Socialdemokrater dömda för majestätsbrott under 1880-1910-talen
Carl T. Ek
Majestätsförbrytelse var fram tills år 1962 ett särskilt brott enligt den svenska lagstiftning som innebar “förgripelse i ord eller gärning mot kungens eller regentens person”.
I 1962: års brottsbalk 18:e kapitlet finner man att majestätsförbrytelse i stället kom att kallas högmålsbrott. I brottsrubriceringen inräknas även hot mot statens fortbestånd i allmänhet, och är fortfarande gällande. I historisk tid avsåg man med högmålsbrott tidelag och ”förgöring medelst trolldom”.
Under tiden 1880–1910-talen dömdes i Sverige cirka 50 personer för majestätsförbrytelser. Enligt lagar som kom att kallats ”klasslagar”. Medparten av dessa var aktiva socialister (socialdemokrater, kommunister och anarkister), och ett mindre antal radikala vänsterliberaler. Särskilt fem kända dömda socialdemokrater bör nämnas:
Per Eriksson, redaktör, ordförande för Göteborgs arbetarekommun
Brott: Majestätsförbrytelse (1908).
Straff: Fängelse 9 månader.
A. H. Janhekt, skräddare, agitator
Brott: Majestätsförbrytelse (1888).
Straff: Fängelse 7 månader.
Carl Lindhagen, borgmästare, riksdagsman
Brott: Att under arbetartåget 1914 ha utbringat ett leve för republiken, brottsrubricerat som “synnerlig förargelse”
Straff: Böter 100 kronor (beloppet insamlat i ettöringar av sympatisörer).
Einar ”Texas” Ljungberg, socialistisk agitator
Brott: Majestätsförbrytelse (uttalande om kungen under storstrejken 1909).
Straff: Straffarbete 9 månader.
Carl Åström, redaktör
Brott: Majestätsförbrytelse, innebärande påstående att Gustaf V under storstrejken skulle ha stått på arbetsgivarnas sida (1909).
Sveriges Hotell- och Restaurang-Personals Förbund (SHRPF)
1918, i slutet på mars, bildades Sveriges hotell- och restaurangpersonals förbund i Göteborg. Initiativet togs av Göteborgs Hotell-och Restaurangpersonals Förening, Hälsingborgsföreningen, Svenska Servitörförbundet och Stockholms-föreningen Kamratklubben Servitörerna. Svenska Servitörföreningen i Malmö anslöt sig till förbundet den 1 juli 1918. Förbundet hade 413 medlemmar vid starten 1918 och ett år senare hade medlemsantalet stigit till 2 238 personer fördelat på 26 avdelningar; av dessa var 1 020 kvinnor. 2020 är det ca 29 000 medlemmar i förbundet.
Förbundsmärket: Förbundsstyrelsen lät utarbeta tre förslag till förbundsmärke; de var alla blå med vita bokstäver. Genom omröstning ute bland avdelningarna och medlemmarna valdes med stor övervikt det tredje förslaget, en vit krans omgivande organisationens initialer och stiftelseår. Märket tillverkades som nål, brosch och knapp i silver med blå emalj och kostade 3 kr 50 öre.
1961 namnändrades förbundet till Hotell och Restauranganställdas förbund. Märket finns även i stämplat silver och som halssmycke, eftersom kvinnliga medlemmar ville bära märket även på arbetstid för att man inte fick bära sitt förbundsmärke på kläderna och det var även svårt att fästa nålmärke på tunna blusar.
HRF 75 ÅR 1993, Hotell- och restauranganställdas förbund 75 år 1993.
1996 namnändrades förbundet till Hotell och Restaurang Facket.
2011 namnändrades förbundet till Hotell- och restaurangfacket.
Sveriges Allmänna Kypareförening
Före förbundets bildades fanns det på 1800-talet yrkesföreningar. De första yrkesföreningarna var huvudsakligen sällskapsföreningar. Sveriges Allmänna Kypareförening som bildades 1894 gav ut ett märke.
Kypareföreningen i Stockholm är den första kända föreningen som hade som mål, enligt stadgarna från 1869: ”att bereda tillfälle för medlemmar att på ett angenämt sätt tillbringa sin disponibla tid, för att därigenom inom kåren bilda enighet och sammanhållning. Andra föreningar är Stockholms Nya Kypareförening bildades 1881 som bl.a. verkade för upprättandet av sjuk- och begravningskassor.
1884 bildades Uppsala Kypareförening som var den enda av yrkesföreningarna som överlevde de första åren. Verksamheten övergick så sent som 1966 till ändamålet att ”under kamratliga former vårda yrkets äldre traditioner”.
Källa:
Serverat! Hotell- och Restauranganställdas förbund 75 år, en Jubileumsutställning 1993
Arbetarrörelsens Första majförenings samlarrapporter
Kampen bakom svängdörrarna av Lennart Jarnhammar
Wikipedia: Hotell- och restaurangfacket PLACERING I BIBLIOTEKET: HRF-tavlan
Lokpersonalens Yrkesorganisationräknar sina anor från Sveriges
Lokomotivmannaförbund som bildades 1908. När förbundet 1940 uppgick i Svenska Järnvägsmannaförbundet, organiserades lokpersonalen i lokmannadistrikt och sedermera i Yrkesorganisationer. Vid bildandet av Statsanställdas förbund 1970 behölls lokpersonalens yrkesorganisation inom sektion 1 av förbundet. Till Yrkesorganisationen var all lokpersonal ansluten.
1896 grundades Folkets Park i Ystad i Surbrunnsparken och redan då fanns det på området en ”surbrunn”, en vattenkälla med en brunn.
Surbrunnskväll var ett arrangemang vars idé man lånat från ”Karusellen”, ett radioprogram med Lennart Hyland som programvärd. I Ystad innehöll dessa kvällar familjelekar av skilda slag, uppträdande av mer eller mindre kända och okända artister med sång och musik mm. Surbrunnskvällarna blev mycket populära, det var inte ovanligt med upp till 5 000 besökare per kväll. Arrangemanget fortlevde en bit in på 1960-talet. Nålmärket delades ut till de gäster som deltog i Surbrunnskvällen, liknade upplägg hade de i ”Karusellen” där idén med ett nålmärke hämtades ifrån. (S.R.576)
Den tidiga fackföreningsrörelsen var inte enhetligt socialistisk. Det liberala inslaget var markant, och inom många unga fackföreningar var maktkampen mellan liberaler och socialister tydligt. Palm beklagar att Stockholms Fackliga Centralkommitté dominerades helt under åren kring 1880 av liberaler, vilka han menade var allt för ”försiktiga”. Situationen var lika även i Göteborg.
Vid den första Skandinaviska arbetarkongressen, vilken avhölls i Göteborg 27–29 aug. 1886, efter att Stockholms Fackliga Centralkommitté misslyckats med att klara att organisera en, var striden mellan liberaler och socialister tydlig. Tvistefrågan var huruvida den fackliga kampen skulle vara fristående från den partipolitiska eller inte.
Socialisterna gick segrande ut striden. ”Den politiska och fackliga arbetarrörelsen skulle gå hand i hand” som man formulerade sig vid kongressen, och därmed gick socialisterna segrande ur striden och den nu så väletablerade symbiosen mellan LO och SAP var inledd.
Som kuriosa kan nämnas av under kongressens sista dag så for delegaterna med båt till Nya Älvsborgs fästning för en lite festligare sammankomst, där man enligt media dagen efter gjorde slut på all tillgänglig pilsner.
Metalls förbundsemblem, från järnmärke till spånmärke
SMF 1888–1938, Svenska Metallindustriarbetareförbundet 50år.
Metall, järnmärket utkom 1939, året efter jubileums-märket SMF 1888–1938.
M Metall, märket M-spånan utkom 1971.
Metalls medlemmar hade framfört önskemål om ett fackförbundsmärke, ett berättigat krav och en god idé ansåg förbundet. Till förbundets 50-årsjubileum 1938 togs det fram ett jubileumsmärke som såldes i 115 000 exemplar. Märket blev en succé och prydde många metallares rockslag och bärarna kunde visa att de tillhörde Sveriges största industriarbetare-förbund.
1939 hade förbundsstyrelsen beslutat erbjuda medlemmarna ett ordinarie medlemsmärke för att tillgodose medlemmarna önskan att bära ett förbundsmärke för att visa att man tillhörde sin organisation. Järnmärket är komponerat av den från Metall-arbetarens spalter kände konstnären Curt Blixt och har samma yttre form som jubileumsmärket och med det gemensamma tecknet Metall. Efterfrågan på märket var mycket stor och fabrikationen av märket hann inte ske i samma takt som beställningarna. Varje avdelning organiserade försäljningen till medlemmarna. Märket kunde köpas för 40 öre.
1965 fick Roland Erixson uppdraget att göra dekoren till Metalls kongress; det var då Roland Erixson fick idén med metallspånet. Om man klipper en spåna på rätt ställe blir det ett M. Hans Drake gjorde en illustration utifrån idén som sedan blev bakgrunden till podiet på Metalls kongress 1965.
Då var järnmärket Metalls symbol och det var flera som använde järnmärket som symbol. Flera järnbruk hade exempelvis märket i sin företagssymbol. Vägen från kongressdekor till officiell symbol för Metall var inte helt rak. Efter kongressen började spånan användas på en del Metallmaterial. Symbolen spred sig mer och mer. I februari 1971 hade det gått så långt att Gösta Fagerholm, informationsombudsman, gjorde en skrivelse till förbundsstyrelsen och undrade hur Metall skulle ha det: fortsätta att använda järnmärket eller byta till spånan som förbundets symbol. Förbundsstyrelsen beslutade att byta till spånan.
Svenska metallindustriarbetareförbundet
· 1888 bildades Svenska jern- och metallarbetareförbundet.
· 1893 bröt sig gjutarna ut ur förbundet och bildade Svenska gjutareförbundet.
· 1914 ändrades namnet till Svenska metallindustriarbetareförbundet.
· 1964 återvände Svenska gjutareförbundet till Metall.
· 1994 gick Svenska gruvindustriarbetareförbundet och Metall samman. · 2006 upphörde förbundet, då man tillsammans med Industrifacket bildade Industrifacket Metall (IF Metall).
Recension av en bok och beskrivning av ett levnadsöde
Carl Natanael Carlesson – i sin bekantskapskrets ofta kallad ”Carle” – tillhör den tidiga arbetarrörelsens pionjärer som med journalistyrket som sitt främsta vapen engagerade sig i kampen för ett rättvisare Sverige.
Kaj Björks levnadsteckning av Carle ger en uttömmande skildring av de olika strategiska och taktiska ställningstagande som de ledande inom socialdemokratin tvingades fatta samt de motsättningar som fanns mellan de olika företrädarna när det gällde ledarskap och journalistik.
Carle var född 1865, samma år som den gamla ståndsriksdagen kom att ersättas ett parlament grundat på inkomst och förmögenhet.
Björks bok ger en god beskrivning av den tid som Carle och andra socialdemokratiska opinionsbildare, den tidens influensers med partipressen som socialt medium, verkade under i slutet av 1800-talet.
I boken finns skildringar av de svenska företrädarnas påverkan av de tyska socialdemokraternas debatt – det gällde både om synen på vägval för arbetarklassen och den strid om religionens roll inom arbetarrörelsen som fanns bland de tongivande företrädarna
Bland de ledande socialdemokratiska journalisterna fördes en debatt om hur tidningsutgivningen skulle användas i kampen för samhällsomvandlingen, men ofta mynnade den ut i rena personmotsättningar mellan de inblandade.
Under synonymen ”Spartacus” kom Carle att ingå i den grupp som startade tidningen ”Karbasen”. Den var tänkt att vara en skämttidning med politisk udd mot partiledningens kritiker inom rörelsen, såsom Hinke Berggren men blev ingen framgång utan istället ett dyrbart ”privat skällorgan” för redaktionen.
Vid partisprängningen i februari 1917, där främst ungdomsförbundet utesluts ur partiet, tillhörde Carle de som betonade ungdomsförbundets insatser för partiets genombrott i valet 1911. Tillsammans med C Lindhagen och andra skrev Carle det partiprogram som kom att antas i maj 1917 av det nybildade socialdemokratiska vänsterpartiet och kom att låta sig väljas sig in i det nya partiets ledning.
Bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland var en politisk vändpunkt enligt Björk där Branting gjorde rätt bedömning av den revolutionära regimens karaktär medan Carle alldeles definitivt hamnade fel.
Carle kom att betrakta ”Proletariatets diktatur” som ett nödvändigt temporärt disciplinsystem som skulle avlösas av målet – den sanna demokratin.
Inom ledningen för partiet ledde meningsskiljaktigeter om synen på ut vecklingen i Ryssland till att Carle kom att bli partisekreterare, som en kompromiss mellan C Lindhagen och Z Höglund.
Carle var, enligt samstämmiga uppgifter som Björk återger, både argsint, tankspridd, slarvig och oberäknelig – mindre lämpliga egenskaper hos en partisekreterare i en turbulent period
I juni 1919 samlades partiet till kongress. Utvecklingen i Ryssland under bolsjevikerna bidrog till en stark splittring på kongressen där Carle enligt Björk försvarade bolsjevikernas politik ”med större elegans än vad de själva förmådde”.
Kongressen beslöt med överväldigande majoritet att ansluta partiet till den nya kommunistiska internationalen – Komintern Vid dess andra kongress 1921 i Moskva antogs de beryktade 21 teserna som villkor för medlemskap i Komintern.
Detta ledde till motsättningar inom det svenska partiet och en grupp med bland annat Fabian Månsson bildade ett nytt vänstersocialistiskt parti utan anknytning till Moskva. De som stod kvar i partiet antog beteckningen Sveriges kommunistiska parti.
Carle ådrog sig dock missnöje från Moskva för sin orevolutionära hållning men stannade kvar. Det som kom att avgöra Carles fortsatta medlemskap i SKP var en polemik inom partiet om synen på alkohol samt förbudsfrågan.
Ett framträdande för 400 förbudsmotståndare kom att bli avgörande för hans fortsatta medlemskap i SKP.
Efter utträdet eller uteslutningen – vilket det råder olika uppfattningar om – kom Carle att engagera sig i Clarté som han redan var väl bekant med som en idealistisk socialist-kommunistisk rörelse
Till skillnad från andra av de avhoppade socialdemokraterna, såsom Z Höglund och F Ström, återvände aldrig Carle till moderpartiet men han kom i slutet på 1920-talet att arbeta som fri skribent med inriktning på arbetarrörelsens tidiga skeden.
Han avled i oktober 1929. Vid jordfästningen höll Arthur Engberg tal och kostnaderna delades mellan Socialdemokraten och Partiet.
Kooperativa Kvinnogillesförbundets Brunnsviks stipendier, Fond för upplysning. På baksidan av pappersmärkets klisterlapp står det att pappersmärket är tryckt av Wilhelmssons Boktr. AB Riddaregatan 17 Stockholm (1910–1911).
Den kooperativa kvinnogillesrörelsen startade 1907 och var bland de första att systematiskt organisera kvinnor i Sverige. De egna ledens kvinnor behövdes i kampen för kooperationens överlevnad. Kvinnorna styrde hushållens inköp och bestämde var de gjorde inköpen.
Tanken med kvinnogillena var att de skulle fungera som skolor för husmödrar, där de fick lära sig idén med kooperation, ekonomi, föreningsarbete m.m. Men samtidigt behövdes kvinnornas expertis för att utveckla affär och propaganda. Men gillenas viktigaste uppgift var att bygga en bro mellan hemmen och den kooperativa handeln; kvinnornas köpkraft behövdes för att klara konkurrensen med privata köpmän. Nyckeln till köptrohet gick bokstavligen genom hjärtat och den osvikliga tron på den kooperativa affären, något som inte kunde uppnås utan utbildning och informationsspridning. Därför bedrev det kooperativa kvinnogillesförbundet en intensiv propagandaverksamhet som gynnade KF och den kooperativa rörelsen. Medlemmarna behövde inte bara varor utan även kunskaper. KF samarbetade med Brunnsviks folkhögskola och ABF. (S.R.138)
Källa KF:s Fackbibliotek. PLACERING I BIBLIOTEKET: Pappersmärkes-tavlan.
SSU Sjöholmen 3–4 Aug. 1940. Skånes röda ungdomsdagar fick en ny och rymlig campingplats i Sjöholmen, belägen strax intill Ringsjöstranden. Ett strålande sommarväder, vacker inramning och god organisation satte stil och prägel på årets ungdomsdagar. En speciell affisch med parollen: ”Ungdomen under fanorna” hade komponerats och sänts till klubbarna för att användas i propaganda för såväl lägret som i agitationskampanjen. Uppslutningen var god med hänsyn till rådande kommunikationssvårigheter. Programmet gick i god stil. Partisekreterare Torsten Nilsson höll, för sista gången som ungdomsförbundets ordförande, talet vid lördagens lägerbål och chefredaktör Allan Vougt talade vid söndagens stora politiska möte. God stämning och friskt humör präglade distriktets ungdomsdagar i en allvarsfylld tid.
Källa:
Arbetarrörelsens förstamajförenings samlarrapport 92 skriven av Olavi Laurila.
Carl T. Ek, Roger Ström och Magnus Johansson vid Albin Ströms grav. (Foto: Mikael Enström)
Den 22 juli 2022 var det 60 år sedan Albin Ström gick ur tiden. En krets av demokratiska socialister och familjemedlemmar samlades för att minnas Göteborgs kanske mest färgstarke arbetarledare.
För många inom den yngre generation är kanske inte Albin Ström så välkänd, men under 1920- till 50-talen så var Albin Ström en självklarhet inom Arbetarrörelsen i Göteborg. Han höll till exempel närmare 40 Första maj-tal.
Albin Ström bytte parti ett antal gånger, och slutligen så blev han ledare för Vänstersocialistiska partiet. Men han skall ihågkommas som mångårig ordförande för Göteborgs fackliga centralförsamling (ordförande för LO-distriktet benämns motsvarande uppdrag idag närmast), sekreterare för arbetarkommunen i Göteborg, stadsfullmäktigeledamot och riksdagsman men framför allt som engagerad inom hyresgäströrelsen och för hans stora engagemang inom och för hjälpkassorna för arbetslösa och hyresgäster.
Vid minnesstunden så lades först ner en bukett med röda rosor på Albins Ströms grav. Carl T. Ek höll först ett anförande som främst sökte lyfta och peka på Albin Ströms stora sociala engagemang, och därefter så läste Mikael Enström upp ett anförande från Johan Lönnroth (se nedan, och som inte kunde närvara av familjeskäl). Därefter fick de närvarande förmånen att få höra Roger Ström berätta om sina minnen av sin farfar Albin Ström.
Carl T. Ek
Johan Lönnroths minnesord:
”I dagens offentliga Sverige är Albin Ström i stort sett helt okänd. Detta trots att han anförde en partifraktion av socialdemokratin – de så kallade strömmarna – som tidvis hade majoritet bland medlemmarna i rikets andra stad. Han var den ledande i kampen för att förbättra villkoren för de fattiga och arbetslösa under krisen i början av 30-talet. Han bekämpade fastighetsspekulation och hyresocker och var drivande i hyresgäströrelsen. Han deltog i den proletära bildningsrörelsen och kämpade för att stadens parker och naturområden skulle vårdas, bland annat i styrelsen för Keillers park. Han tog initiativet till en pensionärsförening här i Göteborg som numera erkänns som ursprunget till båda dagens stora pensionärsorganisationer. Han gav mer eller mindre på egen hand ut en tidning som levde i nära 30 år. Och han startade ett politiskt parti – Vänstersocialisterna – som ställde upp i samtliga val på 1940- och 1950-talen.
Varför är han då idag så relativt okänd? Det korta svaret är att historien alltid skrivs av segrarna. Och Albin kunde aldrig underordna sig makten. Han mopsade sig mot lärarna i skolan, mot Branting och Per Albin Hansson när de gick åt höger, mot kommunisterna när det Socialdemokratiska Vänsterpartiet blev SKP, mot regeringen när den genomdrev resultatet av kohandeln 1933 och mot Nils Flyg när han drev det Socialistiska Partiet mot nazismen. Han smädade Hitler, Stalin, kapitalistsvin, borgarbrackor, sosse- och kommunistpampar. I motsats till Torgny Segerstedt satt han på Härlanda för att ha sagt samma saker som den store frihetsmonumenterade tidningsmannen, om än uttryckt på grövre språk.
Albin Ström kämpade hela livet för jämlikhet och mot alla former – kapitalets eller statens – av förtryck. Det är rimligt att hans minne äntligen hedras av den stad han tjänade i hela sitt liv.”
Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg 