Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg

Ernst Wigforss- Har vi råd att arbeta

En presentation

Inför valrörelsen 1932 skrev den dåvarande socialdemokratiske riksdagspolitikern en politisk pamflett mot den rådande synen på arbetslösheten och den ekonomiska krisen bland den tidens rådande ekonomer.

Ernst skrev den som ett inlägg i inför valet 1932 och den gavs ut av SSU inför valet 1983 som ett inlägg i den då radande politiska striden om samhällets ansvar för sysselsättningen. Tyvärr har den lika hög aktualitet i dagens debatt om synen på statens roll när det gäller sysselsättning och ekonomisk utveckling.

Har vi råd att arbeta?

Arbetslösheten innebär lidande och försakelse för de arbetslösa och deras familjer. Hela samhället förlorar på att naturtillgångar ligga outnyttjade och att produktiva anläggningar inte tas i bruk

Kan någonting då vara rimligare än att söka utvägar för att skaffa arbete åt de arbetslösa. Sunda förnuftet synes säga nej och socialdemokraterna har yrkat på ökade anslag till allmänna arbeten.

Mot förslagen för att bereda de arbetslösa arbete ställer de borgerliga partierna sitt krav på sparsamhet av de offentliga utgifterna. Arbetslösheten innebär inte bara uppoffringar för de arbetslösa och deras familjer.  Hela samhällets förluster genom den ekonomiska krisen och man mäter kanske dessa förluster bäst genom att arbetslöshetens omfattning.

Kan någonting då vara rimligare än att söka utvägar för att arbete åt de arbetslösa? Kan någonting bättre svara mot hela samhällets intresse än att låta det allmänna sätta igång arbeten.

De enskilda företagarna vill inskränka sin verksamhet och anse det inte lönande att anställa arbetskraft  i  samma utsträckning som förut?

Men det måste enligt borgerliguppfattning ske i mycket ringa omfattning, ty samhällets tillgångar äro begränsade.

Socialdemokraterna ha bekämpat dessa inskränkningar i samhällets verksamhet. Att spara har aldrig för tänkande människor varit detsamma som att undvika utgifter, att låta bli att använda sina inkomster.

Arbete åt de arbetslösa är ett krav i hela samhällets intresse. Det gäller närmast lönearbetarna,  men det är långt ifrån något ensidigt industriarbetarintresse. Så länge de offentliga arbetarna hålla sig inom de hittills vanliga områdena, skulle de omedelbart öka arbetstillfällena för arbetslösa utanför den egentliga industrin, inte minst på landsbygden. Men det betyder också ökad efterfrågan på jordbrukets produkter.

Mot alla mer eller mindre dunkla påståenden om brist på kapital hänvisa socialdemokraterna till det påtagliga faktum att fasta anläggningar finnas i överflöd, att råvarorna vänta på att bli tagna i bruk. Då man vill avvisa offentliga arbeten såsom icke lönande, räcker det inte med att hänvisa till att enskilda företagare föredrar att låta arbetskraften gå sysslolös. Men för ”samhället” är arbetarnas livsuppehälle en sådan fast kostnad som inte faller bort under arbetslösheten. Försåvitt nämligen vi hålla oss till så pass civiliserade samhällen, att den arbetslöse och hans familj inte lämnas att svälta ihjäl, då deras egna besparingar tagit slut.

Produktionen är till människornas skull. Produktionsverktygen är människornas verktyg att bygga den materiella grunden för sitt liv. Men i våra moderna samhällen möter vi bilden av en produktionsmekanism som behärskar människorna i stället för att behärskas av dem. Ingenting kastar ett mera skärande ljus över oförnuftet i denna ordning, än de svar, som de arbetslösa massorna få, då av produktionsmedlens ägare och kapitalets förvaltare begära arbete och bröd. Vi äro för fattiga för att hålla produktionen i gång, vi har råd att låta er arbeta. Den ekonomiska ordningen följer sina egna lagar, som vi inte våga rubba, och den tillåter inte alla människor att med arbetet försörja sig.

Den kontroll över det ekonomiska livet, som härför kräves, den makt över produktionsmedlen, över kapitalet och kapitalets förvaltning som är nödvändig för att låta människorna arbeta den blir det medborgarnas uppgift att lägga i samhällets händer

Arbetarrörelsens minnesbibliotek

Nils Erik Samuelsson

Chaufforernes Forbund i Danmark

Förbundet bildades 1909 utgav årsmärken, på

bilden 1923 – 1949. Många av märkena finns i

Arbetarrörelsens Minnesbiblioteks märkessamling.

Svenska översättningen av Bengt-Inge Bengtsson.

Emblemet ett hederstecken

Redan gamle Thorvald Petersen, vars insats på så många olika fronter får hans namn att dyka upp på så många ställen i denna festskrift. Han förstod att medlemmarna i chaufförernas fackliga sammanslutning varje år bör få ett nytt emblem. Därigenom får emblemet långt större betydelse än om man kunde bära samma emblem under året. Nu betyder det inte att den som bär emblemet en gång har haft ordning på sitt medlemskap, utan att han fortfarande är en god medlem, plikttrogen gentemot den organisation han tillhör. Han är ingen parasit, som njuter av alla de fördelar fackföreningen har skaffat hans yrke och hans kår, utan är fortfarande en levande och intresserad medlem, som idag har sin medlemsbok och sitt medlemskap i ordning.

Att våra medlemmar har den fulla förståelsen för att fackföreningens emblem är den goda arbetskamratens hederstecken, ser vi varje dag när vi möter de många medlemmarna, som bär den lilla symbolen på sina civila kläder. Emblemet är inte en sak, som man sätter på arbetskläderna eller sin uniform för att man är tvungen, utan ett hederstecken och ett samlingsmärke, som man är stolt över att visa, inte bara för sina kollegor, utan också sin umgängeskrets. Därmed blir det även en verkningsfull propaganda inte bara för just vår fackförening, utan för arbetarklassens fackliga organisationer i stort. Här står var och en mittemot arbetaren av den helt rätta sorten, som vet att han inte bara har rättigheter, utan också motsvarande plikter som en naturlig följd – en självklarhet – av sitt medlemskap.

Och en av de önskningar vi starkast hoppas på fyrtioårsdagen för starten av Fackföreningen, är därför också att våra medlemmar fortfarande vill bära emblemet med ära. Därigenom erkänner de fortfarande sin yrkeskår, sin fackförening, sin rätt och plikt som organiserade arbetare, som fortfarande är redo att bära sin del av de gemensamma bördorna och det solidariska ansvaret. Minns alltså för all framtid, emblemet är ett hederstecken. 

Dess heder är också din heder, kamrat!

PLACERING I BIBLIOTEKET: Danmarks-tavlan

Nordiska Demokratins Dag

Den Nordiska demokratins dag 25 augusti 1935 Malmö. (S.R.75)

Pohjoismainen Kansanvallan Päivä, Turussa 26.6 1938

Svenska: Nordiska Demokratins dag i Åbo 26.6 1938 (S.R.632)

Den Nordiska Demokratins Dag i Malmö 1935 arrangerades av de nordiska socialdemokratiska ungdomsföreningarna. 20 000 ungdomar samlades från alla nordiska länder. De nordiska socialdemokratiska ledarna ^[1] höll varma tal om den nordiska demokratins ståndaktighet gentemot de totalitära hoten, och betonade, liksom Ragnar Frisch, ^[2] dess långa historiska rötter som utgjorde den grund som socialdemokratin skulle bygga vidare på.

I Sverige kunde termen ”Nordisk demokrati” ibland användas som synonymt med ”Folkhemmet” och var alltså en del av Socialdemo­kraternas nationalistiska 1930-talsretorik. Genom att byta ut ”social” mot ”nordisk” fick den egna politiska ståndpunkten en kulturell och historisk förankring. De nordiska socialdemokraterna erövrade eller skapade en nordisk demokratisk tradition som de använde som ett fundament för sin egen politik. På många sätt visade detta sig vara en lyckad strategi. Socialdemokraterna nådde stora valframgångar och började så uppfattas som legitima representanter för nationen och dess kulturella arv. Samtidigt kunde man också kanske säga att den politiska demokratin blev en så central del av den nordiska och nationella identiteten att det var mycket svårt för en nazistisk eller totalitär politisk retorik att slå rot i Norden.

Det var inte enbart Socialdemokraterna som på detta sätt använde sig av den nordiska demokratins retorik. Framför allt i Finland kunde också konservativa betona att landet var en nordisk demokrati, och på så vis försöka stävja hotet från öst, samtidigt som man bad de skandinaviska länderna om stöd och sympati. Några år tidigare hade bilden av den fria nordiska bonden också använts som ett inrikespolitiskt argument mot den revolutionära vänstern i samband med inbördeskriget. ”Nordisk demokrati” var ett flexibelt begrepp som kunde fyllas med olika innehåll, men före andra världskriget handlade det oftast om att definiera och mobilisera en nordisk opposition mot de totalitära rörelserna i Europa, vare sig de var kommunistiska eller fascistiska.

Källa:

Arbetarrörelsens Förstamajförenings samlarrapport 75 och 632.

Johan Strang^[3] artikel i Nytid.fi 2011/12.

Not; 1

Talare var bl.a. Sveriges statsminister Per Albin Hansson, Norges statsminister Johan Nygaardsvold, Danmarks minister H.P. Hansen och Koos Vorrink, ordförande för Youth International från Nederländerna.

Not; 2

I förordet till boken Pest over Europa – Bolschevisme, Fascisme og Nazisme (1933) skrev den danska socialdemokraten Ragnar Frisch att det nu var dags att visa ”at der er Knogler og Marv i det nordiske Demokrati”. Enligt Frisch var det bönderna som hade infört parlamentarismen i Norden, men nu var det arbetarrörelsens uppgift att föra detta arbete vidare och skapa den sociala demokratin. Termen ”nordisk demokrati” fick snabbt en central plats i den socialdemokratiska vokabulären.

Not; 3

Johan Strangforskare vid Centrum för Norden-studier, Helsingfors universitet. Artikeln baserar sig på (framför allt inledningen till) boken Rhetorics of Nordic Democracy (Studia Fennica Historica 17, Helsingfors: Finska litteratursällskapet, 2010) som författaren redigerat tillsammans med Jussi Kurunmäki. PLACERING I BIBLIOTEKET: SSU-tavlan

Per Albin Hansson 1 Maj 1985. 23 oktober 1985 firades 100-årsminnet av Per Albin Hanssons födelse. För att hedra Per Albin gavs det ut ett jubileumsmärke som kunde köpas för 100 kr med en upplaga på 1 000 märken. Behållningen gick till Stiftelsen Per Albin Hanssons minne som grundades 1947. Stiftelsen delar ut stipendier och för att kunna söka dessa måste man vara medlem i SAP, SSU, S-kvinnor eller Tro och Solidaritet. Märket är detsamma som Första majmärket 1985, alltså samma stämpel. Skillnaden är att detta märke är förgyllt med guld och är emaljerat. PLACERING I BIBLIOTEKET: SAP-tavlan

Socialdemokraterne 1. majmærkern (Danmark) kartongmärken från Arbetarrörelsens Minnesbiblioteks märkessamling i Göteborg.

Arbetarrörelsens Minnesbiblioteket i Göteborg kom över ett danskt fotoalbum med inklistrade kartongmärken den 15 december 2019 till sin samling av danska märken från arbetarrörelsen.
I fotoalbumet var det inskrivet årtal vid Första majmärkena vid de märken som saknar årtal på märket. Minnesbiblioteket har utgått från det som skrivits i det danska fotoalbumet om Första majmärkenas årtalsplacering.

Arbejdermuseet i Köpenhamn har ingen mer kompletterande årtals information om de danska Första majmärkena.

• Danmarks första utgivna Första majmärket utgavs 1890, Arbetarrörelsens Minnesbibliotek första märke är från 1891
• Norges första, Första majmärke utgavs 1892
• Sveriges första, Första majmärke utgavs 1894
• Finlands första, Första majmärke utgavs 1907

Arbetarrörelsens Minnesbiblioteks danska Första majmärken

Rad 1: 1891, 1892, 1893, 1894, 1895, 1896.

Rad 2: 1897, 1898, 1902, 1906, 1907.

Rad 3: 1908, 1912, 1914, 1915, 1916.

Rad 4: 1918, 1919, 1920, 1921, 1922.

Rad 5: 1923, 1924, 1925, 1926, 1928, 1929.

Rad 6: 1930, 1931, 1932.

PLACERING I BIBLIOTEKET: Socialdemokraterne i Danmark pappersmärkestavlan