Den 22 juli 2022 var det 60 år sedan Albin Ström gick ur tiden. En krets av demokratiska socialister och familjemedlemmar samlades för att minnas Göteborgs kanske mest färgstarke arbetarledare.

För många inom den yngre generation är kanske inte Albin Ström så välkänd, men under 1920- till 50-talen så var Albin Ström en självklarhet inom Arbetarrörelsen i Göteborg. Han höll till exempel närmare 40 Första maj-tal.

Albin Ström bytte parti ett antal gånger, och slutligen så blev han ledare för Vänstersocialistiska partiet. Men han skall ihågkommas som mångårig ordförande för Göteborgs fackliga centralförsamling (ordförande för LO-distriktet benämns motsvarande uppdrag idag närmast), sekreterare för arbetarkommunen i Göteborg, stadsfullmäktigeledamot och riksdagsman men framför allt som engagerad inom hyresgäströrelsen och för hans stora engagemang inom och för hjälpkassorna för arbetslösa och hyresgäster.

Vid minnesstunden så lades först ner en bukett med röda rosor på Albins Ströms grav. Carl T. Ek höll först ett anförande som främst sökte lyfta och peka på Albin Ströms stora sociala engagemang, och därefter så läste Mikael Enström upp ett anförande från Johan Lönnroth (se nedan, och som inte kunde närvara av familjeskäl). Därefter fick de närvarande förmånen att få höra Roger Ström berätta om sina minnen av sin farfar Albin Ström.

Carl T. Ek

Johan Lönnroths minnesord:

”I dagens offentliga Sverige är Albin Ström i stort sett helt okänd. Detta trots att han anförde en partifraktion av socialdemokratin – de så kallade strömmarna – som tidvis hade majoritet bland medlemmarna i rikets andra stad. Han var den ledande i kampen för att förbättra villkoren för de fattiga och arbetslösa under krisen i början av 30-talet. Han bekämpade fastighetsspekulation och hyresocker och var drivande i hyresgäströrelsen. Han deltog i den proletära bildningsrörelsen och kämpade för att stadens parker och naturområden skulle vårdas, bland annat i styrelsen för Keillers park. Han tog initiativet till en pensionärsförening här i Göteborg som numera erkänns som ursprunget till båda dagens stora pensionärsorganisationer. Han gav mer eller mindre på egen hand ut en tidning som levde i nära 30 år. Och han startade ett politiskt parti – Vänstersocialisterna – som ställde upp i samtliga val på 1940- och 1950-talen.

Varför är han då idag så relativt okänd? Det korta svaret är att historien alltid skrivs av segrarna. Och Albin kunde aldrig underordna sig makten. Han mopsade sig mot lärarna i skolan, mot Branting och Per Albin Hansson när de gick åt höger, mot kommunisterna när det Socialdemokratiska Vänsterpartiet blev SKP, mot regeringen när den genomdrev resultatet av kohandeln 1933 och mot Nils Flyg när han drev det Socialistiska Partiet mot nazismen. Han smädade Hitler, Stalin, kapitalistsvin, borgarbrackor, sosse- och kommunistpampar. I motsats till Torgny Segerstedt satt han på Härlanda för att ha sagt samma saker som den store frihetsmonumenterade tidningsmannen, om än uttryckt på grövre språk.

Albin Ström kämpade hela livet för jämlikhet och mot alla former – kapitalets eller statens – av förtryck. Det är rimligt att hans minne äntligen hedras av den stad han tjänade i hela sitt liv.”