Ett utdrag ur boken ”Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse” av Johan Lönnroth

Ernst Wigforss kallade sig gillesocialist, en ideologi som historikern Christer Lundh 2012 beskriver så här:

”Gillesocialismen gjorde anspråk på att vara en syntes mellan å ena sidan statssocialism och konsumentintresset och å andra sidan frihetlig socialism och producentintresset.”

I ett brev från november 1918 skrev Wigforss: ”Det finns en djup sanning i påståendet att verklig demokrati är omöjlig utan ekonomisk demokrati”.

I mars 1919 skulle det för första gången hållas kommunalval enligt den nya författningen med borttagen graderad rösträtt. Baserat på dem skulle sedan kommunalmännen välja den första kammaren. Wigforss ville gärna komma in i andra kammaren, men tills vidare fick han nöja sig med att bli kandidat till den första. Det kan inte ha varit alldeles lätt för en akademiker att vinna Göteborgs arbetarväljare för sin kandidatur. Att han kände av konkurrensen från det nya vänsterpartiet framgår också av vad han skrev i sina memoarer:

”Vänstern inom socialdemokratin hade blivit ett nytt parti, som gick in för att tävla med det gamla om arbetarväljarna. Om dess oklara revolutionsplaner skulle med framgång kunna mötas, behövde partiet enligt min mening ett handlingsprogram, som kunde sätta fantasi och känslor i rörelse, samtidigt som det höll sej till konkreta och för det nyktra förståndet gripbara mål.”

Wigforss uppfattades som stående till vänster i partiet. Han var den uppenbart mest lämpade att bli huvudförfattare till det så kallade Göteborgsprogram som Arbetarekommunens styrelse antog och som publicerades i Ny Tid den 25 maj 1919. I stora delar innehöll programmet de krav som partiet drivit länge: åtta timmars arbetsdag, minst 14 dagars betald semester, arbete åt alla, frihandel, ett välutbyggt socialförsäkringssystem, minst två rum och kök för en liten familj, starkt progressiv arvsskatt, stora naturrikedomar skall bli allas egendom, affärsbankerna bringas under statens kontroll. Men där fanns också formuleringar som pekade i gillesocialistisk riktning:

”Produktionen skall specialiseras och standardiseras för att man tillfullo skall kunna utnyttja alla tekniska möjligheter… hela denna organisationsfråga kräver också i allra högsta grad arbetarnas aktiva medverkan… arbetarråd från verkstaden och upp till industriförbunden beredas större insikt i och allt större inflytande över företagens tekniska och ekonomiska ledning.”

I slutet av maj skulle partistyrelsen sammanträda för att forma politiken efter författningsreformen. Som bidrag till den diskussionen insändes Göteborgsprogrammet. Men att döma av partistyrelsens protokoll spelade det praktiskt taget ingen roll under diskussionen, trots att Axel Dahlström var närvarande. Wigforss uttryckte sin besvikelse i ett brev till Undén i juli 1919: ”Många ledande socialdemokrater tror ej på socialismens ekonomiska möjligheter”.

Hur är det idag 99 år senare? Har socialdemokratin tappat tron på socialismen? Jag menar då inte den mer eller mindre avsomnade statssocialismen utan den ekonomiska demokratin – gillesocialismen.

Johan Lönnroth

Artikeln är ett utdrag från min bok: Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse  (Bokförlaget Korpen 2014)