Gershedens Folkets Hus stödförening utgav detta nålmärke 2021 då föreningen uppmärksammade Demokratidagen till minnet av att det var 100 år sedan kvinnan fick rösta i riksdagsvalet. Gerdhedens Folkets hus hade bl.a. föredrag, bildspel och utställning denna minnesdag.
Gershedens Folkets Hus ligger idag i Stockholm i den södra delen av Skansen och är idag en historisk och lättillgänglig träffpunkt på Skansen.
Gershedens Folkets Hus började byggas vintern 1907, sensommaren 1908 stod grund, väggar och tak på plats. Under 50 år fungerade Gersheden i Värmland som traktens möteslokal med dans, bio, kurser och annat. Sin sista blomstertid hade huset under andra världskriget. Föreningen vågade sig på en stor renovering på 50-talet. Men… några år efter renoveringen upphörde verksamheten i huset. Moderna och mer centralt belägna samlingslokaler hade tillkommit och det fanns inte längre behov av ett Folkets Hus i Gersheden. 1959 skänkte Gershedens Folkets Hus-förening huset till Skansen. Med flyttningen fick huset återigen en viktig funktion: Att berätta en del av vår historia!
Om någon enskild person skall personifiera framväxten av det moderna Göteborg under rekordåren 1950-och 60-talen är nog Torsten Henrikson den man först kommer att tänka på.
Torstens far Carl arbetade som sågverksarbetare och familjen bodde i Torpa. De drabbades ekonomiskt genom arbetslöshet och socialt genom att hustrun avled och fadern blev ensam med fem barn. Den enda möjligheten som då stod till buds för en ensamstående fader var att gifta om sig om inte barn skulle tas ifrån honom. Hans andra hustru hette Augusta och hade en son. Tillsammans fick de två söner Torsten född 1906 samt Erik
Torsten växte upp tillsammans med 7 syskon i en liten 2- rumslägenhet. Omständigheterna i hemmet var små men där förekom högläsning av litteratur samt andaktstunder på söndagarna. Han upplevde skolan som ett måste och såg som 13-åring fram mot att bidra till familjens försörjning. Hans första anställning var på ett sågverksföretag.
Han drabbades av spanska sjukan 1918. Han var förutom att han tidigt blev engagerad i att företräda sina arbetskamrater gentemot företaget aktiv i både musiklivet och idrottsrörelsen. Han kom genom det fackliga deltagandet även att bli politiskt intresserad och blev medlem i den socialdemokratiska ungdomsklubben Aktiv och som dess ordförande från 1929 kom han att bygga upp ungdomsrörelsen i västra Sverige.
1932 deltog han i Viskadalens Vinterkurs där han träffade sin blivande hustru Ester. Efter andrakammarvalet hösten som blev en stor framgång för partiet blev Torsten riksdagsman. I konflikten inom Arbetarrörelsen i Göteborg 1933 kom Torsten att ansluta sig till den fackligt förankrade delen som leddes av Albin Ström och som uteslutits ur partiet på grund ifrågasatt lojalitet lokalt mot partiet. Torsten kom i riksdagen 1932 där han anslöt sig till partiet Socialisterna.
Det blev endast 1 mandatperiod för Torsten men han motionerade bl a om att sänka rösträttsåldern till 21 år. Efter valet 1936 att återvände Torsten till Göteborgspolitiken för alltid. Torsten lämnade Vänstersocialisterna 1937 efter interna konflikter och återvände till Socialdemokratiska partiet.
Han började på SKF samma år och stannade där till 1944. Han utsågs till studieorganisatör och startade informationsbladet ”Vi på Kulan” innan kommunalpolitiken och hyresgästfrågorna blev hans intresseområde .
Hans samhällsengagemang kom främst att inriktas på bostadsområdet där målet var att bygga bostäder främst i samhällets regi och med modern standard.
Allmännyttan kom att dominera produktionen och tillkomsten av ”miljonprogrammet” kom att bli kulmen på den politik som Torsten personifierade.
I början av 1960-talet genomfördes på Torstens initiativ tillsammans med advokatbyrå och mäklare uppköp av mark i Angered och Bergum för att klara stadens marktillgång inför en förväntad tillväxt med planer på en stadsdel i öster med minst 250 000 innevånare. Utvecklingen uteblev i den omfattning som planerats delvis beroende på lågkonjunkturen i början av 1970-talet.
Förutom bostadsbyggande var Torsten även tillskyndare av de två älvförbindelserna, Valhallabadet, Nya Ullevi och Landvetter flygplats.
Torsten hade dessutom ett stort engagemang kring frågor om natur och miljö. På hans initiativ tillkom Västkuststiftelsen och Göta Älvs Vattenvårdsförbund samt att Delsjöområdet blev naturskyddsområde.
Han hade en lång rad av uppdrag inom partiet och kommunalpolitiken och fungerade ofta som ordförande.
Boken avslutas med att partikamrater och lokala meningsmotståndare intervjuas om sina kontakter och erfarenheter av samarbetet med Torsten.
Folkets Hus i Göteborg – en särskild historia Arne Hasselgren
En presentation
Inom arbetarrörelsen uppstod tidigt ett behov av att kunna hålla sina möten i egna lokaler. På landsbygden löstes det oftast genom att man byggde en egen lokal för sin mötesverksamhet.
I Göteborg dominerades föreningslivet av borgerliga initiativ att skapa bildningsverksamhet för arbetarklassen vilket innebar att företrädare för arbetarklassen var utestängda från inflytande i ledningen.
Arne beskriver i sin bok hur arbetarklassen i Göteborg mötte detta motstånd på två sätt, dels genom att försöka hitta lämplig lokal för sin mötesverksamhet, dels genom att förändra inriktningen av den borgerliga bildningsverksamheten. Ett ”Folkets Hus” startades 1898 genom inköp av en fastighet på hörnet Bergsgatan/Skanstorget. Lokalen kom att rymma både möteslokal och kaféverksamhet men blev snart för liten för den växande arbetarrörelsen i Göteborg.
En person som genom sitt föreningsengagemang lyckades lösa bägge uppgifterna var Herman Lindholm, som både var ordförande i Folkets Hus-föreningen och samtidigt kassör i Arbetarföreningen. Det var en ”win-win”-lösning. Folkets Hus fick tillgång till möteslokaler och Arbetarföreningen fick säkra hyresgäster i sin nya fastighet.
”Äktenskapet” varade i 40 år men hela tiden fanns krafter inom arbetarrörelsen som ville bli herrar ett eget hus. En möjlighet till lösning uppstod efter att de stora möbellagren vid norra sidan av Järntorget härjats av en brand 1935. ”Skilsmässan” var inte helt friktionsfri. Herman Lindholm var motståndare till en nytt Folkets Hus utan arbetarföreningens medverkan. ”Byggnadsföreningen Folkets hus i Göteborg upa” med företrädare för arbetarrörelsen bildades 1941. Tomtfrågan var även den ett problem då även andra intressenter fanns. Tack vare medverkan från tunga socialdemokratiska kommunfullmäktigeledamöter, med stöd av kommunisterna, kunde tomtfrågan lösas 1944.
Andra problem som man ställdes inför i samband med byggstarten 1948 av ”höghuset- föreningshuset” var regler om arbetstillstånd samt bristen på byggnadsmaterial, men tack vare initiativ från fackföreningsföreträdare kunde arbetet genomföras och Folkets Hus med möteslokaler, restaurang och teater kunde invigas våren 1952.
Under byggnationen av Folkets hus kom frågan upp om att komplettera verksamheten med en biograf samt danslokal. Precis som teater hade varit en viktig del av arbetarrörelsens kulturutbud inom Folkets hus riksorganisation (FHR) ansågs filmen som ett kulturuttryck. Detta blev den tredje etappen i ”Folkets Hus-projektet”. Invigningen av biografen Draken och danslokalen Vågen skedde 1956.
När fastigheterna väl var byggda gällde det att fylla dem med verksamhet. De fackliga organisationerna kom att förlägga sina expeditioner till höghuset och mötesverksamheten bedrevs i ”låghuset”. På tredje våningen av mötesbyggnaden kom att inrättas ett studiehem för ABF-verksamhet. GAF – Göteborgs Arbetares Folkhögskola – som startades 1920 på initiativ av Ernst Wigforss kom nu att få tillgång till lämpliga lokaler för sina kvällsstudier. Dessutom kom Folkets Hus att under ett antal år låta kommunen bedriva realskola i lokalerna.
Biografen kom från börja att drivas av privata Cosmoramabolaget men dansverksamheten blev en del av Folkets Hus-föreningens egna verksamheter.
Verksamheten under de första 20 åren kännetecknades av en positiv utveckling.
Men Folkets Hus blev precis som andra verksamheter med fasta kostnader för sin verksamhet lidande av de ökade kostnaderna för sin lokaluthyrning. Till det kom krav på bättre tillgänglighet och upprustning av lokalerna. För att klara finansiering av investeringarna togs ett utlandslån som tyvärr ledde till en valutaförlust på grund av den svenska valutakrisen 1992. Tack vare att den svenska reporäntan sjönk i slutet av 1990-talet kunde Folkets Hus år 2000 redovisa ett överskott.
Ett annat hot mot Folkets Hus-föreningen som Arne redovisar är det krav som LO och SAP framställde om en rekonstruktion av föreningen. För att möta hotet utsåg styrelsen en ”framtidsgrupp”. Den resulterade i ökad långtidsuthyrning av både danslokalen och möteslokalerna för att få långsiktiga intäkter samt att erbjuda lämpliga lokaler för fackliga expeditioner. Som ett resultat av dessa åtgärder kunde ekonomin räddas.
Efter att den ekonomiska situationen räddats uppstod frågan om huruvida Arne som socialdemokratisk ordförande nominerad av partiet till Folkets Hus styrelse hade partiets förtroende. Efter två årsmöten våren 2008 där föreningens stadgar kom att tillämpas. Vid konstitueringen omvaldes Arne som ordförande på 2 år.
En annan fråga som Folkets Hus-föreningen kom att ställas inför var upplåtelsen av lokaler till högerextrema rörelser. Arne beskriver på ett utförligt sätt hur de olika nazistiska partierna i Sverige utvecklas under mellankrigstiden. 1983 blir Folkets Hus indraget i nazisternas verksamhet genom att Nordiska rikspartiet genom en bulvan-förening hyrt lokal för en filmvisning. Den gången kunde en massiv folksamling förhindra mötets genomförande. 2014 uppstod en liknande situation när Sverigedemokraterna ville hyra lokal för en allmän föreläsning. Efter protester omprövade styrelsen sitt beslut om att hyra ut lokal till organisationen. Vilka regler som gällerför uthyrning är oklart men Arne menar att vägran att hyra ut till Sverigedemokraterna är ”ett moraliskt ansvarstagande helt i linje med arbetarrörelsens värderingar”.
Ett kapitel ägnar Arne åt att i ord och bild skildra konsten i Folkets Hus lokaler. All konstnärlig utsmyckning i de olika lokalerna är utförda av Göteborgskonstnärer.
I det sista kapitlet tar Arne upp Folkets Hus och framtiden. De gamla planerna på ett hotell i anslutning till Folkets Hus har genomförts och den tidigare rollen som lokalförvaltare har minskat. Vilken roll som Folkets Hus skall ha i framtiden beror på om de nya intressenterna vill och kan förvalta Folkets Hus tradition och för att citera Arnes framtidsförhoppning ”att ge platsför människor att mötas”.
Nils Erik Samuelsson, Arbetarrörelsens minnesbibliotek
Valmärket vid kommunal- och landstingsvalen 1950. A står för Arbetarepartiet, Sädesaxen och kugghjulet symboliserar jordens och industrins arbetare. Sädesaxen formar sig till det världsbekanta V-tecknet, som betyder seger, således en enande symbol för socialdemokratins väljarkår i 1950 års valdrabbning. Under 50-talet var det en första kammare, ett indirekt valt överhus till den tvåkammarriksdag som Sverige hade åren 1867–1970. Vid kommunal- och landstingsvalen under 50-talet blev ledamöterna i första kammaren valda av landstingen och vissa stadsfullmäktige var sedan enligt ett visst system valmän som valde ledamöter till första kammaren. Det var långa mandatperioder – åtta år. Kammaren förnyades stegvis – det var olika valår i olika län. Detta orsakade en eftersläpning av opinionen och SAP kunde regera vidare på 1950-talet även om det var vad vi idag skulle tolka som borgerlig majoritet i ett par andrakammarval.
Valmärket vid Andrakammarvalet 1952 är ett silverfärgat A, som står för Arbetarepartiet.
Valmärket vid kommunal- och landstingsvalen 1954 då Socialdemokraterna fick 1,7 miljoner röster och pilen symboliserar att målsättningen var fler röster i valet 1954.
Valmärket vid Andrakammarvalet 1956, visar att man börjar kalla partiet för Socialdemokraterna i dagligt tal.
Märket kallas för ATP-Ettan utkom vid 1957 års folkomröstning om pensionssystemet.
Socialdemokraterna företrädde linje 1, som förespråkade en allmän och obligatorisk tjänstepension, fick 45,8 % av rösterna.
Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet) företrädde linje 2, som förespråkade en frivillig tilläggspension och höjd folkpension, fick 15 % av rösterna.
Högern (nuvarande Moderaterna) & Folkpartiet företrädde linje 3, som förespråkade en tjänstepension genomförd av arbetsmarknadens parter, fick 35,3 % av rösterna.
Folkomröstningens efterspel Med argumentet att deras linje hade fått flest röster, drev Socialdemokraterna efter folkomröstningen igenom införandet av allmän tilläggspension (ATP), trots att majoriteten för förslaget inte hade varit absolut. Centerpartiet lämnade därför regeringen, varpå Folkpartiet och Högerpartiet försökte få centerpartisterna att medverka till ett regeringsskifte med Bertil Ohlin (fp) som ny statsminister. Bondeförbundarna var emellertid inte benägna att gå direkt från ett samarbete med socialdemokraterna till att stödja en borgerlig regering, varför Tage Erlander (S) kunde fortsätta som statsminister för en enpartiregering i minoritet.
Valmärket vid Andrakammarvalet 1958, S-et med den uppåtgående röda pilen, markerade och underströk partibeteckningen och Socialdemokraternas strävan att samla än större väljarskaror.
Källor:
Arbetarrörelsens Förstamajförenings samlarrapporter 23 och 87
Det finns fyra olika avtagbara brickor, ett för varje kvartal och likadana märken. Medlemmen fick en ny bricka när nästa kvartals kontingent var betald. Systemet tillämpades 1907 – 1909, i förbundets jubileumsskrift Svenska grov- och fabriksarbetareförbundets historia band 1 1891 – 1909 från 1941, finns bild och text om märket. (S.R.38)
1 står för första kvartalet och 07 för årtalet 1907
2 står för första kvartalet och 07 för årtalet 1907
3 står för andra kvartalet och 07 för årtalet 1907
4 står för fjärde kvartalet och 07 för årtalet 1907
”Kommunals jämställdhetsmärke”, märket togs fram till den grupp från Kommunal som åkte till Förenta nationernas fjärde kvinnokonferens i Beijing 4-15 december 1995. Märkets logga är symbolen för kvinnors styrka och förmåga att omfatta både det lilla och det stora i livet.
Svenska folket berättar – utan städare stannar Sverige
En presentation
Vi tar för givet när vi kommer in i en möteslokal att ljus och värme fungerar och att lokalen är städad.
För elektriker och rörmokare finns särskilda yrkesutbildningar.
Att städa och rengöra lokaler har länge ansetts som ett vanligt hushållsarbete utan någon speciell yrkeskunskap.
För att belysa städarnas situation som yrkesgrupp tog fyra fackliga organisationer: Senska Kommmunalarbetarförbundet, Hotell- och Restauranganställdas förbund, Statsanställdas förbund samt Fastighetsanställdas förbund tillsammans med Arbetets museum, Nordiska museet och Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek år 1990 initiativ till att belysa villkoren för denna ofta osynliga, lågavlönade och lågstatus grupp som alltför ofta utför sitt arbete utan att få någon uppskattning.
Städarbetarna som yrkesgrupp speglar samhällets sammansättning och förändring. På så vis har yrkesgruppen som arbetar med städning kommit att numera även omfatta människor med annan bakgrund än svensk.
I rapporten medverkar19 lokalstädare med erfarenheter från sitt arbetsliv. Av dessa är 2 städare som har sina rötter i Chile.
Jag har valt att närmare kortfattat återge Ingrid Kleists berättelse som är ganska typiskt för en arbetare i denna bransch.
Ingrid Kleist: Medan mamma passade barnen blev jag städerska
Hon blev mamma vid nitton års ålder 1961 och bodde tillsammans med man och barn i en omodern lägenhet. Efter ytterligare ett barn och önskemål om en egen inkomst blev hon av arbetsförmedlingen erbjuden ett städjobb. Tillsammans med en äldre kvinna arbetade hon med enkla hjälpmedel långa arbetspass mot en klen lön.
Efter ytterligare ett barn och en ny man blev hon åter hemmafru, nu i en modern lägenhet. Genom en granne fick hon kontakt med den kommunala städverksamheten. Jobbet var både på socialbyråer och i skolor och alltid förlagd till kvällar och nätter – utan både skyddsutrustning och riktig städutrustning. I samband med att Ingrid fick jobb på ett nybyggt dagis kom även modernare städgrejor.
Efter ett studieuppehåll fick hon städjobb på en skola. Eftersom hon började sitt arbete i juni innebar det att hon deltog storstädningen under hela sommarlovet. Arbetstiderna var bättre, men varje städare hade sina egna revir med beting och någon gemenskap fanns inte.
En stor förändring för städpersonalen uppstod genom att en städorganisation med städledare och dagstädning infördes 1979. Ingrid utsågs till städledare och skickades på utbildning Både lärare och städare var missnöjda. Arbetet blev nu schemalagt mellan 07.00 -13.00. Städarbetet uppvärderades och bättre hjälpmedel inskaffades.
Efter 17 år och stelhet i sina leder tog Ingrid studieledigt för att läsa in grundskolan på Komvux. Tanken på ett annat arbete stoppades genom att hon inte fick mer vuxenstudiestöd och hon återvände till städningen. Så en dag sa kroppen ifrån. Ett felaktigt lyft av en hink innebar att hon inte kunde röra armen.
Efter 9 månader av tabletter, sjukskrivning och sjukgymnastik förklarade att de inte kunde göra mer och hon blev friskskriven.
Eftersom Ingrid var anställd kunde hon inte stämpla som arbetslös och hon fick gå tillbaka till städjobbet1989. Under tiden hade hennes arbetskamrater gått i pension och hon erbjöds av sin chef att arbeta heltid för att slippa stressa i arbetet.
I jobbet ingick förutom skolstädning även en fritidsgård. Hennes förslitningsskador gjorde sig åter påminda och det blev åter sjukskrivning, företagshälsovård och sjukgymnastik. Vid 48 års ålder (1990) blir hennes besvär godkända som arbetsskada och parallellt med 75-% sjukskrivning och rehabilitering så hoppas hon kunna återgå till sitt arbete på heltid.
När hon summerar sitt arbetsliv konstaterar hon att dagstädning var positivt både vad gäller löner och kamratskap men ångrar att hon inte studerade i sin ungdom för att slippa bli utsliten vid 50 års ålder. För att ändra statusen på städarbetet krävs att arbetsmiljön förbättras så att det blir ett heltidsarbete som inte orsakar belastningsskador och utslitning.
Ingrid uppmuntrar sina barn att studera för att få ett arbete som inte sliter ut kroppen.
När det gäller sin egen situation så städar hon på nu på deltid. Hon skulle helst vilja fortsätta städa och att arbetsmiljön förbättras för det är ett arbete hon kan efter att ha deltagit i olika utbildningar.
Nils Erik Samuelsson, Arbetarrörelsens minnesbibliotek
Avbildad på märket är en ”Kälkborgare” (egenskaper hos invånarna i den uppdiktade (fiktiva) småstaden Kälkestad (1800-talets Grönköping), som mest ägnar sig åt skvaller, vardagligheter och småsaker, utan att besitta högre bildning, insikter eller perspektiv, synonymt med småborgerlighet.
Figuren (Kälkborgare) på märket finns även avbildad i Zeth Höglunds bok ”Hjalmar Branting och hans livsgärning”.
Tidskriftsföreningen Socialistiskt Forum (1971-2000) hade som ändamål att främja socialismens sak utifrån socialdemokratins grundläggande värderingar. För att uppnå detta syfte gav föreningen ut denna tidskrift. Målsättningen med tidskriften är att utifrån detta ändamål kommentera och analysera viktiga politiska förhållanden och utvecklingstendenser. Föreningen ger även ut andra skrifter och anordnar seminarier. Medlem i föreningen kan varje socialdemokratisk grundorganisation bli som prenumererar på minst tio exemplar. Föreningen hade ett åttiotal medlemmar och tidskriften utkom med sex nummer per år. (Texten skriven 1986).
Tidskriftsföreningen Socialistiskt Forums första nummer 1971, tar upp frågeställningar som rör staten och samhället:
Rolf Andersson, Ett Starkare samhälle – för vem?
Ulf Jonsson och Martin Lindblom, De kortsiktiga fördelarnas politik
Bo Södersten, Mot en socialistisk budgetpolitik
Jonny Samuelsson, Anställd i staten intervju 1
Eivor Halkjaer, Anställd i staten intervju 2
Mårten Andersson, Den borgliga arbetsrätten
Sven Bodin, Socialdemokratin och Ådalshändelserna 1931
Källa:
Arbetarrörelsens förstamajförenings samlarrapport 99 skriven av Olavi Laurila
Socialistiskt Forum Nr 1 Årgång 1 1971, Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg
Wikipedia
Zeth Höglunds bok Hjalmar Branting och hans livsgärning, Tiden 1928
En reformistisk kulturrevolution – Arbetarrörelsens årsbok 1978
Årsboken inleds med en gedigen genomgång av svensk kulturpolitik under 1900-talet och arbetarrörelsens kulturinsatser. Rörelsens olika organisationer och dess framväxt samt dess insatser inom kulturområdet skildras i tre olika perioder:
1. Tiden fram till omkring 1930:
Framväxten av Folkets Hus och Folkets Park där arbetarrörelsens medlemmar kunde mötas och roa sig i egna lokaler oberoende av motstånd från det borgerliga krafterna i samhället samt ABF och dess betydelse för folkbildning och föreningskunskap
2. Utvecklingen 1930-1960
Arbetarrörelsen växer sig allt starkare och börjar bli en dominerande maktfaktor. Arbetarlitteraturen blir en faktor inom litteraturhistorien. Stockholmsutställningen 1930 med funktionalismens genombrott har tydliga socialistiska drag.
Två viktiga politiska program antas inom arbetarrörelsen. 1938 kommer demokratisk kulturpolitk med Arthur Engberg som huvudförfattare och Efterkrigsprogrammet 1948 som i skenet av arbetarrörelsens politiska framgångar tonar ned behovet av egna organisationer. Nedläggningen av ABF:s 1 500 folkbibliotek med nästan 1 miljon böcker och överlämnandet av dessa till de kommunala biblioteken måste ses mot denna bakgrund
1952 kommer rapporten” Människan och nutiden”. Kulturpolitiken ges en vidare tolkning och miljöns betydelse lyfts fram samt att den enskilda människans utveckling är demokratins mål.
3. utvecklingen 1960-1974
1961 presenterades en kulturproposition av Ragnar Edenman som syftade till att stärka insatserna från samhället gentemot kulturarbetarna. Det gällde både utbildning och offentlig konsumtion av konstnärlig produktion
En fråga om vem som bäst kunde sköta olika kulturuppgifter diskuterades livligt: samhället eller de egna organisationerna. Samtidigt komm ny kulturgeneration inom den yttersta vänstern som anklagade arbetarrörelsen för att enbart konservera det gamla kapitalistiska samhället. På grund av att beskyllningarna i de flesta fall var orimliga bidrog de till att en meningsfull dialog uteblev.
Kulturrådet som statade sin verksamhet 1974 innebar att Sverige fick en allmänt accepterad målsättning för kulturpolitiken i landet, vilket måste betecknas som en betydande framgång. I årsboken finns ett antal exempel på kulturaktiviteter som tillkommit och bedrivits på initiativ av arbetarrörelsens olika kulturorganisationer. En verksamhet som jag särskilt vill lyfta fram är den studieverksamheten som bedrivs på SKF i verkstadsklubbens regi. Dels för att den är så omfattande och spänner över väldigt olika områden och dels för att den kunde möta medlemmarnas olika intressen och vidgade definitionen av begreppet kultur.
Nils Erik Samuelsson
Föreningsverksamheten på SKF i Göteborg
av Arne Olsson
Utgångspunkt för den vidgade satsningen från verkstadsklubben var två undersökningar bland medlemmarnas fritidsvanor som blev klara 1975. De pekade på att många av klubbens medlemmar hade en torftig fritid medan de som var aktiva var det i flera verksamheter.
Ett resultat av undersökningen blev att inventera möjligheter till deltagande i föreningsliv som redan fanns. För de som var intresserade av idrott fanns flera möjligheter. Den fackliga organisationen kunde också erbjuda olika möjligheter till studier i samarbete med ABF men tydligen uppskattades inte möjligheterna av klubbens medlemmar eller så svarade utbudet inte mot medlemmarnas behov.
ABF erbjöd verkstadsklubben att vidga det fackliga uppdraget till att även omfatta ett kulturellt ansvarsområde.
Detta var något nytt för en traditionell verkstadsklubbs uppgift men låg helt i linje med förbundets stadgar, nämligen uppgiften att även främja medlemmarnas kulturella intresse.
Resultat av detta blev att studiekommittén kompletterades med ett kulturutskott vars uppgift var att organisera lämpliga förslag till aktiviteter med hjälp av ABF och Skådebanan som klubben sedan tidigare hade ett samarbete när det gällde kulturevenemang.
Dessutom arbetade man vidare inom kulturområdet genom att dels kartlägga de aktiviteter som redan förekom bland medlemmarna, dels inventera det intresse som kunde finnas men som inte genomfördes som kulturverksamhet i klubbens regi.
Genom detta breddades ansvaret för klubbens medlemsverksamhet. Man startade studiecirklar i bland annat målning, keramik och vävning, konstsmide och amatörteater.
Ledare för studiecirklarna rekryterades genom ABF och dess målarskola Gustavus Primus.
Vid sidan av studiecirkelverksamheten startade man även lokala bokombud som samarbetade med Litteraturfrämjandet och Tidens förlag.
Genom ett samarbete med Folkteatern, där klubben var medlem, spreds information om repertoaren via arbetsplatsbesök av skådespelare.
Andra aktiviteter som kan vara värda att nämnas är stödet till Fotoklubben och Gammeldansklubben. I aktiviteter kunde även familjemedlemmar delta
Som sammanfattning på den här presentationen kan jag bara citera författarens slutord: ”Vårt försök på SKF innebär att vi lyckats ge föreningslivet ett nytt ansikte som ger fler människor möjlighet att känna samhörighet med den fackliga organisationen”.
Statens Sjukhuspersonals förbund och Svenska hospitalspersonalens förbund. Humanitet (1911–1954) medlemstidning för Svenska hospitalspersonalens förbund och Svenska hospitalens ekonomipersonals förbund (fr.o.m. 1921), i huvudet på denna tidning är den ovala loggan avbildad. Loggan har troligen följt med förbundet även då förbundet gjort namnbyten. (S.R.58)
1908 bildades Svenska hospitalspersonalens förbund, personal vid landets mentalsjukhus.
1931 namnändrades förbundet till Svenska sinnessjukvårdspersonalens förbund.
1941 bildades Statens Sjukhuspersonals förbund efter en sammanslagning av Svenska sinnessjukvårdspersonalens förbund (4 200 medl.) och Statens sjukhusekonomipersonals förbund (1 400 medl.).
1948 uppgick Svenska sinnessjukhusens förmansförening i förbundet.
1955 ersattes Humanitet av den flerägda tidskriften Stadsanställd.
1967 uppgick Statens Sjukhuspersonals förbund i Svenska Kommunalarbetareförbundet; samma år övertogs huvudmannaskapet för mentalvården i landet av landstingen.
Källa:
Svenskt föreningslexikon, Nybloms förlag. Under Humanitet och Statens Sjukhuspersonals förbund
Enskilda byråns handbok: – Fackliga organisationer, utgiven av Riksarkivet
Humanitet1924–1926, Organ för Svenska Hospitalspersonalens förbund och Svenska Hospitalspersonalens Ekonomipersonals förbund
Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg 