Arbetarrörelsens Minnesbibliotek i Göteborg

Minnesbiblioteket byter mejladress! Den nya är infominnesbiblioteket@gmail.com

Den gamla adressen fungerar inte längre, mejl som skickas dit kommer inte fram.

TITEL: Europa 1940

FÖRFATTARE: Ture Nerman

UTGIVEN: 1939

FÖRLAG: Trots Allt!

PLACERING I BIBLIOTEKET: Hylla 5. Socialism – Politiska begrepp och åskådningar

Redan under krigets första år anklagas Ture Nerman för tryckfrihetsbrott. Det är i synnerhet tre artiklar som får myndigheterna att reagera. Tidskriften Trots Allt! har blivit en nagel i ögat på en regering som försöker kryssa mellan en strikt tillämpad neutralitetspolitik och rädslan för vad de mäktiga grannarna, Sovjet och Tyskland, kan tänkas hitta på. Sovjet har då ännu inte gått med i kriget på de allierades sida utan avtalet med Tyskland, den så kallade Ribbentrop- Molotovpakten, står fortfarande fast.

Europa har blivit, vad Zeth Höglund i sitt förord till ”Europa 1940” kallar, ”ett dårhus, byggt på en kyrkogård.” Det enda som, enligt Höglund, ännu kan inge hopp om mänskligheten är socialismens tro ” på människoandens seger över människodjuret. Mitt under mördandet, förräderiet, sammanstörtandet av civilisationen höjer den sitt fältrop: Trots Allt!”

Nerman låter sig heller inte tystas. Han fortsätter envist att ge ut sin tidskrift. Samtidigt som han överklagar ända upp till högsta instans. Trots det utmynnar åtalet i ett tre månaders långt  fängelsestraff, som verkställs  under  julen 1940. Det är mot bakgrund av turerna runt denna rättsprocess Nerman skriver ”Europa 1940”. I detta relativt tunna häfte försöker den åtalade författaren ge ”sin syn på vår tid och demokratins öde.”

Det är alltså i ljuset av rättsprocessen man måste se texten. Den är en 52-sidor lång pamflett, men också en ursinnig protest mot åklagarens anklagelser om att ”artiklarna skulle vara brottsliga och ägnade att sätta Sveriges goda förhållande till Tyskland i fara.” Det är i hög grad en politiskt självständig skrift men också en försvarsinlaga i samma anda som den Nerman försökte men inte fick hålla inför åtalsjuryn. Han ger i sina memoarer en utförlig beskrivning av hur han kom till rätten med ett skrivet anförande under armen men ombads tiga när han väl försökte framföra sina synpunkter.

Nerman är i ”Europa 1940” djupt kritiskt till det svenska agerandet. Enligt hans uppfattning är den svenska undfallenheten inte bara en följd av svärmeri för

Tyskland i allmänhet och nazismen i synnerhet utan främst en reaktion på Stalins politik. En förlamande skräck för en förväntad sovjetisk expansion har spridit sig genom samhället och fått det att förlora sin moraliska kompass.

Politiken genomsyras av ett, i Nermans tycke, oförställt lismande inför Tredje riket. Man låter Berlin inte bara bestämma utrikespolitiken utan även få ett oproportionerligt stort inflytande på den inhemska debatten. Man kryper, och det inför ett Tyskland som redan visat sig vara allt annat än pålitligt.

Hitlertyskland kommer nämligen  aldrig att bli den buffert  mot Sovjet, som vissa drömmar om. Några garantier för att Sverige, trots sin undfallenhet, ska kunna hålla sig utanför kriget finns inte heller. I själva verket är, menar Nerman, denna strategi farlig. Den skymmer inte bara sikten för det hot som Tyskland faktiskt utgör, den tvingar dessutom Sverige till allt större eftergifter.  Resultatet av en sådan politik kan i slutändan bara bli ett, nationen förlorar sin självständighet. Den riskerar att förvandlas till en tysk lydstat.

Istället borde Sverige mer explicit ta ställning för ett fritt Europa. Inte ge vika utan även fortsättningsvis hävda både sitt oberoende och den  på arbetarrörelsens grundade humanismen. Eller som Nerman själv skriver:

”I dessa tider, då barbariet utifrån söker fullständigt kväva all kritik utanför sina gränser och det fria ordet hotas även i de små länderna, måste arbetarrörelsen som den frihetens försvarare den alltid ha varit göra sin stämma hörd och bryta den fega undfallenhet som eljes oundvikligt röjer vägen för våldet utifrån.”

Avslutningsvis vill jag ta upp en i sammanhanget lustig detalj. Jag har inte citerat fel. Nerman skriver faktiskt ”eljes”. Detta är en följd av en helt egenkomponerad stavningsreform. Så blir till exempel värld värd, Sverige blir Svärge och eljest bli som sagt eljes. Som om författaren tyckte att han även på denna nivå måste poängtera närhet till Sveriges kulturella särart genom att förenkla sin stavning. En sorts bakvänd nationalism med syfte att försvara det egna språkets oberoende inför det hotande barbariet.

Åsa Fröberg

Kvinnorna på Första Majmärket

Anna Sterky (1856-1939) 1 maj 1940

Fackföreningskvinna, journalist och agitator. Hon arbetade på SAP:s partiexpedition under 25 år, var ordförande i Kvinnornas fackförbund (Socialdemokratiska kvinnoförbundets föregångare) och redaktör för tidningen Morgonbris 1904. I Socialdemokratiska kvinnoförbundet utsågs hon 1920 till hedersordförande.

Sålda Första Majmärken: 408 430 stycken.

Signe Wessman (1879-1953) 1 maj 1954

Aktiv i Sömmerskornas fackförening. Agitator i Kvinnornas fackförbund och Socialdemokratiska kvinnoförbundets första ordförande 1920-1936. Riksdagskvinna 1925-28. Redaktör för tidningen Morgonbris.

Sålda Första Majmärken: 327 776 stycken.

Alva Myrdal (1902-1986) 1 maj 1987

Socialpolitiker; tillsammans med maken Gunnar Myrdal skrev hon ”Kris i befolkningsfrågan” 1934. Hon var ambassadör i Indien 1955–1961, ombud vid nedrustningsförhandlingarna i Genéve 1962–1973 och konsultativt stadsråd 1966–1973. 1982 förärades hon Nobels fredspris.

Sålda Första Majmärken: 385 836 stycken.

Anna Lindh (1957 – 2003) 1 maj 2004

Efter juridikstudier i Uppsala blev Anna Lind tingsnotarie i Stockholm 1982 och valdes samma år in i riksdagen. Hon var SSU-ordförande 1984 – 1990, kultur- och fritidsborgarråd i Stockholm 1991 – 1994, miljöminister 1994- 1998 och därefter utrikesminister till sin död.

Sålda Första Majmärken: 70 000 stycken.

PLACERING I BIBLIOTEKET: Första maj tavlan .

Ny Tid startas

Den socialdemokratiska tidningen Ny Tid började utkomma som veckotidning i mars 1892 med Fredrik Sterky som redaktör. Sterky kom från välsituerade kretsar men betonade för Göteborgarna vid ett första möte att han tillhörde partiets vänsterflygel.

”Enär klasskampen var ett existerande faktum, var han emot kompromisser med andra partier” framförde han bland annat och syftade speciellt på liberalerna där socialdemokraterna bl.a. ingått ett samarbete i den s.k. rösträttsrörelsen. Han åtnjöt snabbt ett stort förtroende och blev redan 1892 Arbetarekommunens (Numera Socialdemokraterna i Göteborg) ordförande. Här fick arbetarrörelsen i Göteborg en ledarbegåvning i nivå med Hjalmar Branting i Stockholm och Axel Danielsson i Malmö.

Några tidningsförsök hade skett tidigare. Agitatorn August Palm hade i Göteborg sålt sin egen tidning Folkviljan. Pehr Eriksson, som grundade Arbetarekommunen, fick sparken som redaktör på en borgerlig Göteborgstidning när han hade en förstående attityd till en strejk. Han startade då bl.a. Folkets Röst som dock upphörde när redaktören hamnade i fängelse för smädelse av Konungen och Riksdagen.

Ny Tid startade med ekonomiska svårigheter.  Startkapitalet var knappt 1000 kronor. 1893 övertog Arbetarekommunen tidningsutgivningen.

Från 1894 började tidningen utges från eget tryckeri. Pressen drogs för hand vilket skapade många anekdoter. Arbetslag från hamnen och byggena turades utgivningsdagen om att dra ”Madam Blom”, som lär ha varit tung i gumpen. Först 1899 kunde Ny Tid utkomma varje vardag.

Arbetareföreningens lokaler vid Järntorget var visserligen tillgängliga sedan mitten av 1890-talet, men på 8-årsdagen av Arbetarekommunens bildande invigdes ett Folkets Hus vid Skanstorget, hörnet Bergsgatan (numera Bulteklubbsgatan) och Skolgatan. Ny Tid och Arbetarekommunen flyttade in. Här fanns samlingslokaler, café och restaurang .I källarplanet öppnade kooperativa föreningen Fram sin butik. Köptrohet var dock ett okänt begrepp. 1902 lades butiken ned.

1909 flyttades all verksamhet tillbaka till Arbetareföreningens Hus vid Järntorget. Då var socialdemokraten Herman Lindholm anställd som kamrer i Arbetareföreningen. Han var samtidigt ordförande i Arbetarekommunen , men liberalen Henrik Hedlund kvarstod som ordförande i Arbetareföreningen fram till 1917.

1894 blev ett särskilt år för Göteborgs Arbetarrörelse då Fredrik Sterky och Arbetarekommunen arrangerade en extra partikongress i Göteborg. Huvudpunkten var kampen för den allmänna rösträtten.

Fredrik Sterky flyttade 1898 till Malmö till tidningen Arbetet, men blev samma år LO förste ordförande. Hans dåliga hälsa gjorde dock att han avled två år senare.

Pelle Berglund

Barnens Bys Simmarmärke. Märket utdelades till barn som lärde sig simma på kollot i Stora Höga som Hyresgästernas Centralförsamling (HCF) arrangerade på 1930-talet. Hyresgästernas Centralförsamling kämpade inte enbart för bra bostäder till rimliga hyror, utan gjorde även en imponerande insats på det sociala och kulturella området.

 I boken HCF 60 år, Hyresgästernas Centralförsamling i Göteborg 1922 – 1982 av Clarence Johansson står att läsa följande text.

Ture Blomqvist var en idéspruta av stora mått. Bland alla initiativ han på sin tid tog märktes också Hyresgästernas havsbad i Stora Höga, som invigdes 1930.

Denna barnkoloni var ett av de bästa bevisen på hyresgäströrelsens sociala inriktning. Man kämpade för bättre bostäder, men när det nu inte kunde ordnas i en hast utan barnen fick växa upp i en trist och ofta ohälsosam miljö, ja – vad gjorde man då? Jo, såg till så att åtminstone en del av barnen på sommaren kom från den trånga staden ut till sol, bad och frisk luft.

1930 förverkligades alltså planerna. Inte mindre än 1 700 intresserade följde med upp till invigningen den 6 juli. Det ordnades ett extratåg till Stora Höga och sedan promenerade man till det som sedan skulle komma att heta Barnens By.  Och så fick alltså mammor och pappor bekanta sig med den miljö, dit sedan under åren skulle skickas många tusen ungar.

Redan första sommaren kunde det tas emot fyra grupper barn om vardera 30, två pojk- och två flickgrupper. Det markområde som inköptes mätte 7 825 hektar(?) och badstranden var 160 meter lång.

År för år förbättrades anläggningen och bl.a. invigdes en ny byggnad med plats för 50 barn 1944 i närvaro av landshövding Malte Jacobsson, som alltid ägnade hyresgäströrelsen stort intresse.

Den här verksamheten kostade naturligtvis mycket pengar. Socialstyrelsen och Göteborgs stad lämnade bidrag men därutöver förekom ute i föreningarna en omfattande verksamhet för ”Barnen till havet”.

Det är alldeles uppenbart att sommarkolonin i Stora Höga kom att betyda mycket för många barn under många år. Men allting har ett slut. 1962 välkomnades sammanlagt 143 flickor och pojkar av föreståndarinnan Jenny Carlsson. Det året kostade uppehället 249 kr för varje barn, totalt kostade verksamheten 35 638 kr.

Men allting har som sagt sin ände. Här fanns det visserligen fortfarande behov av rekreation för stadsbarnen även om tiderna nu var annorlunda och förhållandena för de vanliga människorna mycket bättre än vid starten 1930. Men i och med att kommunen efter hand engagerade sig mera i projektet ville barnavårdsnämnden också vara med om uttagning. Och då ansåg man i HCF det vara lämpligt att verksamheten av det här slaget också övertogs av kommunen. 1963 avvecklades därför Barnens By.

PLACERING I BIBLIOTEKET: KF tavlan.

Läs- och skrivkunnighet främjade arbetarrörelsen

Förutsättningen för Sveriges demokratisering, men också arbetarrörelsens framväxt, var läs- och skrivkunnighet. Sveriges riksdag beslutade införa folkskolan 1842, ett beslut som tog tid att genomföra. Först 1882 antogs stadgan som föreskrev sex- eller sjuårig folkskola. Det var samma år som August Palm höll sitt första tal i Göteborg. Med läskunnighet följde ett stort intresse för tidningar.

Borgerliga tidningar har alltid dominerat i Göteborg.  Liberala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) startade redan 1832. Glansperioden tog slut under 1930-talet då Göteborgsposten växte förbi GHT. Torgny Segerstedts ryktbara kamp mot nazismen har gett GHT plats i presshistorien. Göteborgsposten var liberal, med undantag för tiden 1873-1896, då den företrädde en konservativ politisk linje. Göteborgsposten var ofta hånfull mot förträdarna i den framväxande arbetarrörelsen medan GHT gjorde mer korrekta referat.

De långa mötesreferat som publicerades i GHT från de flesta viktiga möten inom arbetarrörelsen ger en god bild av diskussionerna. Det var en ständig debatt mellan liberala och socialistiska uppfattningar – framförallt i fackföreningarna. Fackföreningarnas Centralkommitté hade bildats i Göteborg och var värdar för den första skandinaviska arbetarkongressen 1886. Kongressen antog bl.a. en resolution med 40 röster mot 17, där de socialistiska grundsatserna erkändes. Detta blev den definitiva brytningen med fackföreningarnas tidigare liberala hållning.

Henrik Hedlund var en framstående liberal och tillika redaktör för GHT och han skrev själv många referat från de första mötena. Han var samtidigt ordförande i den liberala Arbetareföreningen under 20 års tid och var därmed engagerad i frågor kring arbetarklassens dåliga villkor i Göteborg. Han stod också upp för yttrandefriheten.

På ett möte med August Palm blev Palm utsatt för personangrepp från konservativ mötesdeltagare vilket upprörde Henrik Hedlund djupt, då han ansåg att man skulle föra en saklig diskussion. Han kunde då inte vara tyst och sa :

Jag är inte socialist, förklarade Hedlund, men jag kan till stor del instämma i vad Palm sagt om den svenske arbetarens ställning som har att uppvisa många skuggsidor och vad Palm sagt i Göteborg kan gälla som gagn som väckelse.

Trots GHT:s relativt korrekta hållning var det en kamp mellan liberaler och socialdemokrater som skulle föras i många år. Socialdemokraternas svar var tydligt: Det var av största vikt att få en egen tidning. Först 1892 startade NY Tid i Göteborg.

Pelle Berglund

Bild : Framsida på GHT

Titel: Mitt namn är Evert folkvald med förtroende.

Författare: Evert Svensson

Utgiven: 2017

Tryckeri: Votum förlag

Den här boken kallar Evert Svensson: En värld där rättfärdighet bor – en politisk postilla.

Evert är en av dessa sanna idealister som i hela sitt liv kämpat för alla människors lika värde, för fred och för rättvisa. Boken är en personlig berättelse om Sveriges utveckling från andra världskrigets slut till våra dagar, socialt och politiskt. Det handlar om kampen mot svensk atombomb, för fred och mänskliga rättigheter inom ramen för en kristen socialdemokrati.

Evert växte upp under fattiga förhållanden. Hans pappa dog tidigt och mamman 1926 på nåder av fattigvårdsstyrelsen bo i en rucklig gammal stuga i Stora Lundby, Älvsborgs län, då var Evert ett år. Hans tre år äldre syster placerades i fosterhem. Vid 13 års ålder började han arbeta som bonddräng. Fyra år senare kom han in på folkhögskola, började tänka politiskt och formades till kristen socialdemokrat.

Han har i sitt internationella arbete mött fascinerande personligheter, som Martin Luther King, Nelson Mandela och Yassir Arafat. Evert satt i riksdagen i 34 år och var ordförande för Broderskapsrörelsen, numera Tro & Solidaritet, i 18 år. Som dess ordförande blev han adjungerad till partiets vekställande utskott. Inom Tro & Solidaritet började man redan på 2010-talet göra en insats för ungdomar i Gaza. Genom samarbete med en civil organisation tränas de i demokrati och hantering av ekonomi. Man hoppas att kunskaperna skall sprida sig i hela det palestinska samhället. Hela mellanöstern lider brist på demokratiska styrelseformer, inte minst i Gaza. Evert har gjort flera resor till Israel och Palestina efter 1991 och år 2012 färdigställde han sin bok: Vägen till Palestina, två folk och ett stycke jord.

Evert Svensson har varit FN-delegat samt medlem av Europarådet. Förra året fick han konungens medalj för sina omfattande samhällsinsatser. En idealist, internationalist och folkbildare fick en välförtjänt hedersbetygelse

Det som bekymrar Evert är att det rika Europa saknar förmåga att lösa fattigdomsproblemet. Miljön måste också räddas Dessa båda är den stora utmaningen för framtiden.

Lena Sällström

Unga Örnar (UÖ) bildades av Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU) den
7 november 1931 och antog stadgar för en barnorganisation med anknytning till SSU. Unga Örnars föregångare var de socialistiska söndagsskolorna, som grundades i slutet på 1800-talet som motvikt mot kyrkan och de frireligiösa samfundens söndagsskolor. Sagostundsrörelsen växte sig stark under 1900-talets början och utgjorde också en grund för Unga Örnars bildande.

På grund av den politiska situationen i Europa på 1930-talet, infördes ett förbud mot politiska uniformer. Detta ledde till att Unga Örnar kunde betraktas som en politisk organisation på grund av sin koppling till SSU. Genom att ansluta Unga Örnar till Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) som är en partipolitisk neutral organisation, kunde Unga Örnar behålla sina uniformer.

Förbundets medlemsmärke har sina rötter och sitt ursprung i det emblem som antogs på ungdomsinternationalen i Amsterdam 1921, liksom ”Rote Falken”-rörelsen i de tysktalande länderna.

Märket användes mellan 1930 och 1949.

PLACERING I BIBLIOTEKET: SSU tavlan.

TITEL: 30 år som agitator

FÖRFATTARE: F.E Elmgren

UTGIVEN: 1920

TRYCKERI: Tryckeri AB Småland
PLACERING I BIBLIOTEKET: Biografihyllan

Den här boken speglar den tid ”när socialismen spreds över landet.” Författaren, Frans Elmgren, föddes i Algutsboda, Kronobergs län, den 7 juni 1860, samma år som Hjalmar Branting. Frans Elmgren fick dock en helt annan uppväxt än den kommande partiledaren och statsministern. Frans föräldrar var tjänstefolk och han föddes ”utom äktenskapet.” Hans far lämnade familjen redan efter ett halvår efter födelsen och modern blev blind när Frans var i tioårsåldern. Femton år gammal reste han till Kalmar för att bli skräddarlärling. Sex år senare fick han sitt gesällbrev.

År 1882 var August Palm i Kalmar på agitationsturné. I sin bok berättar Frans Elmgren om Palms möten, där han själv deltar. ”Det var ej så få människor, som han hade på sina möten, men det torde nog ha varit så, att de flesta gingo dit för att få något skojfriskt till livs genom Palms humor.” Han berättar också att på Palms initiativ bildades Kalmar Arbetareklubb på ett enskilt möte i kägelbanan på Ängö och startade sin verksamhet med 25 medlemmar. Så här beskriver Elmgren medlemmarna: ”Vi voro alla fattiga hantverkare, men besjälade av en blind tro på det rättfärdiga i socialismen och det rättfärdigas seger.”

Följande år lämnar Frans Elmgren Kalmar – reser till Stockholm och vidare till Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik. På resande fot, över hela landet, sprider ”agitatorn” sitt budskap och möter motstånd från brukspatroner, landsfiskaler och präster – utförliga beskrivningar av hans vedermödor finns rikligt i hans bok.

Vintern 1901 kommer Frans Elmgren till Jönköping för att agitera. Men där finns redan en nybildad arbetarkommun och hans arbete blir mer ”organisatoriskt.” Bl.a hjälper han till att etablera Smålands Folkblad som trycks på Ny Tids tryckeri i Göteborg. Men Frans tar upp resandet igen och besöker Örebro, Degerfors, Nora och Lindesberg m.fl orter. Under 1911 besöker han Bohuslän och livfullt beskriver han en sjöresa från Lysekil, norrut förbi Smögen och över Sotefjorden där sjösjukan får en lugnande effekt på diskussionerna.

När Frans Elmgren är sextio år (1920) sammanfattar han sitt liv som agitator under 30 år och boken avslutas med ett tack till alla dem som uppvaktat honom på högtidsdagen: ”Jag har inget att ge tillbaka men så länge jag har mina krafter i behåll skall jag arbeta för det, som alltid legat mig mest om hjärtat, nämligen socialdemokratiens bästa.”

Frans Elmgren gick bort 1925 – precis som Hjalmar Branting. 1990 beslutade byggnadsnämnden i Jönköping att namnge en gata efter Elmgren – 90 år efter att socialdemokraterna formellt bildade sin första partiorganisation i staden.

Ingemar Berlin

Pehr Eriksson i fängelse

När socialdemokraterna i Göteborg bildades den 30 november 1890 antogs namnet Göteborgs Arbetarekommun.

Begreppet Arbetarekommun var inspirerat bl.a. av den s.k. Pariskommunen 1871 då arbetare och radikala borgare tog över Paris för att skapa ett nytt idealsamhälle.  Det slutade i blodbad då militären intog Paris. ”Arbetarekommun ”blev sedan år 1900 namnet på alla socialdemokratiska grundorganisationer i Sverige. Göteborgs Arbetarekommun var alltså den första i landet.

Åren innan bildandet hade föregåtts av bittra personstrider. Rörelsen med socialdemokratiska föreningen i spetsen låg i spillror. Fackföreningarna tvingades ligga lågt. Tidningen Folkets Röst , som startats av redaktör Pehr Eriksson 1887, hade lagts ned. Redaktören själv skakade galler på fängelset Rosenborg (Bild) där han avtjänade 12 månader för hädelse av riksdag och majestätsbrott.

Pehr Eriksson som var en stor idealist kom ursprungligen från Leksand, gick i boktryckarlära i Stockholm och blev så småningom journalist i Göteborg.

Under sin tid i fängelset funderade han hur man bäst skulle rekonstruera partiet och fackföreningarna i Göteborg. Han skrev ett förslag till nya stadgar som innebar att man bildade en Arbetarekommun där fackföreningarna kunde kollektivansluta sig utöver att man kunde vara enskild medlem.

Så här beskrev Pehr Eriksson situationen i Göteborg i ett brev : ”Men för att tala om mig personligen, behagligt är det inte, att komma ur det tysta, ödsliga eländets och sorgens boning, där jag tillbragt senaste året, in i en rörelse, som är stadd i starkt upplösningstillstånd, och som kräver en järnnatur för att ånyo sätta till rätta.”

Bildandet av den nya Arbetarekommunen var Pehr Erikssons verk och det blev ett lyft för den hårt pressade arbetarrörelsen.

Vid bildandet samlades 300 personer i Arbetareföreningens stora sal. Målarnas sångkör sjöng  ”Marseljäsen” och tal hölls. ”Man må akta sig för split och må undvika förföljelser mot arbetsgivare och oberättigade strejker och återfå allmänhetens förtroende” refererade Handelstidningen bl.a. från talen på mötet. Elva fackföreningar anslöt sig till Arbetarekommun som under en tid också var en facklig centralorganisation. Strejk och insamlingar skulle därmed beslutas av Arbetarekommunen. År 1891 var 20 fackföreningar ansluta till Arbetarekommun som då hade 1710 medlemmar.

Pehr Eriksson rekryterades av tidningen ”Social-demokraten” i Stockholm redan i november samma år. Stor avskedsfest hölls för denne Göteborgske hjälte och hurrande följde vännerna honom till tåget vid avresan till Stockholm.

Pelle Berglund