TITEL: En bok om Ny Tid

FÖRFATTARE: Kuno Beckholmen, Malte Larsson och Clarence Johansson

UTGIVEN: 1998

TRYCKERI: Göteborgs arbetarekommun

PLACERING I BIBLIOTEKET: Göteborgshyllan

Är man intresserad av massmedier av idag är denna bok oerhört intressant att läsa. Det är oerhört intressant att jämföra nutiden med hur massmediearbetet tedde sig från slutet av 1800-talet fram till 1960-talet i Göteborg. Otroligt många nya tankar om läget idag med medieplattformar, politisk journalistik med mera dyker upp när man läser denna bok. Inte minst kan man lära sig en del av historien. När Ny Tid startades var målsättningen att övertyga läsarna om en politisk åskådning, att göra affärer och tjäna pengar kom i andra hand.

Varför det blivit som det blivit är också intressant att fundera över. Boken är författarens skildring av vad som hände är nog ganska objektiv, men som alltid är det utifrån en människas utgångpunkt, andra som var med kanske inte skulle ha hållit med. Dåligt ledarskap från vissa chefsbefattningar under vissa tider kan ha påverkat katastrofen – Ny Tids nedläggning 1963. Eller var loppet kört ändå? I Norge överlevde A-pressen och heter numera Amedia, den näst största mediekoncernen i landet. I Sverige gick A-pressen i konkurs 1992. Vad blev ödena så olika?

Flera olika delar av Göteborgs historia skildras också i boken. Intressant att notera att det en gång i tiden fanns spårvagnar som körde gods. Boken berättar också historien om arbetarrörelsens liv på Järntorget och även en del historia om Haga kommer med på ett hörn. Även storpolitiska händelser kommer in någon gång. Hösten 1916 fick tidningens huvudredaktör A.C. Lindblad avgå som huvudredaktör då han var tyskvän under första världskriget. Han hade en gång i tiden varit gesäll i Tyskland och fått där fått sin socialistiska fostran. Idag kan man fråga sig vilken imperialism – tysk, fransk eller engelsk som var sämst i detta krig. Men då låg sympatierna i svensk arbetarrörelse mest åt det engelska hållet.

Tuff ekonomisk start

Ny Tid startade i mars 1892 och dess förste redaktör var Fredrik Sterky, senare LO:s förste ordförande 1898. Sterky kom från överklassen och han satsade själv pengar i tidningen när kassan blev tom då och då under tidningsverksamhetens gång. På olika sätt under tidningens första tid togs lån från partiledningen i Stockholm, men även från privata bryggerier. Det var i början, före storstrejken 1909, som det krävdes offervilja att hålla igång tidningen. Sedan kom några goda årtionden och därefter var det LO centralt som täckte förlusterna. När LO inte ville betala längre var loppet kört.

Det finns också historier om praktiska problem, 1904 köpte man en ny tidningspress. Till en början var det inga allvarligare inkörningsproblem. Men efter hand blev trycket sämre och sämre. Det tog tid att förstå vad problemet var – pressen stod helt enkelt och frös. Inte undra på det då den stod i ett ouppvärmt torftigt brädskjul på Folkets Hus gård. Skjulet var dessutom nedgrävt i kall lera. Inte undra på att pressen fungerade dåligt. Nåväl, problemet kunde lösas med inköp av fotogenkaminer och även en kokskamin fick man starta att elda extra klockan två på nätterna.

GP – en tuff konkurrent

Tidningsutgivningen i Göteborg under 1900-talet är ett intressant ämne som denna bok ger mycket att fundera kring. I början av 1900-talet fanns det två morgontidningar, varav Göteborgs-Posten (GP) var en, och fem aftontidningar (kvällstidningar), bland annat Ny Tid, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) och Göteborgs-Tidningen (GT). Fram till 1930-talet dominerade GHT i Göteborg, sedan tog GP över. Ny Tid distanserades givetvis också. 1930 hade GP 31000 i upplaga och Ny Tid 16000. I slutet av decenniet, 1939, hade GP 123000 i upplaga och Ny Tid 23000.

Harry Hjörne insåg när han blev chef för GP 1926 att distributionen var en nyckelfråga. Samtidigt började Sveriges bussnät att byggas ut under 1930-talet. Före det kunde en tidning bara komma som längst österut till Herrljunga på en dag.

Var man morgontidning som GP, nådde man med de bättre allmänna kommunikationerna under dagens lopp ut över västra Sverige med tidningen. Ny Tid undersökte möjligheterna men tvekade att gå över till att bli morgontidning. GP drev ner prenumerantpriserna under 1940-talet och gjorde det omöjligt för de andra Göteborgstidningarna att ta ut priser på samma nivå som tidningarna tog ut i andra städer. GP kopplade helt enkelt ett grepp om marknaden och hade en billigare distribution per exemplar. Då kunde de pressa de andra ekonomiskt.

GHT klarade sig länge som andratidning, men drabbades av den så kallade upplagespiralen. Tidningen fick på grund av en mindre upplaga inte in lika många annonser som GP och som konsekvens fick GHT färre prenumeranter då läsarna ville läsa en mer innehållsrik tidning.

Tidningen gick i konkurs i september 1973 och lades ned som dagstidning. Den levde sedan kvar som veckotidning med ny ägare och ett kortvarigt återupplivningsförsök gjordes 1984-1985. Men ekonomiskt var det kört att tränga sig in på Göteborgsmarknaden. Ny Tid hade som alla andra socialdemokratiska tidningar än svårare att få in annonser, men vissa lyckosamma satsningar tycks ändå ha gjort.

Ny Tid hamnar i skuggan

Ny Tid startade som nämnts ovan i mars 1892. Men utgivningstakten ändrades några gånger genom åren. I oktober 1899 startades sexdagarsutgivning måndag till och med lördag. Söndagsnummer gavs under perioder på 1920-, 1930- och 1950-talen. Under ungefär tjugo år fram till mitten av 1930-talet var Ny Tid ekonomiskt lönsam. I slutet av 1920-talet var tidningen den mest lönsamma bland landets samtliga socialdemokratiska tidningar. Men tio år senare var det tvärtom. Sedan fortsatte underskotten i driften bara att öka fram till nedläggningen 1963.

Den stora frågan under mellankrigstiden var om Ny Tid skulle gå över till att bli morgontidning från att vara eftermiddagstidning. Då skulle tidningen bättre kunna konkurrera i landsorten genom att den nådde ut samma dag i ett större geografiskt område.

Steget att börja med morgonutgivning togs den 1 mars 1936, men det ledde till att kostnaderna steg rejält samtidigt som intäkterna inte ökade. Man tog detta steg för sent, konkurrensen på morgontidningsmarknaden i Göteborg hade förändrats – GP:s försprång var då alltför stort för att det skulle kunna bli en tävling på någorlunda lika villkor. GP:s stora upplageökning hade börjat och de hade redan erövrat en stor del av den prenumerantreserv bland arbetarhushållen som Ny Tid hoppats på att fånga in.

De mycket stora belopp, som främst centrala men även lokala arbetarrörelseorganisationer i slutet av 1930-talet placerade i Ny Tid, kunde inte användas för att gå på offensiven. De medlen blev istället nödvändiga för att tidningen över huvud taget skulle kunna fortsätta med utgivningen.

I backspegeln kan konstateras att när Ny Tid gick med vinst på 1920-talet skulle man ha prioriterat annorlunda – och satsat på att bli morgontidning mycket tidigare än man gjorde. Tidningen blev nog en fet katt som köpte en ny tidningspress, betalade av så man blev skuldfria samt till och med gav organisationerna utdelning på deras aktier. Det sistnämnda skulle man ha låtit bli för att trygga tidningen överlevnad till allas gagn. Att göra förändringar när det gick bra kändes inte motiverat. GHT missade också morgontidningsmarknaden, så Ny Tid var inte ensamma om att vara sena.

Tidningen innehåll och de lokala partistriderna

Harry Hjörne tog över GP som huvudredaktör och förändrade tidningen drastiskt. Han såg till att satsningar gjordes på sport och familjenyheter samt kriminalreportage och olyckor.

Samtidigt i Ny Tid var sporten inte lika välkommen bland alla ägarorganisationer. De politiskt och fackligt aktiva stämmoombuden ville ha just mera fackligt och politiskt material på bekostnad av till exempel idrottens utrymme. Frågan är dock hur representativa stämmoombuden var för arbetarna i allmänhet angående nyhetsämnen? Det fanns stort intresse för fotbollsnyheter. Många hängde utanför Ny Tids redaktion under mellankrigstiden för att höra fotbollsresultaten vid bortamatcher. Hade Ny Tid satsat på en sportbilaga tidigt hade man kanske kunnat bli ledande tidning i Göteborg?

För att kunna fortsätta med politisk fostran långsiktigt hade det varit klokt att satsa på ”folkliga” ämnen – då hade man kunnat nå ut med det politiska budskapet under så många fler årtionden framåt.

Striderna i Göteborgs arbetarrörelse runt Albin Ström under slutet av 1920-talet och 1930-talet beskrivs också i boken – med sympati för Ströms motståndare. Ny Tids verksamhet hämmades av den lokala partistriden som pågick fram till 1934. Tidningen stod på Ströms motståndares sida medan GP inte var engagerad i dessa strider. Det gjorde att Ströms anhängare säkerligen bojkottade Ny Tid och läste GP istället. Arbetarrörelsen stod alltså inte enig bakom Ny Tid. Om inte denna strid hade varit – hade då Ny tid kunnat etablera sig i en starkare position på tidningsmarknaden före det att GP fick en dominerande position?

Från 1946 till 1950 ökade Ny Tids upplaga från 25 000 exemplar till 42 000 och hushållstäckningen i Göteborg gick upp några procent till 16 %. Genom att Göteborgs stad växte rekordartat kunde även Ny Tid expandera. Men driftunderskotten ökade. Den viktigaste anledningen till det var att göteborgstidningarnas priser på annonser och prenumerationer var förhållandevis låga mot tidningarna i övriga landet. Det berodde på den prispolitik som GP drev. GP:s ställning blev under 1940-talet så stark att det tidningsföretaget i praktiken kunde bestämma den lokala prisnivån.

Annonserna gick successivt till den stora tidningen och GP blev en alltmer annonsfinansierad tidning. Den var faktiskt känd i regionen för att ha väldigt mycket annonser i förhållande till exempelvis DN och SvD.

Relationerna i A-pressen

Ny Tid skulle inte konkurrera med A-presstidningarna Skaraborgaren och Västgöta-Demokraten. I just Skaraborgs län fanns det vid denna tid enbart tidningar som kom ut två-tre gånger i veckan. GP satsade hårt där. Men Ny Tid skulle inte gå in på Skaraborgarens område. Denna tidning lade dock ned 1960. Men då var det i princip för sent för Ny Tid. Den 25 mars 1963 tog Ny Tid över den socialdemokratiska tidningen Kuriren i Uddevalla för att försöka bättra på ekonomin.

Det är lätt att vara efterklok – men kunde man inte från Ny Tids sida ha gjort speciella editioner för Halland, Bohuslän, Södra Älvsborg, Norra Älvsborg och Skaraborg? Lite krångligt kanske vid denna tid, inte minst distributionsmässigt, men då hade man nog kunnat bevara en västsvensk A-presstidning in i våra dagar.

Ny Tid blev beroende av LO:s ekonomiska stöd från 1937 och framåt. Sedan blev LO:s ekonomiska engagemang i A-presstidningarna allt viktigare och viktigare – hösten 1959 var samtliga fyra A-presstidningar i Västsverige beroende av LO:s pengar för fortsatt utgivning.

Situationen för Ny Tid hade ytterligare försämrats till följd av de tilltagande ekonomiska bekymren efter det att LO 1956 köpte Aftonbladet och Stockholms-Tidningen (ST). Den sistnämnda tidningen vållade SAP och LO stora problem.

Den akuta orsaken till Ny Tids nedläggning vid årsskiftet 1963-1964 var helt enkelt att LO:s tidningsfond inte räckte till att subventionera både ST och Ny Tid. ST prioriterades då – i dagens perspektiv helt vansinnigt – ST lades ändå ned 1966. Ny Tids förluster var avsevärt mindre, om än stora i förhållande till de övriga socialdemokratiska landsortstidningarna.

Men den mer långsiktiga anledningen till Ny Tids nedläggning kan trots allt härledas tillbaka till 1920-talet. Tidningen var konkursfärdig redan i slutet av 1930-talet och hade sannolikt försvunnit från marknaden (eller tingats att radikalt ändra sina utgivningsförhållanden) tidigare om inte upplageutvecklingen i slutet av 1940-talet plötsligt tagit fart. Denna upplageökning tände ett hopp. Men när den positiva upplageutvecklingen bröts, när GP hade ett sådant grepp om tidningsmarknaden lokalt och när ST började kräva allt större subventioner av LO – då ansåg man att det inte längre fanns några utsikter för Ny Tid att bryta den negativa ekonomiska utvecklingen. LO såg till att man slog vantarna i bordet.

Den 31 december 1963 upphörde den dagliga utgivningen av Ny Tid, och detta datum anses allmänt vara slutet för tidningen även om namnet sedan har levt vidare i olika tidningsformer. Men genom att Ny Tid försvann blev Göteborgs tidningsvärld så mycket fattigare på innehåll.

Ny Tids hus vid Järntorget finns kvar som ett minne av tidningen. Man flyttade in där Valborgsmässoafton 1959. Huset tog tre år att bygga och planeringen av det sträckte sig än längre tillbaka i tiden. Tack vare det nya huset levde kanske tidningen några år på övertid. LO i Stockholm ville nog inte lägga ned en tidning som precis flyttat in i ett nytt tidningshus.

”GP-filtret” som till slut också gick på pumpen

Men så kommer den stora funderingen utifrån boken – med Ny Tid och GHT borta tog ”GP-filtret” över media i Göteborg under den tid papperstidningarna dominerade lokala nyheter i Sveriges land. Det kan till exempel ha spelat roll när de borgerliga bildade Samling 66, ivrigt påhejade av GP, och vann kommunalvalet 1966. Göteborg var sedan borgerligt styrt fram till 1976 och återigen 1979-1982. Inför valet 1998 skrev GP mycket om Eva Flyborg (FP) och mycket riktigt blev hon personinkryssad (den första i Sverige) i valet 1998.

När man har facit är det intressant att i boken om Ny Tid läsa om GP:s konkurrenspolitik på 1940-talet och framåt i relation till vad som blev resultatet 2016. Moderbolaget Stampen, som GP tillhörde, ansökte om företagsrekonstruktion i tingsrätten 23 maj 2016. Bakgrunden till den kollapsade ekonomin var satsningen i början av 2000-talet när Stampenkoncernen köpte upp mängder av tidningar, och även andra företag, med lånade pengar. Bland annat kunde Centerpartiet år 2005 skratta gott på vägen till banken när de sålde Centertidningar för 1,8 miljarder kronor till Stampen, Mittmedia samt tidningarna NLT och VLT. Papperstidningen var redan vid denna tid prognosticerad som gårdagens bransch. Troligen betalade Stampen med kompanjoner minst 600-800 miljoner kronor för mycket. Men Centerpartiet gjorde en god affär och är idag Sveriges, och säkert ett av världens, rikaste parti. För Stampen blev affären startskottet för deras problem. 2006 köpte Stampen VLT, alltså tidningen i Västmanland och 2008 köpte de Mitt i-koncernen med 31 gratistidningar i Stockholm. Därtill köptes en mängd internetbaserade medier. Det var onödigt dyra och riskfyllda köp och för det tog stora lån. Finanskrisen 2008 med minskade annonsintäkter som följd och digitaliseringens konsekvenser slog hårt mot många mediehus. Men Stampen stod sämst till ekonomiskt. Sedan kom tryckerimomsdomen några år senare. Efter en dom i Högsta Domstolen blev tryckerier, bland annat Stampen, skyldiga att återbetala moms till sina kunder. Tryckerierna hade i flera år tagit ut för mycket moms av sina kunder. Stampen hade dock redan spenderat en stor del av dessa momspengar – nästan en halv miljard kronor.

Tingsrätten godkände i slutet av augusti 2016 en ackordsuppgörelse som innebar att Stampen bara behövde betala 25 procent av sina skulder. Det innebar bland annat att Stampen bara behövde betala 25 procent av sin skuld på cirka 500 miljoner kronor till Skatteverket. Totalt hade Stampen skulder på långt över en miljard till olika fordringsägare, förutom Skatteverket ett antal banker (Handelsbanken, SEB, Nordea), men också andra mediebolag. Skattebetalarnas fick till slut betala 728 miljoner kronor, fördelat på 581 miljoner i efterskänkt moms och 147 miljoner i statlig lönegaranti, det sistnämnda en utgift som Stampen inte behövde betala tillbaka till skattebetalarna. Med detta spenderande kunde Stampen återstarta – och bedriva borgerlig debatt.

Skattebetalare och bankkunder fick alltså ta smällen av Stampens dåliga affärer. Familjen Hjörne klarar sig dock alltid – 2016 hade Peter Hjörne en inkomst på 10,5 miljoner kronor. Vad gäller GP:s ledarsidas politiska utveckling så gick man 2015 högerut från en socialliberal till en liberalkonservativ politisk linje.

Framtiden i förhållande till det som var

Att papperstidningarna har haft sina bästa dagar är alla överens om – idag är de istället medieplattformar med en hemsida med bland annat kortfilmer med aktuella nyheter. Men annons- och reklamintäkter finns det inte samma utrymme för som i en tjock papperstidning.

Under Ny Tids utgivningstid fanns det en offervilja bland rörelsens organisationer och medlemmar att betala för att kunna ge ut en tidning som språkrör för de politiska idéerna. Den offervilligheten finns nog inte alls idag någonstans i de politiska partierna, utom i en del politiska sekter på ytterkanterna.

Som sagt: Denna bok ger perspektiv på mediefrågor och man får mycket att fundera på.

Jan Å Johansson