Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg

Ett utdrag ur boken ”Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse” av Johan Lönnroth

Ernst Wigforss kallade sig gillesocialist, en ideologi som historikern Christer Lundh 2012 beskriver så här:

”Gillesocialismen gjorde anspråk på att vara en syntes mellan å ena sidan statssocialism och konsumentintresset och å andra sidan frihetlig socialism och producentintresset.”

I ett brev från november 1918 skrev Wigforss: ”Det finns en djup sanning i påståendet att verklig demokrati är omöjlig utan ekonomisk demokrati”.

I mars 1919 skulle det för första gången hållas kommunalval enligt den nya författningen med borttagen graderad rösträtt. Baserat på dem skulle sedan kommunalmännen välja den första kammaren. Wigforss ville gärna komma in i andra kammaren, men tills vidare fick han nöja sig med att bli kandidat till den första. Det kan inte ha varit alldeles lätt för en akademiker att vinna Göteborgs arbetarväljare för sin kandidatur. Att han kände av konkurrensen från det nya vänsterpartiet framgår också av vad han skrev i sina memoarer:

”Vänstern inom socialdemokratin hade blivit ett nytt parti, som gick in för att tävla med det gamla om arbetarväljarna. Om dess oklara revolutionsplaner skulle med framgång kunna mötas, behövde partiet enligt min mening ett handlingsprogram, som kunde sätta fantasi och känslor i rörelse, samtidigt som det höll sej till konkreta och för det nyktra förståndet gripbara mål.”

Wigforss uppfattades som stående till vänster i partiet. Han var den uppenbart mest lämpade att bli huvudförfattare till det så kallade Göteborgsprogram som Arbetarekommunens styrelse antog och som publicerades i Ny Tid den 25 maj 1919. I stora delar innehöll programmet de krav som partiet drivit länge: åtta timmars arbetsdag, minst 14 dagars betald semester, arbete åt alla, frihandel, ett välutbyggt socialförsäkringssystem, minst två rum och kök för en liten familj, starkt progressiv arvsskatt, stora naturrikedomar skall bli allas egendom, affärsbankerna bringas under statens kontroll. Men där fanns också formuleringar som pekade i gillesocialistisk riktning:

”Produktionen skall specialiseras och standardiseras för att man tillfullo skall kunna utnyttja alla tekniska möjligheter… hela denna organisationsfråga kräver också i allra högsta grad arbetarnas aktiva medverkan… arbetarråd från verkstaden och upp till industriförbunden beredas större insikt i och allt större inflytande över företagens tekniska och ekonomiska ledning.”

I slutet av maj skulle partistyrelsen sammanträda för att forma politiken efter författningsreformen. Som bidrag till den diskussionen insändes Göteborgsprogrammet. Men att döma av partistyrelsens protokoll spelade det praktiskt taget ingen roll under diskussionen, trots att Axel Dahlström var närvarande. Wigforss uttryckte sin besvikelse i ett brev till Undén i juli 1919: ”Många ledande socialdemokrater tror ej på socialismens ekonomiska möjligheter”.

Hur är det idag 99 år senare? Har socialdemokratin tappat tron på socialismen? Jag menar då inte den mer eller mindre avsomnade statssocialismen utan den ekonomiska demokratin – gillesocialismen.

Johan Lönnroth

Artikeln är ett utdrag från min bok: Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse  (Bokförlaget Korpen 2014)

SSKF. Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund bildades 1920.

SSKF:s uppgift är att på grundval av socialdemokratiska partiets program samla och organisera kvinnorna och är en av socialdemokraternas fem sidoorganisationer. 1930 var förbundsnålen avbildad i en annons i SSKF:s tidning Morgonbris. 2012 utkom en ny logga som pin från S-kvinnor.

PLACERING I BIBLIOTEKET: SAP tavlan.

Varbergs Arbetarekommun 1903 – 2003. Julius Carlsson var ordförande i den kommitté som arrangerade sammankomsten att bilda Arbetarkommunen den 19 augusti 1903. 1903 var också det år då Julius hade varit strejkledare för de strejkande typograferna. Arbetarna förlorade strejken och hade ingen makt kvar när strejken var slut. Detta innebar att Julius inte fick tillbaka sitt arbete på tidningen Vestkusten. Kanske tänkte han på sin väg till sammanträdet att det inte är nog med fackliga organisationer utan det behövdes också samarbete med en politisk kraft för att förbättra de rådande förhållandena, organisationer som drar åt samma håll och hjälper arbetarklassen att nå ett bättre samhälle. Mötet beslöt att bilda Varbergs Arbetarekommun och till sin förste ordförande valde man Viktor Sandberg.

PLACERING I BIBLIOTEKET: SAP tavlan.

Polismästaren och socialismen

Anders Oscar Elliot var polismästare i Göteborg mellan år 1882–1902, dvs under samma tid som arbetarrörelsen växte fram i staden. Han var ingift i Göteborgssocieteten genom Hulda Ingeborg Hasselblad och var svåger till Viktor Rydberg. Han ogillade många av socialdemokratins föregångare i Göteborg men var samtidigt kommunalman och djupt engagerad i Göteborgs fattigvård. Genom att fruns kusin var gift med en känd socialdemokratisk företrädare i Tyskland, Georg von Vollmar, hamnade han inkognito på tyska SPD-möten som upplöstes av hans tyska poliskollegor.

A.O.Elliot kom från en judisk släkt med anor från Tyskland och läste högre juridiska studier i Uppsala. Efter arbete i bl.a. i Svea hovrätt flyttade han till Göteborg 1867 där han – trots sin ungdom- blev chef för den nyinrättade ”detektiva” avdelningen hos polisen. Göteborg hade då en folkmängd på 40 516 innevånare. Året efter införlivades Majorna och befolkningen ökade till drygt 50 000.

1930 skrev han en självbiografisk bok om sin tid som polismästare. Han var då 90 år gammal och boken ”Minnen från det gamla Göteborg” ger en relativt frispråkig bild av Göteborg såsom staden såg ut 60 år tidigare. Han hade under sina aktiva år inte gjort några minnesanteckningar utan litade helt på sitt minne vilket gör att biografin inte är särskilt säker som källa.  Det finns således flera historiska sakfel. Men den ger ändå en bild av bl.a. relationen mellan arbetarrörelsen och polisen under denna tid. 1931 avled Anders Oscar Elliot vid 91 års ålder.

De ordningsfrågor som dåtidens polis fick arbeta med vad enligt Elliot främst slagsmål, bråk och fylla. Ibland användes knivar och skjutvapen. Ungdomar knutna till olika stadsdelar och skolor drabbade regelbundet samman i stora skaror vilket innebar mycket arbete för polisen.

Det enda som bet på de oroselement som bodde utanför vallgraven, var enligt Elliot fysisk styrka. Till konstaplar rekryterades de ”starkaste och kraftigaste karlarna”- ofta från landsorten. Den nya tiden krävde att de kunde läsa och skriva. Tidigare hade detta inte varit något krav. Elliot ger en ganska mild bild av sin yrkesutövning men mot notoriska bråkmakare fanns enligt honom bara ett sätt att sätta sig i respekt  vilket var ”smörj” dvs poliserna gick hårt fram och klådde upp dem. Andra bråkmakare hjälptes genom att sättas på Amerikabåtarna med nödvändigt startkapital.

Redan då skyllde Elliot de oregerliga samhällsmedlemmarna i Masthugget och Majorna på föräldrarna då ”de var uppfostrade i fullaste frihet och skydde ingenting.” (Känns detta igen?)

När Elliot kom till Göteborg 1867 så var arbetarefrågan enligt honom en okänd sak. (Arbetarefrågan blev senare ett politiskt begrepp som handlade om arbetareklassens usla levnadsförhållanden i staden). Men i takt med inflyttning till staden och den ökade industrialiseringen blev frågan högaktuell.

Under 1880-talet växte främst fackföreningsrörelsen fram och det blev allt tätare mellan strejkerna i staden. Elliots taktik var att vara passiv och inte låta polisen blanda sig i dessa konflikter- så länge man höll sig inom lagens råmärken.

”Det måste erkännas, att så som det förr var ställt inom arbetarklassen kunde det icke i längden fortgå, och den stigande upplysningen gjorde en förändring nödvändig.” skrev han och säger i boken att om arbetsgivarna haft en annan inställning till sina arbetare hade utvecklingen varit lugnare.

Han lyssnade både på Hjalmar Branting och Fredrik Sterkys anförande i Göteborg och försökte göra det så obemärkt som möjligt. Branting talade mest som från en akademisk kateder, tyckte han medan Fredrik Sterky var en väldig folktalare.  Elliot frågade, enligt boken Sterky varför han använde så ovårdat språk trots att han var så bildad. ”Han ryckte på axlarna och svarade att han icke gjorde det gärna, men han var tvungen, då hans åhörare annars icke skulle förstå honom”

1886 åker polismästare Elliot i sällskap med bl.a. sin svåger Viktor Rydberg till Mainz för att hälsa på Georg von Vollmar och hans svenska fru. Elliot framhåller i boken att trots att han och Vollmar hade olika uppfattningar om saker och ting kom de väl överens. Han hade stor respekt för Vollmar som satt i den tyska riksdagen fram till 1918. Polismästaren och sällskapet hade lyckats ta in inkognito på ett hotell för att inte i onödan röja sin identitet.

När sällskapet senare strålade samman på en restaurang  visade Vollmar vid vilket bord de två tyska polisdetektiverna satt som följde honom vart han än gick. Polismästaren från Sverige var alltså under polisuppsikt vilken han tyckte var egendomligt.

På kvällen följde han av nyfikenhet med på ett icke tillåtet socialistmöte tillsammans med Vollmar då en större polisstyrka infann sig och upplöste mötet. ”Vollmar tog saken lugnt och upplyste mig att man var beredd på upplösningen och därför hade i beredskap en annan samlingslokal dit de nu begav sig.”

Viktor Rydberg tyckte dock inte om all uppmärksamhet de fått av den tyska polisen och när han märkte att han fortfarande skuggades av detektiver avbröt han sin resa i Tyskland och reste direkt hem till Sverige.

De socialdemokratiska pionjärerna i Göteborg CM Heurlin och Pehr Eriksson stod annars inte högt i kurs hos polismästaren och de två pionjärerna stod ju själva i ständig strid med varandra. Pehr Eriksson gjorde, enligt Elliot sig själv till martyr genom att publicera en artikel som han inte själv skrivit, i tidningen ”Folkets Röst”. Han blev härigenom fälld i ett tryckfrihetsmål för hädelse av riksdagen och dömd till ett års fängelse.

Det var också Elliot som skrev att skräddarmästare CM Heurlin hustru yttrade att han ej kunde sy i en knapp utan att få en galen idé.

Frågan är om detta verkligen sas av Heurlins hustru. Det är troligare att detta yttrande är polismästarens eget.

Pelle Berglund

Fakta:
Viktor Rydberg (1828-1895)

Viktor Rydberg var en viktig författare i slutet av 1800-talet. Han arbetade under många är som journalist på Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHT). Han blev folkkär genom dikten ”Tomten” som fortfarande är den mest kända juldikten i Sverige. Många menar att dikten inte alls handlar om julen utan om filosofi och skildrar livets mål och mening.

Minnesbiblioteket byter mejladress! Den nya är infominnesbiblioteket@gmail.com

Den gamla adressen fungerar inte längre, mejl som skickas dit kommer inte fram.

TITEL: Europa 1940

FÖRFATTARE: Ture Nerman

UTGIVEN: 1939

FÖRLAG: Trots Allt!

PLACERING I BIBLIOTEKET: Hylla 5. Socialism – Politiska begrepp och åskådningar

Redan under krigets första år anklagas Ture Nerman för tryckfrihetsbrott. Det är i synnerhet tre artiklar som får myndigheterna att reagera. Tidskriften Trots Allt! har blivit en nagel i ögat på en regering som försöker kryssa mellan en strikt tillämpad neutralitetspolitik och rädslan för vad de mäktiga grannarna, Sovjet och Tyskland, kan tänkas hitta på. Sovjet har då ännu inte gått med i kriget på de allierades sida utan avtalet med Tyskland, den så kallade Ribbentrop- Molotovpakten, står fortfarande fast.

Europa har blivit, vad Zeth Höglund i sitt förord till ”Europa 1940” kallar, ”ett dårhus, byggt på en kyrkogård.” Det enda som, enligt Höglund, ännu kan inge hopp om mänskligheten är socialismens tro ” på människoandens seger över människodjuret. Mitt under mördandet, förräderiet, sammanstörtandet av civilisationen höjer den sitt fältrop: Trots Allt!”

Nerman låter sig heller inte tystas. Han fortsätter envist att ge ut sin tidskrift. Samtidigt som han överklagar ända upp till högsta instans. Trots det utmynnar åtalet i ett tre månaders långt  fängelsestraff, som verkställs  under  julen 1940. Det är mot bakgrund av turerna runt denna rättsprocess Nerman skriver ”Europa 1940”. I detta relativt tunna häfte försöker den åtalade författaren ge ”sin syn på vår tid och demokratins öde.”

Det är alltså i ljuset av rättsprocessen man måste se texten. Den är en 52-sidor lång pamflett, men också en ursinnig protest mot åklagarens anklagelser om att ”artiklarna skulle vara brottsliga och ägnade att sätta Sveriges goda förhållande till Tyskland i fara.” Det är i hög grad en politiskt självständig skrift men också en försvarsinlaga i samma anda som den Nerman försökte men inte fick hålla inför åtalsjuryn. Han ger i sina memoarer en utförlig beskrivning av hur han kom till rätten med ett skrivet anförande under armen men ombads tiga när han väl försökte framföra sina synpunkter.

Nerman är i ”Europa 1940” djupt kritiskt till det svenska agerandet. Enligt hans uppfattning är den svenska undfallenheten inte bara en följd av svärmeri för

Tyskland i allmänhet och nazismen i synnerhet utan främst en reaktion på Stalins politik. En förlamande skräck för en förväntad sovjetisk expansion har spridit sig genom samhället och fått det att förlora sin moraliska kompass.

Politiken genomsyras av ett, i Nermans tycke, oförställt lismande inför Tredje riket. Man låter Berlin inte bara bestämma utrikespolitiken utan även få ett oproportionerligt stort inflytande på den inhemska debatten. Man kryper, och det inför ett Tyskland som redan visat sig vara allt annat än pålitligt.

Hitlertyskland kommer nämligen  aldrig att bli den buffert  mot Sovjet, som vissa drömmar om. Några garantier för att Sverige, trots sin undfallenhet, ska kunna hålla sig utanför kriget finns inte heller. I själva verket är, menar Nerman, denna strategi farlig. Den skymmer inte bara sikten för det hot som Tyskland faktiskt utgör, den tvingar dessutom Sverige till allt större eftergifter.  Resultatet av en sådan politik kan i slutändan bara bli ett, nationen förlorar sin självständighet. Den riskerar att förvandlas till en tysk lydstat.

Istället borde Sverige mer explicit ta ställning för ett fritt Europa. Inte ge vika utan även fortsättningsvis hävda både sitt oberoende och den  på arbetarrörelsens grundade humanismen. Eller som Nerman själv skriver:

”I dessa tider, då barbariet utifrån söker fullständigt kväva all kritik utanför sina gränser och det fria ordet hotas även i de små länderna, måste arbetarrörelsen som den frihetens försvarare den alltid ha varit göra sin stämma hörd och bryta den fega undfallenhet som eljes oundvikligt röjer vägen för våldet utifrån.”

Avslutningsvis vill jag ta upp en i sammanhanget lustig detalj. Jag har inte citerat fel. Nerman skriver faktiskt ”eljes”. Detta är en följd av en helt egenkomponerad stavningsreform. Så blir till exempel värld värd, Sverige blir Svärge och eljest bli som sagt eljes. Som om författaren tyckte att han även på denna nivå måste poängtera närhet till Sveriges kulturella särart genom att förenkla sin stavning. En sorts bakvänd nationalism med syfte att försvara det egna språkets oberoende inför det hotande barbariet.

Åsa Fröberg

Kvinnorna på Första Majmärket

Anna Sterky (1856-1939) 1 maj 1940

Fackföreningskvinna, journalist och agitator. Hon arbetade på SAP:s partiexpedition under 25 år, var ordförande i Kvinnornas fackförbund (Socialdemokratiska kvinnoförbundets föregångare) och redaktör för tidningen Morgonbris 1904. I Socialdemokratiska kvinnoförbundet utsågs hon 1920 till hedersordförande.

Sålda Första Majmärken: 408 430 stycken.

Signe Wessman (1879-1953) 1 maj 1954

Aktiv i Sömmerskornas fackförening. Agitator i Kvinnornas fackförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundets första ordförande 1920-1936. Riksdagskvinna 1925-28. Redaktör för tidningen Morgonbris.

Sålda Första Majmärken: 327 776 stycken.

Alva Myrdal (1902-1986) 1 maj 1987

Socialpolitiker; tillsammans med maken Gunnar Myrdal skrev hon ”Kris i befolkningsfrågan” 1934. Hon var ambassadör i Indien 1955–1961, ombud vid nedrustningsförhandlingarna i Genéve 1962–1973 och konsultativt stadsråd 1966–1973. 1982 förärades hon Nobels fredspris.

Sålda Första Majmärken: 385 836 stycken.

Anna Lindh (1957 – 2003) 1 maj 2004

Efter juridikstudier i Uppsala blev Anna Lind tingsnotarie i Stockholm 1982 och valdes samma år in i riksdagen. Hon var SSU-ordförande 1984 – 1990, kultur- och fritidsborgarråd i Stockholm 1991 – 1994, miljöminister 1994- 1998 och därefter utrikesminister till sin död.

Sålda Första Majmärken: 70 000 stycken.

PLACERING I BIBLIOTEKET: Första maj tavlan .

Ny Tid startas

Den socialdemokratiska tidningen Ny Tid började utkomma som veckotidning i mars 1892 med Fredrik Sterky som redaktör. Sterky kom från välsituerade kretsar men betonade för Göteborgarna vid ett första möte att han tillhörde partiets vänsterflygel.

”Enär klasskampen var ett existerande faktum, var han emot kompromisser med andra partier” framförde han bland annat och syftade speciellt på liberalerna där socialdemokraterna bl.a. ingått ett samarbete i den s.k. rösträttsrörelsen. Han åtnjöt snabbt ett stort förtroende och blev redan 1892 Arbetarekommunens (Numera Socialdemokraterna i Göteborg) ordförande. Här fick arbetarrörelsen i Göteborg en ledarbegåvning i nivå med Hjalmar Branting i Stockholm och Axel Danielsson i Malmö.

Några tidningsförsök hade skett tidigare. Agitatorn August Palm hade i Göteborg sålt sin egen tidning Folkviljan. Pehr Eriksson, som grundade Arbetarekommunen, fick sparken som redaktör på en borgerlig Göteborgstidning när han hade en förstående attityd till en strejk. Han startade då bl.a. Folkets Röst som dock upphörde när redaktören hamnade i fängelse för smädelse av Konungen och Riksdagen.

Ny Tid startade med ekonomiska svårigheter.  Startkapitalet var knappt 1000 kronor. 1893 övertog Arbetarekommunen tidningsutgivningen.

Från 1894 började tidningen utges från eget tryckeri. Pressen drogs för hand vilket skapade många anekdoter. Arbetslag från hamnen och byggena turades utgivningsdagen om att dra ”Madam Blom”, som lär ha varit tung i gumpen. Först 1899 kunde Ny Tid utkomma varje vardag.

Arbetareföreningens lokaler vid Järntorget var visserligen tillgängliga sedan mitten av 1890-talet, men på 8-årsdagen av Arbetarekommunens bildande invigdes ett Folkets Hus vid Skanstorget, hörnet Bergsgatan (numera Bulteklubbsgatan) och Skolgatan. Ny Tid och Arbetarekommunen flyttade in. Här fanns samlingslokaler, café och restaurang .I källarplanet öppnade kooperativa föreningen Fram sin butik. Köptrohet var dock ett okänt begrepp. 1902 lades butiken ned.

1909 flyttades all verksamhet tillbaka till Arbetareföreningens Hus vid Järntorget. Då var socialdemokraten Herman Lindholm anställd som kamrer i Arbetareföreningen. Han var samtidigt ordförande i Arbetarekommunen , men liberalen Henrik Hedlund kvarstod som ordförande i Arbetareföreningen fram till 1917.

1894 blev ett särskilt år för Göteborgs Arbetarrörelse då Fredrik Sterky och Arbetarekommunen arrangerade en extra partikongress i Göteborg. Huvudpunkten var kampen för den allmänna rösträtten.

Fredrik Sterky flyttade 1898 till Malmö till tidningen Arbetet, men blev samma år LO förste ordförande. Hans dåliga hälsa gjorde dock att han avled två år senare.

Pelle Berglund

Barnens Bys Simmarmärke. Märket utdelades till barn som lärde sig simma på kollot i Stora Höga som Hyresgästernas Centralförsamling (HCF) arrangerade på 1930-talet. Hyresgästernas Centralförsamling kämpade inte enbart för bra bostäder till rimliga hyror, utan gjorde även en imponerande insats på det sociala och kulturella området.

 I boken HCF 60 år, Hyresgästernas Centralförsamling i Göteborg 1922 – 1982 av Clarence Johansson står att läsa följande text.

Ture Blomqvist var en idéspruta av stora mått. Bland alla initiativ han på sin tid tog märktes också Hyresgästernas havsbad i Stora Höga, som invigdes 1930.

Denna barnkoloni var ett av de bästa bevisen på hyresgäströrelsens sociala inriktning. Man kämpade för bättre bostäder, men när det nu inte kunde ordnas i en hast utan barnen fick växa upp i en trist och ofta ohälsosam miljö, ja – vad gjorde man då? Jo, såg till så att åtminstone en del av barnen på sommaren kom från den trånga staden ut till sol, bad och frisk luft.

1930 förverkligades alltså planerna. Inte mindre än 1 700 intresserade följde med upp till invigningen den 6 juli. Det ordnades ett extratåg till Stora Höga och sedan promenerade man till det som sedan skulle komma att heta Barnens By.  Och så fick alltså mammor och pappor bekanta sig med den miljö, dit sedan under åren skulle skickas många tusen ungar.

Redan första sommaren kunde det tas emot fyra grupper barn om vardera 30, två pojk- och två flickgrupper. Det markområde som inköptes mätte 7 825 hektar(?) och badstranden var 160 meter lång.

År för år förbättrades anläggningen och bl.a. invigdes en ny byggnad med plats för 50 barn 1944 i närvaro av landshövding Malte Jacobsson, som alltid ägnade hyresgäströrelsen stort intresse.

Den här verksamheten kostade naturligtvis mycket pengar. Socialstyrelsen och Göteborgs stad lämnade bidrag men därutöver förekom ute i föreningarna en omfattande verksamhet för ”Barnen till havet”.

Det är alldeles uppenbart att sommarkolonin i Stora Höga kom att betyda mycket för många barn under många år. Men allting har ett slut. 1962 välkomnades sammanlagt 143 flickor och pojkar av föreståndarinnan Jenny Carlsson. Det året kostade uppehället 249 kr för varje barn, totalt kostade verksamheten 35 638 kr.

Men allting har som sagt sin ände. Här fanns det visserligen fortfarande behov av rekreation för stadsbarnen även om tiderna nu var annorlunda och förhållandena för de vanliga människorna mycket bättre än vid starten 1930. Men i och med att kommunen efter hand engagerade sig mera i projektet ville barnavårdsnämnden också vara med om uttagning. Och då ansåg man i HCF det vara lämpligt att verksamheten av det här slaget också övertogs av kommunen. 1963 avvecklades därför Barnens By.

PLACERING I BIBLIOTEKET: KF tavlan.

Läs- och skrivkunnighet främjade arbetarrörelsen

Förutsättningen för Sveriges demokratisering, men också arbetarrörelsens framväxt, var läs- och skrivkunnighet. Sveriges riksdag beslutade införa folkskolan 1842, ett beslut som tog tid att genomföra. Först 1882 antogs stadgan som föreskrev sex- eller sjuårig folkskola. Det var samma år som August Palm höll sitt första tal i Göteborg. Med läskunnighet följde ett stort intresse för tidningar.

Borgerliga tidningar har alltid dominerat i Göteborg.  Liberala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) startade redan 1832. Glansperioden tog slut under 1930-talet då Göteborgsposten växte förbi GHT. Torgny Segerstedts ryktbara kamp mot nazismen har gett GHT plats i presshistorien. Göteborgsposten var liberal, med undantag för tiden 1873-1896, då den företrädde en konservativ politisk linje. Göteborgsposten var ofta hånfull mot förträdarna i den framväxande arbetarrörelsen medan GHT gjorde mer korrekta referat.

De långa mötesreferat som publicerades i GHT från de flesta viktiga möten inom arbetarrörelsen ger en god bild av diskussionerna. Det var en ständig debatt mellan liberala och socialistiska uppfattningar – framförallt i fackföreningarna. Fackföreningarnas Centralkommitté hade bildats i Göteborg och var värdar för den första skandinaviska arbetarkongressen 1886. Kongressen antog bl.a. en resolution med 40 röster mot 17, där de socialistiska grundsatserna erkändes. Detta blev den definitiva brytningen med fackföreningarnas tidigare liberala hållning.

Henrik Hedlund var en framstående liberal och tillika redaktör för GHT och han skrev själv många referat från de första mötena. Han var samtidigt ordförande i den liberala Arbetareföreningen under 20 års tid och var därmed engagerad i frågor kring arbetarklassens dåliga villkor i Göteborg. Han stod också upp för yttrandefriheten.

På ett möte med August Palm blev Palm utsatt för personangrepp från konservativ mötesdeltagare vilket upprörde Henrik Hedlund djupt, då han ansåg att man skulle föra en saklig diskussion. Han kunde då inte vara tyst och sa :

Jag är inte socialist, förklarade Hedlund, men jag kan till stor del instämma i vad Palm sagt om den svenske arbetarens ställning som har att uppvisa många skuggsidor och vad Palm sagt i Göteborg kan gälla som gagn som väckelse.

Trots GHT:s relativt korrekta hållning var det en kamp mellan liberaler och socialdemokrater som skulle föras i många år. Socialdemokraternas svar var tydligt: Det var av största vikt att få en egen tidning. Först 1892 startade NY Tid i Göteborg.

Pelle Berglund

Bild : Framsida på GHT