerad som gårdagens bransch. Troligen betalade Stampen med kompanjoner minst 600-800 miljoner kronor för mycket. Men Centerpartiet gjorde en god affär och är idag Sveriges, och säkert ett av världens, rikaste parti. För Stampen blev affären startskottet för deras problem. 2006 köpte Stampen VLT, alltså tidningen i Västmanland och 2008 köpte de Mitt i-koncernen med 31 gratistidningar i Stockholm. Därtill köptes en mängd internetbaserade medier. Det var onödigt dyra och riskfyllda köp och för det tog stora lån. Finanskrisen 2008 med minskade annonsintäkter som följd och digitaliseringens konsekvenser slog hårt mot många mediehus. Men Stampen stod sämst till ekonomiskt. Sedan kom tryckerimomsdomen några år senare. Efter en dom i Högsta Domstolen blev tryckerier, bland annat Stampen, skyldiga att återbetala moms till sina kunder. Tryckerierna hade i flera år tagit ut för mycket moms av sina kunder. Stampen hade dock redan spenderat en stor del av dessa momspengar – nästan en halv miljard kronor.

Tingsrätten godkände i slutet av augusti 2016 en ackordsuppgörelse som innebar att Stampen bara behövde betala 25 procent av sina skulder. Det innebar bland annat att Stampen bara behövde betala 25 procent av sin skuld på cirka 500 miljoner kronor till Skatteverket. Totalt hade Stampen skulder på långt över en miljard till olika fordringsägare, förutom Skatteverket ett antal banker (Handelsbanken, SEB, Nordea), men också andra mediebolag. Skattebetalarnas fick till slut betala 728 miljoner kronor, fördelat på 581 miljoner i efterskänkt moms och 147 miljoner i statlig lönegaranti, det sistnämnda en utgift som Stampen inte behövde betala tillbaka till skattebetalarna. Med detta spenderande kunde Stampen återstarta – och bedriva borgerlig debatt.

Skattebetalare och bankkunder fick alltså ta smällen av Stampens dåliga affärer. Familjen Hjörne klarar sig dock alltid – 2016 hade Peter Hjörne en inkomst på 10,5 miljoner kronor. Vad gäller GP:s ledarsidas politiska utveckling så gick man 2015 högerut från en socialliberal till en liberalkonservativ politisk linje.

Framtiden i förhållande till det som var

Att papperstidningarna har haft sina bästa dagar är alla överens om – idag är de istället medieplattformar med en hemsida med bland annat kortfilmer med aktuella nyheter. Men annons- och reklamintäkter finns det inte samma utrymme för som i en tjock papperstidning.

Under Ny Tids utgivningstid fanns det en offervilja bland rörelsens organisationer och medlemmar att betala för att kunna ge ut en tidning som språkrör för de politiska idéerna. Den offervilligheten finns nog inte alls idag någonstans i de politiska partierna, utom i en del politiska sekter på ytterkanterna.

Som sagt: Denna bok ger perspektiv på mediefrågor och man får mycket att fundera på.

Jan Å Johansson

Publicerat i Månadens bok | Lämna en kommentar