Månadens historielektion augusti 2018

Historielektion om V och S kring partisplittringen 1917

Det finns många missuppfattningar om ursprunget till Vänsterpartiet. Ett exempel är när Jan Björklund i TV för ett tag sedan sa att partiet 1917 var kommunistiskt och motståndare till demokratin. En kanske något konspiratorisk förklaring till denna okunnighet är att socialdemokrater och kommunister haft intresse av att dölja den vänstersocialistiska tradition som utmanat båda rörelserna. Här kommer en liten historik över tillkomsten av Vänsterpartiet. Den bygger på min bok ”Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse” (andra omarbetade upplagan Korpens förlag 2016, i den finns också källanvisningar som jag utelämnat här).

1912 bildades den Socialdemokratiska Vänsterföreningen som en protest mot vad partiets mest vänstersinnade ansåg vara en högervridning hos partiledaren Hjalmar Branting och majoriteten i SAP:s partiledning. När första världskriget närmade sig eskalerade motsättningarna. I första hand handlade det om tre stridsfrågor: Synen på militarismen och det hotande kriget, synen på om partiet skulle eftersträva regeringsmakten samt frågan om den inre partidemokratin.

Partivänstern ansåg att partiet var skyldigt att följa den andra internationalens proklamationer om att arbetarklassen i olika länder skulle vägra gå i krig med varandra. Hellre borde arbetarrörelsen bli laglös än att ställa upp på sina nationers krigspolitik. När kriget bröt ut år 1914 delades socialdemokratin nästan överallt på denna fråga. I de krigförande länderna sprängdes partierna. I det neutrala Sverige var frågan inte lika dramatisk som i Tyskland och Ryssland. Men särskilt en av partivänstern mot partiledningens vilja i mars 1916 anordnad ”arbetarfredskongress”, med bland annat ryskt deltagande, skapade starka motsättningar.

Den andra stora interna stridsfrågan stod kring frågan om villkoren för att socialdemokrater kan sitta i en regering. År 1909 lyckades Zäta Höglund (uppvuxen i Göteborg för övrigt) ta över ordförandeklubban i ungdomsförbundet efter en uppslitande konkurrens med Per Albin Hansson. Höglund kunde stödja sig på den socialdemokratiska internationalens resolution om att regeringssamarbete med borgerliga partier enbart kunde accepteras som ”en exceptionell nödfallsåtgärd i ett tvångsläge”. Han och ungdomsförbundets majoritet gick också ett steg längre: socialdemokrater skulle över huvud taget inte sträva efter regeringsmakt så länge som kapitalismen och borgarklassen hade makten. Med andra ord var det revolutionen som gällde, inte det gradvisa maktövertagandet via staten och parlamentet. Mot Zäta och ungdomsförbundet stod partimajoriteten ledd av Branting. Även om Per Albin låg ganska lågt i den frågan lär han redan då han var ungdomarnas förbundsordförande ha anslutit sig till partiledningens åsikt.

Branting uttryckte den så här på partikongressen 1911:

Om vi ständigt skulle säga allt eller intet – vad skulle vi då som den svagare någonsin kunna vinna? Skulle massorna följa ett parti som bara gav dem ord, tal och protester, men icke mer bröd, lättade skatter och rösträtt?

Höglund drev ungdomsförbundets och Internationalens linje, men kongressen valde en kompromiss som Branting hade föreslagit: Om partistyrelsen och riksdagsgruppen efter ett val sa ja skulle partiet kunna sitta i en regering ihop med liberalerna. Eftersom Branting hade tydliga majoriteter i båda dessa partiorgan var detta ett svidande nederlag för Höglund och han röstades bort från partistyrelsen. Det hade uppstått en tydlig spricka mellan parti och ungdomsförbund.

Partivänsterns inställning uttrycktes väl av tidningsmannen Fabian Månsson i en polemik mot Branting, som vädjat om enighet i försvarsfrågan:

Så försumpat har aldrig vårt parti varit, att det varit enigt; riktig enighet finns bara på idiotanstalterna, på kyrkogårdarna, men en skenbar enighet har man ibland lyckats åstadkomma i tyranniskt styrda samhällen, där alla munnar täppts med smörja eller hot.

I april samma år startade vänstern en egen tidning Politiken med devisen ”Bröd, frihet, självansvar”. Begreppet självansvar antyder en syndikalistisk riktning och flera av partivänsterns anhängare lutade åt det håll som pekade fram mot striden på 1981 års SSU-kongress mellan självförvaltare och statssocialister. Den ledande självförvaltaren var Carl Lindhagen. Han hade tidigare varit medlem i Liberala samlingspartiet och gått över till Socialdemokraterna år 1909. Han hade som riksdagsman alltsedan år 1902 samlat namn på en motion om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Han mötte motstånd från både liberalernas ledande man Karl Staaff och Branting, som båda såg ett alltför tidigt krav på kvinnlig rösträtt som ett hinder för ett snabbt genomförande av allmän rösträtt för män.

Lindhagen var definitivt ingen marxist. Han ansåg att den materialistiska historieuppfattningen hade ”tvingat sig på socialismen”.

Partisprängningen år 1917

Den tionde socialdemokratiska partikongressen i februari 1917 ställde sig bakom munkorgsstadgan och krävde avbön av partivänster och ungdomsförbund. Därmed var partisprängningen ett faktum.

Den konstituerande kongressen för Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, SSV, avhölls i Stockholm i maj 1917. Partiprogrammets första paragraf krävde allmän och lika rösträtt för män och kvinnor från 21 år. Programmet krävde också ”principiell vägran av alla militäranslag” samt ”avskaffande av militärväsendet som institution.” Jorden och dess rikedomar skulle liksom andra ”väsentliga” produktionsmedel, bli ”hela det arbetande folkets egendom.” SSV förordade frihandel och att Sverige inte skulle vara anslutet till ”protektionistiska maktförbund”. Man pläderade också för ett ”världsspråk”!

Kongressen antog också ett av Carl Lindhagen författat särskilt ”partidemokratiskt manifest”, som inleddes så här:

 

  • 1. Hos partiets djupa leder, icke hos några överledare skall ledningen och avgörandet ligga. Partiets förtroendemän äro folkets jämlikar och tjänare, icke dess herrar.
  • 2. Yttrande-, tryck-, församlings-, förenings-, demonstrations- och valfrihet högsta lag inom partiet.
  • 3. En majoritet har följaktligen ingen rätt att påtvinga andra medlemmar sina meningar att hävdas såsom även de senares egna åsikter…

I det nya partiets ledning fanns renläriga marxister som Zäta Höglund, militanta ”befrielseteologer” som Kata Dalström, anarkister som Hinke Bergegren, antibyråkratiska populister som Fabian Månsson och vänsterliberala utopister som Carl Lindhagen. Där fanns också organiserade syndikalister trots att de i princip inte trodde på vare sig partier eller parlament.

I oktober 1917 fick Sverige för första gången socialdemokratiska ministrar då Branting och tre av hans partikamrater trädde in i en regering ledd av liberalen Nils Edén. Det nya vänsterpartiets företrädare riktade naturligt nog hård kritik mot att SAP gick in som minoritet i en regering ledd av en liberal. De angrep också Branting som knappast var särskilt lämplig som finansminister, känd som han var för att genom ett ganska vidlyftigt leverne slösa med den förmögenhet han ärvt. Redan i januari 1918 byttes han ut mot skomakaren Fredrik Vilhelm Thorsson, som hade rykte om sig att ha bättre ordning på pengarna.

I och med revolutionen i Ryssland ökade trycket för genomförande av en konstitutionell demokratisk reform i Sverige. Under hösten 1918, och särskilt genom det så kallade spartakistupproret i Tyskland, skärptes striden mellan de båda socialdemokratiska partierna i Sverige. I ett manifest från den 11 november krävde det Socialdemokratiska Vänsterpartiet inte bara socialistisk regering, republik och enkammarsystem, utan också militärövningarnas omedelbara inställande, bolagens och godsens expropriering samt bildandet av arbetare-, soldat-, och bonderåd över hela landet. Hotet från vänster och händelserna i Ryssland underlättade för koalitionsregeringen att genomdriva allmän och lika rösträtt för män. Först år 1921 kom rösträtten också för kvinnor.

Påverkade av trycket från de revolutionära händelserna i Europa och från det nya vänsterpartiet uppstod en debatt inom socialdemokratin kring hur socialismen skulle genomföras i Sverige. Partiets nya stjärna, målarmästarsonen och ortnamnsforskaren Ernst Wigforss, arbetade vid denna tid som lektor i modersmålet och tyska vid Göteborgs Högre Latinläroverk. Han var huvudförfattare till det så kallade Göteborgsprogram som publicerades i Ny Tid den 25 maj 1919 och som hade en tydlig inriktning mot det som då brukade kallas industriell demokrati eller ”gillesocialism”, den tidens motsvarighet till det som idag kallas företagsdemokrati eller ekonomisk demokrati.

Ett stycke i Göteborgsprogrammet löd så här:

Produktionen skall specialiseras och standardiseras för att man tillfullo skall kunna utnyttja alla tekniska möjligheter… hela denna organisationsfråga kräver också i allra högsta grad arbetarnas aktiva medverkan… arbetarråd från verkstaden och upp till industriförbunden beredas större insikt i och allt större inflytande över företagens tekniska och ekonomiska ledning.

Programmet kom aldrig att behandlas på allvar i partistyrelsen. I och med en ekonomisk kris och en socialdemokratisk regeringsbildning fick partiet mer kortsiktiga problem att tänka på.

SSV splittras. SKP bildas

I mars 1919 bildades i Moskva en kommunistisk international – Komintern. Där röstade den av en falang inom det Socialdemokratiska Vänsterpartiet i hemlighet ditsände representanten Otto Grimlund för ett omedelbart bildande av det nya världspartiet. I Ryssland pågick kriget mellan Röda Armén och invaderande vita arméer och deras inhemska allierade. Bolsjevikerna krävde att arbetarpartierna skulle ta klar ställning. Lenin och hans bolsjeviker sa ungefär som George W Bush efter attacken i New York den 11 september 2001: Antingen är ni med oss eller mot oss. Överallt minskade därmed utrymmet för en vänstersocialism mellan socialdemokrati och kommunism.

På Kominterns andra kongress år 1920 lades Lenins ryktbara 21 teser fram. Så här löd tes nummer tolv:

Den demokratiska centralisationens princip skall gälla. Under den nuvarande perioden av tillspetsat borgarkrig kommer det kommunistiska partiet endast att vara i stånd till att fylla sin plikt om det är organiserat på ett effektivt centralistiskt sätt, om en järnhård disciplin härskar och partiledningen, uppburen av partimedlemmarnas förtroende, utrustas med den mest vittgående makt, auktoritet och befogenhet.

Det var i grunden samma linje som Lenin hade drivit alltsedan det ryska partiet kluvits i bolsjeviker och mensjeviker år 1903. Rosa Luxemburg, polskfödd judinna och ledande ideolog i den tyska socialdemokratin, blev rasande och svarade:

Den disciplin som Lenin vill ha är inte bara inplanterat i proletariatet av fabriken, utan lika mycket av kasernerna, av den moderna byråkratin, av alla den centraliserade borgerliga statsapparatens mekanismer… Den ultracentralism han vill ha genomsyras i grunden av steril nattväktaranda…

Lenins partibygge var närmast motsatsen till de partidemokratiska principer Vänsterpartiet hade grundats på tre år tidigare. Den så kallade demokratiska centralismen var ju en hårdare variant av den munkorgsstadga inom Socialdemokraterna som bidragit till Vänsterpartiets bildande. Snart var spänningarna inom det nya partiet väl så stora som i socialdemokraterna före partisprängningen.

På 1921 års SSV-kongress röstade en majoritet för anslutning till Komintern. Därmed bytte SSV namn till Sveriges kommunistiska parti, SKP. Partiet hade blivit en sektion av Komintern. En nejröst innebar uteslutning. Lindhagen hade redan innan gått tillbaka till Socialdemokraterna. Andra i den uteslutna minoriteten beslöt att bilda ett nytt vänstersocialistiskt parti under det gamla partinamnet och med Ivar Vennerström som partiledare. Detta parti deltog i det kortlivade försöket att bilda ytterligare en international tillsammans med ett antal minoriteter från andra arbetarpartier som inte godkände vare sig den andra socialistiska eller den tredje kommunistiska Internationalen. Det återupprättade Socialdemokratiska Vänsterpartiet gjorde många hedervärda insatser, inte minst genom de sex ledamöter i riksdagens andra kammare som valdes hösten 1921. Men detta utopiskt frihetliga projekt var helt ur takt i en tid med växande nationalism, fascism och så småningom nazism. 1923 gick de kvarvarande vänstersocialisterna tillbaka till SAP. 1924 återvände också Zäta Höglund.

Johan Lönnroth

 

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s